Den kommande veckan är något i hästväg. Lite vardagsstress är jag van vid, egentligen är jag van vid ganska mycket stress. Men den kommande veckan bjuder på cirka 200 mils körning – och då räknar jag inte in till och från jobbet!

Imorgon går jag upp tidigt. Klockan ringer kring fem på morgonen. Upp, packa ihop mina saker och sticka iväg. Frukost i bilen. Destination Örebro. Jag är inbjuden att föreläsa på en utbildningsdag i Örebro kommun. Temat? Teckenspråk, naturligtvis! Det skall bli fantastiskt kul att få vara med, kul att träffa folk och utbyta erfarenheter.
Någonstans runt åtta på kvällen hoppas jag vara hemma. Duscha, packa om och sova. För dagen efter är det nya äventyr.

Efter att ha jobbat hela tisdagen skall jag styra min GPS mot Stockholm. För onsdag morgon klockan tio skall jag medverka på SPSM:s nationella föräldraråd. Åtminstone ett tag.
Någonstans före lunch behöver jag röra på mig. Det största uppdraget hittills väntar. På eftermiddagen skall jag medverka i ett seminarium i riksdagen – och hålla ett föredrag. Jag har planerat, övat, funderat. Och hoppas att det skall gå bra.
Om det skiter sig så har jag väl runt sex timmar på mig att fundera över det i bilen på vägen hem den kvällen…

Torsdagen blir en vanlig dag. Iväg och jobba, allt det jag borde hinna med på en vanlig arbetsvecka får jag försöka trycka in på tisdagen och torsdagen. Fredagen är ännu en resdag, nämligen! Då kör jag till Ädelfors folkhögskola för att delta i planeringen för DHB Riks sommarläger där jag skall vara barnledaransvarig. När jag kommer hem på söndag eftermiddag/kväll har jag kört ungefär 200 mil under den veckan.

Som en bonus skall jag vara med på skolråd under måndagkvällen efter jobbet. Åker till jobbet strax efter sex på morgonen, kommer hem runt nio på kvällen.

 

Så här är det inte ofta. Som tur är. Allt detta är riktigt roliga saker. Spännande, utvecklande, men det är lite väl komprimerat. Dessa uppdrag hade gärna fått vara utspridda på tre-fyra veckor. Men det är inget jag styr över, och inget av det är något jag skulle vilja tacka nej till.

Ibland tänker jag att jag tar på mig för mycket. Tackar ja för fort. Men… hur i hela världen skulle jag kunna tacka nej till något av detta? Egentligen? Jag märker på mig själv att det blir för mycket. Märker symptomen, märker att jag behöver sakta ned. Så det försöker jag göra. Prioriterar om. Och detta är saker som prioriteras upp.

 

 

När det blir så här mycket på så kort tid, då är vissa stunder väldigt mycket värda. Som en stund i trädgården, med Smulan i famnen. Vi satt och åt salta pinnar. Det var väldigt varmt. Hon var barfota och hennes knän har fått små sår som vittnar om att det är sommar nu.

En liten, kort stund som gör att stressen försvinner. I den stunden finns bara vi, bara där och bara då. Den stunden skall jag komma ihåg under den kommande veckan.