”Där! Flygplan!”
Hon stannar tvärt. Står på raka ben. Alldeles nyss skrattade hon och hoppade så det axellånga håret studsade åt alla håll. Nu står hon stilla på studsmattan, handen och pekfingret riktat rakt upp i skyn och en knivskarp blick åt samma håll.
Där var det mycket riktigt. Flygplanet.
Sockret, äldsta dottern, var fem år gammal. Vi fick idén att köpa en studsmatta för att hjälpa till med balansträningen. Hon, tjejen som famlade sig fram när det var mörkt och först bara stod och gungade på kusinernas studsmatta, skulle ju så klart ha en egen. Så jag åkte iväg. Betalade en slant i butiken och baxade in den tunga kartongen i vår röda Audikombi.
Fyra meter i diameter, med grön skyddskant och högt skyddsnät. Jag och frun monterade. Sockret lekte i kartongen. Studsmattan blev ett populärt tillhåll när den stod färdig på gräsmattan bakom huset. Det tog inte lång tid förrän hon kom igång och hoppade, studsade och skrattade. Hon gjorde konster, ställde sig i brygga och lekte i långa stunder.
En solig dag med klarblå himmel står vi och hoppar, hon och jag. Vi skrattar, jagar varandra och busar. Så hoppar vi upp och ned, upp och ned, upp och… STOPP.
Hon stelnar liksom till, stannar upp mitt i leken. Höjer ena armen upp mot himlen och pekar på någonting. Jag tittar. Är det ett av bina, eller kanske nån fågel som passerat?
”Flygplan” tecknar hon. Och jag kisar.
Mycket riktigt. Långt, långt där borta. Högt uppe mot den klarblå himlen syns en liten svart prick som rör sig långsamt framåt. Det är verkligen ett flygplan. Hon såg det mitt i hoppande och studsande och jagande och busande. Det var något i hennes ögon, i hennes hjärna, som registrerade att där uppe på flera tusen meters höjd, där passerade ett flygplan. Fram tills idag så begriper jag inte hur hon kunde se det. Men det gick att se. För henne gick det.
Har du någonsin önskat att du hade en superkraft? Det har jag. Och sedan jag blev förälder så har jag träffat flera personer som har superkrafter. Förmågor som jag ser som närmast övermänskliga. Men det är ingen superatlet eller ett matematiskt kunnigt geni jag menar. Utan jag menar mina två döva barn.
Den där gången med flygplanet 2014 var första gången det hände. Sockret fångade något med blicken som jag inte hade en aning fanns där. Hur kunde hon se det? Hon tittade ju på mig, vi lekte och busade ju? Jag hade, mitt i allt ståhej, antagligen missat om det körde förbi en lastbil på vägen. Men hon… hon snappade upp något pyttelitet på ett enormt avstånd. Och det går inte att påpeka ”men hon hörde väl att det var ett flygplan” – för hon är ju döv. Så hur funkade det egentligen?
Ja, den händelsen förbluffar mig fortfarande. Men en förklaring är hjärnans syncentrum. Det ligger granne med hörselcentrum, och när den ena delen inte används så innebär det att den andra kan växa friare. Bli större. Mer omfattande, ta över den andres utrymme. Där det hos mig som hörande råder en jämnvikt mellan syn och hörsel, kan mina barns syn växa sig starkare.
Om jag förstått det rätt så har döva ett bredare periferiseende än hörande. Eftersom vi människor är utvecklade till jägare, vi har två ögon riktade framåt till skillnad från exempelvis flyktdjur som hästar med ögon som spejar åt sidorna efter faror, så har vi vårt fokusområde i en cirkel. Det vi tittar på är väldigt skarpt, och ju längre bort från vårt fokus desto suddigare blir det. Är man döv från födseln och har ett starkare syncentrum så sägs det att det skarpa fokuset mitt i blicken är större, och det är skarpare längre ut i synfältet än om man är hörande.
Men en vetenskaplig förklaring är ju bara det, en förklaring. Det är inte en upplevelse. Och det är något man nästan behöver för att förstå blandningen av läskigt och fascinerande det här kan vara. När ens barn har förmågor som man själv inte ens begriper.
I morse hände det igen. Det har hänt massvis av gånger sedan 2014, nästan så att man vant sig. Sockret, som nu är fjorton år gammal, stod utanför ytterdörren. Vi väntade på skoltaxin. Plötsligt frågar hon ”vad är det som blinkar, är det ett flygplan?” och pekar åter igen mot himlen. Jag kan bara kan se en sak. Ett kompakt mörker, ovanför förrådstakets tända ljusslinga.
Vi går undan från ytterbelysningens starka sken, och plötsligt blir det lite klarare. Det är ju inte helt kolsvart, utan det finns små ljuspunkter i fjärran. Och tittar man ordentligt så syns ju en stjärna. Som blinkar. Som jag hade missat. Hon tittar spänt på den en stund. Jag med. Jag berättar att ljuset från stjärnan bryts i atmosfären när det är kallt, och det ser ut som att den blinkar. ”Tre färger” tecknar hon. ”Vitt… rött… och grönt.”
Efter flera år har det här blivit vardag. Nästan. Barnen lägger märke till de minsta småsakerna på långa avstånd. Djur ute på åkern som knappt är synliga, små föremål som tappats på golvet, eller något som förändrats sedan förra gången vi såg dem. De är otroligt visuella på alla vis. På något vis verkar också många saker fastna i minnet också, de kan återge saker med kuslig skärpa flera år efter att vi sett dem. Saker som verkat obetydliga för oss kan plötsligt beskrivas in i minsta detalj, långt senare.
Är det en superkraft? Ja, kanske. Det känns i alla fall som att de kan ha ögon som hökar. Och det är faktiskt inte det enda sinnesintrycket som är förhöjt.
Luktsinnet är en annan sak som är väldigt framträdande. Likt en vältränad hund på Tullverket kan Sockret komma ut ur sitt rum (med stängd dörr!) och konstatera att det lagas någon särskild mat, eller att något annat doftar eller luktar. Hon märker av saker långt innan vi gör det och kan vara väldigt känslig för doftintryck.
Något som vållat ett visst problem för mig. Jag som kan gå och tjuväta choklad drabbas särskilt hårt av denna kraft. När jag tycker att jag sedan länge tuggat ur så räcker det att jag går förbi henne lite på håll för att hon skall ropa till, peka både skrattande och anklagande på mig och teckna ”DU HAR ÄTIT CHOKLAD!”
Det går inte att komma undan.
Den tredje och sista saken är vibrationer. Barnen kan känna av om någon stänger en dörr i en annan del av huset, om någon tappar något eller går runt i ett annat rum. Något jag själv inte kan känna av, hur mycket jag än koncentrerar mig för att märka det. Sammantaget kan jag inte låta bli att kalla det för superkrafter. För det ligger långt, långt bortom mina egna förmågor.
Jag brukar prata om att barnen har ”döva ögon”. Ingen hörande person jag träffat på har haft samma kombination av att registrera minimala detaljer på långt håll i farten, ha ett knivskarpt luktsinne och känna av minsta vibration. Det är en markant, tydlig skillnad mot alla hörande jag träffat.
Men de är inte ensamma, våra barn. Det finns andra barn med de här förmågorna. Det gemensamma är att alla som har de här förmågorna också är döva från födseln, eller en väldigt tidig ålder. Förenade i att inte höra, men att kunna se och lukta och känna betydligt bättre än majoriteten av befolkningen. Med tilläggsförmågorna att se och tolka kroppsspråk och ansiktsuttryck långt bättre än de allra flesta hörande.
Döva ögon. Det har mina barn. Och det påminner jag dem om ofta.
Var vill vi lägga fokus någonstans, på det som inte fungerar eller det som fungerar? Kanske på det som fungerar långt över förväntan?
Våra två barn har medfödda egenskaper som innebär att de har en brantare uppförsbacke i samhället än väldigt många andra. De har inte samma rätt till information, samma tillgänglighet till kultur och det offentliga samtalet, de lever i en värld som inte väljer att göra sig tillgänglig för dem. För mig som förälder är det viktigt att sätta fokuset på rätt saker i det läget.
Funktionsnedsättningar är ett viktigt begrepp. En funktion är nedsatt. Eller borta. Men det behöver inte betyda att man måste lägga allt sitt fokus endast på det som inte fungerar.
Ett år fick vi inga tomater. Plantorna tog sig knappt, och de som tog sig fick något angrepp. Det blev inga tomater det året.
Men det blev mycket gurka. Det blev också squash, jordgubbar, grönkål och blåbär.
Antingen kan jag sörja att jag inte fick tomater. Eller glädjas åt allt det andra. Valet är mitt.
Jag tänker aldrig någonsin sörja för att mina barn är döva. Det är ingen sorg för mig. Jag kan konstatera att det är på det viset, och sedan väljer jag att fokusera på allt det som fungerar. På allt de är duktiga på, alla möjligheter de har, alla egenskaper som fungerar alldeles perfekt. Vissa som fungerar nästan otäckt väl. Där vill jag lägga fokus. Det vill jag att de bär med sig när de somnar och när de vaknar. När de går i skolan, när de går ur skolan, när de möter sin framtid och resten av sina liv. Det är allt det positiva jag vill att de fokuserar på.
Deras döva ögon.
