Hur länge kan man finna sig i att bli exkluderad? Hur länge klarar man av att stå utanför? Hur länge orkar man bli behandlad som att man inte är en fullvärdig del av samhället?

Den frågan ställer jag mig när jag läser ett öppet brev från SDR – Sveriges Dövas Riksförbund. Jag uppmanar alla att läsa det. Det är riktat till Folkhälsomyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), 1177 Vårdguiden, Sveriges Television (SVT) och regeringen. Och det är en deprimerande läsning.

I brevet riktas mycket skarp kritik till de ovanstående instanserna för deras akuta brist på tillgänglighet i samband med utbrottet av covid-19, coronaviruset. Cirka 10 000 döva får ingen information på teckenspråk när det gäller virusets utbredning, spridning, beteende, farlighet eller ursprung. Det saknas teckenspråkig information angående hur man skall bete sig om man misstänker sig vara smittad, eller exakt var man vänder sig för information eller vård.

Det är nämligen inte första gången det saknas teckenspråkig information. Långt ifrån. Det är snarare en otrevlig vana att känna sig utesluten. Som de skriver i det öppna brevet:

I likhet med terrordådet 2017 ser vi nu återigen att döva, på sociala medier, i ren frustration nödgas att be enskilda personer ställa upp och teckenspråkstolka alternativt översätta olika informationskällor för att kompensera för statliga myndigheters brist på samhälls- och tillgänglighetsansvar.

Jag försöker tänka mig in i situationen. Jag är ju hörande själv. Det går inte att starta en radio eller en TV utan att få information om coronaviruset. Det är överallt. Tillgängligt för mig på mitt förstaspråk, talad svenska. Men hur skulle det vara om jag var döv och ville ha informationen på teckenspråk – mitt förstaspråk? Då hade jag fått förlita mig på den kortfattade information som SVT:s Nyhetstecken levererar i sina sändningar. De gör ett mycket bra arbete, men de kan inte kompensera för hela samhället. Det går bara inte. Så mycket annat verkar inte finnas från statligt håll.

Hur vore det att känna sig så åsidosatt, år efter år? Gång på gång vid stora nyhetshändelser få stå bredvid, utan att kunna delta på sina egna villkor? Jag undrar vad en sådan långvarig exkludering gör med ens uppfattning av samhörighet med majoritetssamhället.

En vecka efter terrordådet på Drottningatan 2017 fick SVT hård kritik för sin bristande tillgänglighet. Läs om det här. Tyvärr ingen nyhet för de som hade velat ha information så fort som möjligt. Inte långt efteråt:

SVT är den enda kanalen som har nyhetssändning på teckenspråk. Men de sände inte förrän fyra timmar senare, och då endast på deras hemsida, dock tolkade de inte allt. Så pass att teckenspråkstolken Charlotta Domegård ställde upp ideellt och sände live på sociala medier.

Vi backar bandet femton år. År 2005 drog orkanen Katrina in över delar av USA. Mängder av människor blev hemlösa, familjer fick lämna allt de ägde och hade och många var glada bara för att ha överlevt katastrofen.
Hårdast drabbad i storstaden New Orleans var den afroamerikanska befolkningen. En grupp som redan tidigare varit mindre privilegierade fick det plötsligt helt katastrofalt dåligt när hjälpen dröjde alldeles för länge till de svarta områdena.

I livesänd TV står så skådespelaren Mike Myers och hip hop-stjärnan Kanye West och pratar om katastrofen, i samband med en insamling till orkanens offer. Mike Myers verkar hålla sig till ett manus, men Kanye West verkar vara uppriven, skakad. Han avviker från manuset. När det är hans tur att prata igen, säger han något som skall komma att skaka USA i grundvalarna och vålla mycket debatt under lång tid framöver:

George Bush doesn’t care about black people.

Han syftar alltså på George W Bush, USA:s dåvarande president. ”George Bush bryr sig inte om svarta människor” säger han inför hela USA. Klippet hittar du här.

Var det provocerande? Ja, extremt. Kom det från en känsla av orättvisa, en känsla av att vara bortglömd, bortprioriterad, bortvald? Ja, antagligen.

Jag blir bedrövad när jag ser att Sveriges Dövas Riksförbund måste kämpa igen, och igen, och igen, för något så grundläggande som rätt kommunikation. Något som fungerar utmärkt i många andra länder.

I USA finns ”The Americans with Disabilities Act of 1990”, en lagstiftning som är till för att förhindra diskriminering och – på ren svenska – tvinga vissa platser och instanser att använda teckenspråkstolkar för att döva och hörselskadade skall få en likvärdig och jämlik behandling.

“No individual shall be discriminated against on the basis of disability in the full and equal enjoyment of the goods, services, facilities, privileges, advantages, or accommodations of any place of public accommodation by any person who owns, leases (or leases to), or operates a place of public accommodation.”

”Ingen person får på grund av funktionsnedsättning diskrimineras eller hindras att till fullo ta del av varor, tjänster, faciliteter, privilegier, förmåner eller utrymme på någon offentlig plats av någon person som äger, eller hyr ut, eller driver en plats för allmänheten”
(Min översättning, ganska bristfällig men det ger en fingervisning)

I Sverige har vi Diskrimineringslagen som gör gällande att bristande tillgänglighet är diskriminering:

Bristande tillgänglighet innebär i diskrimineringslagen att en person med funktionsnedsättning missgynnas genom att en verksamhet – till exempel en arbetsplats, en skola eller en affär – inte genomför åtgärder som är skäliga för att personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning. Att missgynnas handlar förenklat sagt om att behandlas orättvist, att gå miste om något eller försättas i ett sämre läge.

Det är ganska tydligt. Det är faktiskt glasklart. Myndigheternas upprepade brist på tillgänglighet, trots många år av påpekanden från Sveriges Dövas Riksförbund, borde verkligen gå under bristande tillgänglighet. Och därmed gå emot diskrimineringslagen. Om, och om, och om igen.

Jag vände mig till Jenny Ek, kommunikatör på SDR för att ställa några frågor:

1. När teckenspråkstolkningen saknas i exempelvis nyhetssändningar och viktig samhällsinformation, vad kan det få för konsekvenser för döva?

Framför allt skapar det ett utanförskap och beroende på vilken form av krissituation som uppstått skapas en oro. En samhällskris och en oro som grundas på språkligt utanförskap är en dålig kombination. I just detta sammanhang och coronavirus covid-19 är risken större att döva som inte får information utsätter sig själv eller andra för onödiga smittorisker. Med information och kunskap, som alla andra människor får ta del av, kan vi förebygga samt minska oro och risker, men det förutsätter en tillgänglig – och för döva – information på svenskt teckenspråk. 

2. Hur säkerställer döva att de får rätt information, exempelvis nu under coronaviruset?

Det är inte säkerställt så länge det inte finns tillförlitlig och aktuell information på teckenspråk! Precis som vid terrordådet 2017 tvingas nu döva på egen hand mobilisera och försöka skapa en kompensation för den bristande samhällsinformationen. Allt detta förlitar sig på ideella krafter att teckenspråkstolka eller översätta olika informationskällor. Vad vi befarar är att risken för desinformation blir större pga av osäkra källor, inte kvalitetssäkrade översättningar eller icke kvalificerade teckenspråkstolkar. Istället måste ansvariga myndigheter ta sitt ansvar och tillgängliggöra informationen. 

3. I ert öppna brev nämner ni bl.a. Australien och Nya Zeeland som länder med bra tolkning. Finns det andra länder som kan vara föregångsländer åt Sverige?

Vi behöver lyfta olika former för tillgängliggörandet – inte enbart tolkning. Teckenspråkstolk på plats och ”live” vid exempelvis presskonferenser, teckenspråkstolk/översättare i redigerade video/TV-sändningar och översättning från svensk text till svenskt teckenspråk. Det finns väldigt många länder som är före Sverige. Vi har sett många exempel med information på teckenspråk, tolkar på plats vid presskonferenser och vid viktig samhällsinformation. 
Exempel från Nya Zeeland (som nämndes i vårt öppna brev): https://www.health.govt.nz/our-work/diseases-and-conditions/covid-19-novel-coronavirus/covid-19-novel-coronavirus-new-zealand-sign-language
Situationen med bränderna i Australien uppmärksammades bland annat på följande sätt: https://www.abc.net.au/news/2020-01-10/auslan-interpreter-sean-sweeney-australian-bushfires/11848818
Ytterligare ett exempel från Wales: https://www.facebook.com/NewSouthWalesHealth/videos/864738960633242/

4. För de myndigheter som nu skulle vilja tillgängliggöra sin information på teckenspråk – vad är första steget för dem?

Lyssna på oss och fråga oss som vet! 
Ett av de första stegen är att ringa och beställa en teckenspråkstolk som ska finnas på plats vid större informationstillfällen, såsom presskonferenser eller liknande. OCH se till att tolken är klart synlig i video/TVsändningen.
Om myndigheter informerar genom en skriftlig text på exempelvis en webbplats så ska det översättas till svenskt teckenspråk och vara lätt att hitta samt navigera kring. Symboler för att hitta information på teckenspråk finns bland annat att ladda ner på vår webbplats. Symbolen är framtagen av Swedish Standards Institute. https://www.sdr.org/teckensprak/teckensprakssymbol
Myndigheter och andra ansvariga måste ta fram tydliga rutiner vid extraordinära händelser så att teckenspråk blir praxis. 

För femton år sedan kom Kanye West med ett kontroversiell och provocerande uttalande. Jag vill verkligen inte säga samma sak om svenska staten och våra 10 000 döva. Men med myndigheternas brist på engagemang börjar jag faktiskt bli frestad…