Spänningen hade varit så stor. Otåligt har hon väntat, inte för att hon velat vänta utan mer för att det inte funnits något val. Tänk, att till hösten är det dags. Samma skola som storasyrran. Äntligen hade dagen kommit – idag var det dags för den första inskolningsträffen inför förskoleklassen!

Märkligt nog kändes hon extra stor idag. Vår lilla tjej, hon som nyss fyllde fem år. Kanske var det jeansen, kanske var det den nya jackan. Eller så var det bara känslan av att jag skulle åka till en skola med henne. Inte till förskolan. Men där stod hon utanför bilen och såg alldeles stor ut! Nu var det dags att åka fyrtio minuter och gå in genom samma dörr som hon gjort förut. Hundratals gånger förut. Men denna gången skulle det vara annorlunda, för idag skulle vi inte gå in för att följa Storasyster Sockret till skåpet, och vinka av vid klassrummet. Nej, idag var vi där för HENNES skull. Ingen annan. Det var Smulans tur. Lillasyster var inte så liten längre.

För några år sedan, då var det annorlunda. Väldigt annorlunda. Första gången Smulan följde med till skolan, då skulle Sockret börja andra klass. Många visste ju om att hon skulle bli storasyster, och vilken enorm stolthet hon hade när vi gick genom korridorerna med Lillasyster Smulan i vagnen. Plötsligt flockades halva skolan runt de två nyblivna syskonen. Bägge riktigt sken upp av uppmärksamheten. Smulan kunde inte gå själv ännu, och barnen fick turas om att hjälpa henne hålla sig stadig på benen.

Hon blev någon slags maskot för barnen i de lägre åldrarna. Eftersom vi skjutsade Sockret till skolan varje morgon, hände det rätt ofta att Smulan fick åka med. Inte alltid, men ganska ofta. De andra eleverna tycktes aldrig riktigt tröttna på att komma fram, heja på henne, teckna med henne, klappa henne lite på håret ibland. Alla var så nyfikna. Hon var så väldigt välkommen.

Vi hade våra rutiner. Hon skulle prompt gå själv i trappan, även om hon inte kunde. Hon skulle stanna halvvägs och trycka näsan mot en glasruta. På väg till parkeringen skulle hon stanna vid några plattor i marken och gräva lite bland småstenarna mellan plattorna. Samma sak varje dag. Om och om igen. Vägen från Sockrets klassrum till bilen tog egentligen någon minut, men med Smulan drog det ut till både tio och femton minuter…

Tiden på förskola har varit bra. Är bra. Men hur man än vänder och vrider på det så behöver alla barn språklig stimulans, så mycket som möjligt. På SPSM-skolan är teckenspråket allestädes närvarande. I princip alla tecknar, mer eller mindre. Där är Smulan inte avvikande från normen – utan en del av den. Hon är inte det barnet man behöver göra undantag för. Barnet som kanske vållar lite huvudbry för förskolans rektor (särskilt när barnets pappa är lite envis och kräver teckenspråkig personal). Nej, här är Smulan bara… Smulan. Hon är sig själv. Hon är framåt, kavat, har en klarar mig själv-attityd som inte går av för några hackor i världen.

Idag gick det alldeles strålande. Vi träffade de blivande klasskamraterna. Smulan föll direkt för sina nya kompisar, och trivdes särskilt väl med en annan tjej som med en gång antog en slags storasystersroll gentemot sin blivande kompis.

Allt bara flöt på. Det var helt underbart att se. Den första, spontana reservationen hon hade när hon ville sitta i mitt knä, den varade bara de där första tio minuterna. Efter det klarade hon sig själv. Pappa? Äsch, du behövs ju inte!
Besöket var bokat till en timme. Vi skulle leka ute på skolgården och sedan skiljas åt. Problemet var bara att Smulan hade andra planer. När tiden var slut, vägrade hon helt enkelt att följa med. När en stund hade gått ringde det ut på rast för skolans elever, och plötsligt fylldes skolgården av lågstadie- och mellanstadieelever.

En hel del av eleverna känner Smulan sedan tidigare, om inte genom alla morgnar förr om åren i korridoren, så känner de henne för att de besökt oss hemma. Och vi har besökt dem. Det fanns alltså plötsligt gott om bekanta ansikten. Och – förstås – Storasyster Sockret.

Känslan var välbekant. Åtta barn flockas runtom den lilla femåringen och vill heja på henne. Följa med henne och gunga. Hon hade sin egen lilla följarskara. Pappas lilla influencer.

Imorgon skall vi tillbaka igen. Det är ytterligare ett par träffar för att säkerställa att överflyttningen från förskola till skola går så smidigt som möjligt. Frågar man Smulan så hade hon nog kunnat börja redan imorgon…

Hon har äntligen hittat hem. Till vännerna, till sammanhållningen, till gemenskapen. Till den teckenspråkiga kulturen, till kommunikationen, till språket. Förståelsen. Till den andra familjen. Detta kommer att bli underbart.