Vi går där, bredvid varandra. Jag och min älskade fru. Det är bara vi två. Det är lite pirrigt, lite nervöst. Så här har vi inte varit på länge, vi är fulla av förväntan. Kanske håller vi varandra i handen, vi tittar lite på varandra. Jag lutar mig mot henne och ger henne en puss på kinden. Håller upp dörren för henne. Vi är ensamma, en av extremt få stunder utan barn. Nu är det bara hon och jag, på en romantisk dejt. Vi tar hissen ett par våningar upp och kliver ut en bit upp i huset. Förväntansfulla öppnar vi dörren och kliver in.

Det är lätt att drömma sig till något romantiskt möte, var är vi på väg? Till en biograf, en restaurang, en teaterpjäs? Någon annanstans? Var passar man på att gå när man tar en stund för att ägna sig åt något annat än barnen för en gångs skull?

Jo. Vi öppnar dörren och kliver in… på habiliteringen. Dit gick dagens utflykt. Det var alltså ingen stjärnprydd afton under månens sken, inga uppklädda vuxna som lämnade mjukisbyxorna hemma. Nej, det var två vuxna med sömnbrist som träffar personalen på habiliteringen under ett par timmar. Utanför duggregnar det, det är grått och snålblåsten gör sig påmind.

 

Denna dag var speciell. P:s föräldrar var hemma hos oss och passade Smulan. P hade precis lämnat Sockret i skolan. Jag hade stämplat ut från jobb och skyndat mig med bilen för att hinna i tid. Klockan nio var mötet bokat till.
Dagen var speciell i den bemärkelse att det bara var vi, bara jag och hon. Och även om de stunder vi hade helt själva begränsades till några minuters hastig promenad längs kala sjukhuskorridorer och stora hissar som skall rymma sjukhussängar, var det ändå trevligt. En kort stund på dagtid då vi kunde lyssna på varandra, tala till punkt, hålla varandra i handen utan att två barn genast rusar fram och särar på oss. Det är som om barnen har någon slags radar; ”nu är mamma och pappa tillgivna mot varandra! Detta skall icke tillåtas!”

Sockret ropar på oss, pekar med fingret och ger oss sin suraste min (och den är sur!). Lillasyster Smulan har sett, och hon har lärt. Direkt springer hon fram mellan oss och bänder isär oss om vi ger varandra en kram någon gång. Kärlek är bra, men barnen skall ha allt av den varan. Vi får inte ge något av den till varandra, det tycker de absolut inte om.

Jag kan se fram emot de stunder då vi kan göra fler saker tillsammans i lugn och ro. Högsta drömmen är en hotellnatt någonstans. Middag på restaurang, en lång natts obruten sömn och en lång frukost där jag kan läsa någon dagstidning från början till slut. I brist på det utopiska scenariot skulle det vara trevligt att ta en runda på IKEA, bara vi två. Äta i restaurangen och prata med varandra. Gärna någon gång då vi är någorlunda uppvilade. Jag räknade på det där med sömnen, vi har sovit en hel natt igenom kanske två eller tre gånger totalt sedan vi kom hem med Smulan. I allt det har vi lärt oss att vi klarar oss på betydligt mindre sömn än tidigare. Kroppen lär sig, och den ställer om sig därefter.

Vi har ju ändå våra chanser att träffas. När barnen somnat, det är ju ett utmärkt tillfälle att sjunka ned i djupa, långa samtal. Och vänta på att något av barnen (eller bägge) ropar från nedervåningen. Om och om igen. Men bortsett från det så är vi ofta så slutkörda på kvällen att vi inte riktigt orkar med de där engagerade samtalen. Det är betydligt enklare att ägna sig åt förströelse, något som skingrar tankarna. Sjunka ned i någon konstgjord värld. En serie eller ett spel i någon timme eller två.

Småbarnsåren. Det skall ju vara något speciellt med dem. Vi är nära varandra, men möts inte alltid riktigt som par. Det är alltid något annat som står emellan. Barnen är ju två varelser som (precis som de flesta andra barn) lever på tre saker. Föda, kärlek och uppmärksamhet. Och nåde oss om vi missar något av dem! Om de sover och vi har energi över, skall det oftast städas eller avhandlas några praktiska detaljer om något. Häromsistens fick vi faktiskt fixat tapetsering, golvläggning och uppmontering av skåp i köket. Mycket tack vare hjälp från vänner och släkt, golvet lade vi färdigt under en hektisk heldag när svärföräldrarna passade barnen. Vår totala paus den dagen bestod av en halvtimmes matpaus, annars var det full rulle.

En trevlig tradition vi har är att hålla kontakten med varandra löpande och ofta. Under en arbetsdag gillar jag att få små meddelanden om hur det var att lämna Sockret i skolan, hur Smulan sovit under förmiddagen, hur Sockrets humör var när hon kom hem från skolan och liknande. Ofta blir det något samtal på lunchen eller rasten, och jag är noga med att alltid ringa hem och ta ett videosamtal med barnen så att jag kan säga god natt på kvällen. Och när jag slutat på jobbet och är på väg hem, ringer jag alltid hem för att meddela detta. Men där tar det ibland stopp. Har jag varit iväg och jobbat, har jag varit social hela dagen på jobbet. Gett mig in i sociala situationer som ofta kan vara lite ansträngda eller svåra. Det kostar på, den sociala energin försvinner under dagen. Vi samtalet på hemvägen blir det ofta att jag får ursäkta mig efter en stund i samtalet. Min ork är helt enkelt borta, och jag behöver den sista stunden i bilen för att återhämta mig. Kliver jag väl över tröskeln hemma är det fullt ös igen. Samtidigt har jag alltid dåligt samvete, eftersom min kära fru kanske inte haft så många samtal med vuxna under dagen, och ser fram emot att berätta för mig om alla detaljer som dykt upp under dagen.

Det är så här det är. Vi har tid till mycket, för att vi måste ta oss tid till det. De saker vi annars gärna skulle ägna oss åt får stryka på foten. Stilla frukostar till exempel, de är utbytta mot en konstant tävling i multitasking, hälla upp juice och smöra mackor åt ena barnet, medan man försöker hindra andra barnet från att hälla ut yoghurten eller doppa tröjärmen i flingskålen. Och så vidare. Samma princip kan appliceras på valfri stund under dagen.

Men vet ni vad? Det är så här det skall vara. Även om det är slitigt så skulle jag inte vilja byta bort det mot någonting alls. Livet som pappa och äkta man idag är helt ärligt inte vad jag föreställt mig för ett visst antal år sedan. Men det gör inget, för det är så mycket mer än vad jag trott. Mer i bemärkelsen ”ökat ansvar och ökade bördor”, jo visst. Men också mer i bemärkelsen ”fler lärdomar och mer kunskap”. Det är nya situationer, nya områden att utvecklas på och nya personer att lära känna. Och kärlek. Så mycket djupare, starkare och tryggare kärlek.

Och med den kärleken gör det inte alltid så mycket om den stund man får tillsammans är på ett dyrt hotell en lördagkväll, eller en kal sjukhuskorridor en onsdagmorgon.