Det finns två sidor av alla känslor. Många saker man är bra på har också sina nackdelar. Det försökte jag förmedla till några elever i skolan för ett tag sedan, och det är en filosofi som jag håller stenhårt på. Varje mynt har två sidor. Så även våra mänskliga kvaliteter.

Den som kan uppfattas som stel och formell kan uppskattas för sitt ordningssinne och punktlighet. Någon som är lite ”slarvig” och verkar ha huvudet i det blå kan vara världens duktigaste konstnär. Är någon introvert och tillbakadragen kan det rymmas en hel fascinerande värld i hjärta, hjärna och själv. Något som kanske är reserverat för de nära vännerna.

Själv har jag blivit begåvad, och drabbad, av ett rikt känsloliv. Det är väldigt tudelat, jag ser dess för- och nackdelar väldigt tydligt. Nu har det aktualiserats i samband med att jag spelar in min tryckta bok till ljudboksformat. Och samtidigt får den översatt av en god vän till teckenspråk.

Hela mitt liv har jag haft ganska tydliga nackdelar av det rika känslolivet. Jag har alltid i ungdomen haft svårt när någon skämtar med mig – det har alltid känts som att det varit om mig. Jag har känt efter mycket och ofta, ofta till överdrift. Haft svårt att sova över hos kompisar. Svårt att släppa tryggheten. Jag har alltid tagit åt mig lite för mycket. Tagit för mycket personligt som inte alls borde vara det. Det har aldrig riktigt gått att ”skaka av sig” olika saker som många andra skulle lägga bakom sig och helt enkelt glömma bort. Sedan har jag tacklat detta på olika sätt. Ibland med tonårsbunden kaxighet, ibland med att bli berörd eller ledsen. Lite som ungdomar kan vara, fast uppskruvat lite extra.

Att jag faktiskt har det där rika känslolivet, har jag lustigt nog fått bevisat för mig. På papper. Svart på vitt. När vi skulle genomföra vår första adoption så krävde Colombia att vi genomförde en psykologutvärdering enligt modellen NEO PI-R. Något vi aldrig hade hört talas om tidigare. Men, sagt och gjort, vi följde de nya riktlinjerna och lyckades hitta en psykolog som hade rätt behörighet för att lösa uppgiften.
Nu var detta under sommaren 2013, så många år har gått sedan dess, men resultatet förvånade både mig och psykologen. Han berättade att han aldrig tidigare hade testat ett par där mannen haft högre resultat på känslosamhet än kvinnan i förhållandet. Och då låg min kära hustru inte långt efter mig…

Poängen var hög. Extremt hög. Då skall det vara sagt att det inte finns något rätt eller fel i detta. Man kan befinna sig på olika delar av skalan, och inget är bättre eller sämre. Men mitt resultat var långt, långt ute på den ena skalan.

 

 

Men det behöver inte alltid vara negativt att ha ett rikt känsloliv. Tvärtom är det ju även en gåva, på vissa sätt. Jag har väldigt lätt för att förstå andra människors känslor, i den mån de visar dem. Vilket är allra oftast. Lätt att sätta mig in i relationer, förstå hur folk tänker och resonerar. Jag har väldigt lätt för att tänka mig in i andras situationer, och relatera till dem. Det går ofta snabbt att ta kontakt med folk och etablera en relation, vilket är en egenskap jag delar med min far. Jag kvalar åtminstone in på att vara en så kallad HSP, högkänslig person eller Highly Sensitive Person.

Den här känsligheten, om man kan kalla den så, innebär också vissa udda situationer i vardagen. Jag är extremt mottaglig för känslosamhet i musik, vilket gör att jag aktivt undviker att lyssna på vissa låtar som gör mig ledsen. För att det blir för starka känslor. Det blir uttömmande, jobbigt, jag känner för mycket. Å andra sidan gör det musiken så enormt mycket med njutbar när det är åt andra hållet. Jag blir upprymd, närmast euforisk. När jag lyssnar på Deathbed med Anna von Hausswolff och hon börjar sjunga vid 04:40, då får jag ofta gåshud som håller i sig i flera minuter. Något jag brukar spara till jag sitter i bilen, ensam med hög volym och tid att bara sitta. Smälta. Ta in. Uppleva. Känna.

Känsligheten gör att jag grubblar. Oroar mig. Blir ängslig. Men jag kan också förstå, relatera, bli engagerad. Tänka flera steg före. Men ibland blir det som sagt ett hinder.

Idag såg jag en ny notis i telefonen. Det var min vän som översätter boken till teckenspråk.

Det var starkt att göra avsnitt 9, skrev hon. Av tjugo kapitel har hon hunnit med nio stycken nu. Trots ett eget liv, egna engagemang, barn, jobb och allt det där. Och genast kände jag mig lite dum, även om jag vet varför…

Jag har nämligen inte kommit längre än till avsnitt 8. Det tar stopp ibland. Det går trögt. Det tar emot. Ibland gör det för ont för att fortsätta.

Min ambition var från början att läsa in avsnitten i ljudboken på några veckor. Det tar nämligen inte så fasligt lång tid att göra varje avsnitt. Arbetet började någon gång i november. När allt är inläst och klippt skall ljudet finjusteras, sedan måste jag fixa med registrering på någon sajt, uppladdning och lite sådant pyssel. Men till jul, då skall ju allt vara klart utan bekymmer, tänkte jag! Ja, det var ju en fin tanke i alla fall. Nu sitter jag här, snart i februari månad, och har inte ens kommit halvvägs. Det har sin förklaring.

När jag skriver ett inlägg till bloggen, är processen ganska enkel. Jag skriver, jag postar, och går vidare. Det är något jag känner att jag vill – eller behöver – få ur mig. Av de nu över hundra (gissar jag) inlägg jag skrivit, har jag läst igenom kanske en tiondel. Och om jag läst igenom de tidigaste inläggen som postades för flera år sedan så har jag ju glömt bort det nu.
De inlägg jag läser in till ljudbok, är några av de inlägg som känts viktigast på bloggen. Väckt mest känslor hos folk. Varit angelägna. De texter som varit tyngst över mina axlar när jag skrivit. De texter jag gråtit över. Det är texter om när vi träffat våra barn för första gången. Vår första tid med dem. Glädje och sorg. Längtan som uppfylls, längtan och möten som idag har fått delvis en annan färg alla dessa år senare. Det är texter som är sprängfyllda av känslor, från de viktigaste dagarna i våra liv. Och jag har inte läst dem sedan dess.

Att läsa dem igen och då tala in dem i en mikrofon i arbetsrummet, det väcker många känslor. Plötsligt är det som att jag står i det där rummet i Colombia eller Taiwan. Som en osynlig skugga, en passiv betraktare. Men jag kan känna samma känslor som jag gjorde då. Och jag har även erfarenheten med mig från idag, den erfarenhet jag inte hade då vid första mötet. Eller någon annan situation som är beskriven i boken.
Jag kan känna samma känslor, och ändå veta hur det skulle bli sedan. Att vissa upplevelser skulle vara svåra. Smärtsamma. Ta tid. Jag kan tas tillbaka till de stunder som texterna beskriver och inse hur fruktansvärt starka känslorna var då, och har varit sedan dess. Jag får allting emot mig som en stor våg. Men inte den våg som mjukt rullar över dig. Utan den som slår emot dig som en betongvägg och kastar dig handlöst bakåt.

Att läsa de gamla inläggen, de gamla texterna, har visat sig vara svårare än vad jag hade trott eller kunnat tänka mig. Det tar på krafterna. Och jag blir lite… rädd. Rädd för att återvända till de platserna. De tiderna, de stunderna. Jag vet att allting finns där om jag bara lyfter på locket. Alla känslor kommer att välla upp, ut, över mig. Det har de gjort alla andra gånger jag riggat upp mikrofonen och ställt mig för att läsa in en text. Det blir ibland så mycket känslor att det gör ont, och har fortsatt att göra det ett tag efteråt.

Ibland undrar jag om de starka känslorna är så bra att ha. Som vuxen har jag lärt mig att hantera dem på ett sätt som gör att fördelarna definitivt överväger. Men ibland dyker det upp något som gör att de visar sig mer som ett hinder än något annat. Som exempelvis att undvika att ta tag i det projekt man tänkt sig skulle vara klart för en månad sedan…

Så, nu vet ni varför det dröjer lite med ljudboken. Jag har inte glömt bort er, och jag hoppas att ni har överseende.