Tänk, vi tror att vi vet allt. Kan allt. Eller ja, kanske inte precis allt, men i den intellektuella jämförelsen mellan oss själva och våra barn går vi oftast ur jämförelsen som segrare. Vi ser saker och ting klarare, lättare, mer överskådligt. Lik förbannat gör vi fel, om och om igen. Ibland är det faktiskt så att våra barn sitter på svaren själva, det är bara det att vi är för tjurskalliga för att antingen lyssna på dem, eller ta deras tankar på allvar. Särskilt när det går emot det vi själva tycker…

En liten dos igenkänning. Kommer ni ihåg hur det var att vara barn? Alltså, jag menar inte känslan av nytvättade pyjamasbyxor eller skrubbade knän. Nej, vi skall tänka oss ett nöjesfält eller liknande. Liseberg, Gröna Lund, något kringresande tivoli med tvivelaktiga säkerhetsrutiner. Kanske ett zoo eller djurpark. Idag råkade det vara Havets hus i Lysekil. Strunt samma. Det viktiga här är åtrån, den starka känsla av ”JAG-MÅSTE-HA-DEN” som du kände mot slutet av vistelsen. Kanske gick ni bara förbi souvenirbutiken eller den där boden där alla roliga saker såldes. Lustiga hattar, godisnappar, mjukisdjur. Vad det än kunde vara, något därinne lockade dig. Och som ett barn i en godisbutik, nästan bokstavligen, tändes ett litet ljus i dina ögon. Du kommer att bli galen om du inte får den där svindyra, plastiga grejen. Eller t-shirten i taskig kvalitet med något ganska fult tryck på. Eller, som i vår äldsta dotters fall, ett mjukisdjur.

Sockret, som jag kallar henne här på bloggen, älskar nämligen mjukisdjur. Mycket. När vi skall sova, behövs det ofta ett mindre hav av mjukisdjur. Idag sover hon i en egen säng hoptryckt med vår dubbelsäng vilket underlättar, men innan var det besvärligare. Där låg hon mellan oss, en liten colombiansk-svensk tjej och hennes fem-sex mjukisdjur. Minst.
Idag är antalet sällan under tio. Ofta skall Spindelmannen vara med. Han är mjuk som de andra mjuksdjuren men sjuttio centimeter lång. För att inte nämna Kritan. Alltså, Kritan är inte ett mjukisdjur. Utan en uppblåsbar badleksak som nog är hundrafemtio centimeter lång. Och grön. Den skall – självklart – vara med i sängen nu för tiden! Ibland är det så mycket saker i sängen att Sockret själv bara svårligen får plats med sin nioåriga kropp.

Okej – ni fattar. Hon gillar mjukisdjur. Detta har alltså lett till vissa konflikter de senaste åren.

Ibland åker vi iväg någonstans, gör något kul. En återkommande fråga är alltid om det finns en butik, och om de har mjukisdjur? Det har gått så långt att det är mjukisdjur hon diskuterar på väg dit, inte karusellerna eller glassen eller sockervadden. Nej, mjukisdjur är verkligen grejen. Nallar är inte så kul, helst skall det vara djur av olika slag. Lodjur, tigrar, hajar, apor, fiskar, allt möjligt.
Konflikterna har kommit eftersom hennes förväntningar inte riktigt rimmar med våra tankar om hur dagens upplägg skall vara. Centralt i detta är termen ”inte gå runt och släpa på”, något föräldrar påpekat sedan urminnes tider. Sockret vill nämligen köpa ett mjukisdjur på en gång. Så fort vi kommer in i parken eller vad det än är, då vill hon köpa ett mjukisdjur.

Vi föräldrar har blivit lite irriterade. Denna mani, denna besatthet på att handla. Nu har vi ju åkt så långt för att komma hit, nu skall vi ju njuta av… ja, vad det än är. Nöjesfältet, djuren vi skall titta på, vad som helst. Högst upp på vår lista är inte att köpa ett lite-för-dyrt mjukisdjur och sedan gå runt och bära på det i tre timmar medan barnet eller barnen springer runt och klättrar på saker. Som sagt, en viss krock mot Sockrets förväntningar. Ganska länge har det som sagt lett till konflikter. Ibland större, oftast mindre. Men hennes missnöje har sällan gått att ta fel på, vilket kan vara förståeligt när någon har en så stark önskan till något. Vi vill inte bära runt på hennes grejer, det enda logiska är ju att köpa det utlovade mjukisdjuret på väg ut ur parken. Det förstår ju vem som helst – superlogiskt! Eller..?

Men så insåg vi något. Vi har trott att vi haft svaren, men det har vi ju inte. Det har Sockret haft själv.

En dag gjorde vi som hon sade. För att slippa tjatet. Vi köpte ett mjukisdjur så fort vi kunde. Och gissa vad? Resten av dagen gick mycket bättre! Inget tjat, inget gnäll, och vi fick förvisso bära runt på en uggla, en orm eller en drake i några timmar. Men Sockret var så mycket mer nöjd. Hon var glad, upprymd och tyckte att läget var toppen. När något kändes lite jobbigt, kunde vi alltid ta till det nyinköpta mjukisdjuret. Läget blev snabbt bättre. Ett så otroligt effektivt sätt att lösa konflikterna – ge bara ungarna det de vill ha! Nja, okej, kanske inte alltid. Men i detta fallet fungerade allting så mycket bättre.

Som föräldrar tycker vi oss ha perspektiv på läget. Vi är naturligtvis mycket äldre än våra barn, och har skaffat oss så mycket mer livserfarenhet. När barnen kommer med önskemål som går emot våra tankar om hur saker och ting skall vara är det lätt för oss att snabbt avfärda dem. Men ibland blir det uppenbart att barnen sitter på svaren själva.

Naturligtvis inom rimliga gränser, men kan vi kanske ha något att vinna på att gå mer på barnens impulser än våra egna? Hoppa i vattenpölar – det torkar så småningom. Ät tårtan först någon gång emellanåt. Köp ett mjukisdjur i början istället för innan hemfärd. I värsta fall blir du lite blöt, mätt och bär runt på ett mjukisdjur. Värre kan man ha det.