Jag läser en massa tips och metoder om hur man bäst skall uppfostra sina barn. Även olika program på TV har behandlat ämnet, om och om igen. Supernannyn dimper ned hos en familj och styr upp situationerna. Något program rekommenderar att barnen tar ”time out” på någon plats. Efter att ha stått i skamvrå ett par gånger i fransk skola vet jag själv att det inte är någon behaglig känsla.

Något vi själva läser in oss mycket på är lågaffektivt bemötande. Att inte eskalera konflikter i onödan. Någon annan rekommenderar att man håller ungarna kort, visar vem som bestämmer. Somliga tror att den som skriker högst vinner.

Jag vet inte. Jag är ingen expert. Alla barn är olika, och det finns tusen situationer med tusen sätt att tackla dem på. Men jag har lärt mig några saker under mina få år som förälder, och det är att det finns ett par saker som är väldigt bra att säga till sina barn. Gärna ofta.

 

Jag älskar dig
Detta tål att sägas ofta, om och om igen. När man är glad, när man är vänner, eller när man bråkar. När någon är ledsen, pigg eller trött. Oavsett läge, passar det alltid att bekräfta ens kärlek till barnet. Min tanke är den, att ju fler olika situationer man säger ”jag älskar dig” i, desto tydligare blir det att det faktiskt alltid gäller. Inte bara när saker och ting är toppen. När det varit någon konflikt och något barn blivit väldigt argt brukar jag säga ”jag älskar dig när du är glad, jag älskar dig när du är ledsen, jag älskar dig när du är arg, jag älskar dig alltid!”

 

Vi ses sen
Det är aldrig kul att skiljas åt. Särskilt inte för barnens del, ett litet barn med outvecklad tidsuppfattning har ju svårt att skilja på en timme och fyra timmar. Därför försöker jag alltid berätta hur och när vi ses igen.
”När du tar taxin hem från skolan så står jag och väntar på dig vid dörren. Då kan vi hoppa studsmatta en stund tillsammans.” Ge barnen något konkret att hänga upp tiden på. ”Jag jobbar sent ikväll, när jag kommer hem är det mörkt och du ligger och sover. Men jag skall smyga in och ge dig en puss på kinden” brukar jag säga. Barnen fnittrar. Jag gör det sällan, vill inte riskera att väcka dem, men det blir en mysig vit lögn nästa morgon vid frukostbordet.

 

Jag saknar dig
När jag är iväg och jobbar kväll eller sover borta någon natt så kör vi alltid en stunds videochatt innan barnen skall sova. Det ger mig en chans att försöka se vad gjort under dagen, och kanske visa var jag är och vad jag gör. Ibland får någon kollega komma in i bakgrunden och vinka lite. Det ger dessutom barnen lite kontext, lite sammanhang på vad jag faktiskt gör när jag är iväg. De brukar vilja se rummet jag är i, och gärna ut genom fönstret. Regnar det? Är det soligt? Vad heter den där personen, kollegan? Att säga ”jag saknar dig” tror och hoppas jag bekräftar att jag faktiskt gör just det, saknar dem. Svaret brukar bli ”mmm” tillbaka, men det struntar jag i. Det viktiga är att jag berättar att jag saknar dem, och allra helst hade velat vara hemma i soffan med dem.

 

Pappa gjorde fel
Detta är en favoritpunkt för barnen. ”Pappa gjorde fel”, eller ”pappa hade fel”. Ibland gör jag bort mig. Jag glömmer saker, säger saker som inte stämmer, eller surnar till. Då är det viktigt att berätta att det blev fel. För vilka signaler sänder jag egentligen annars? Att jag som förälder, jag som pappa alltid gör rätt? Skyller mina misstag på andra, på omständigheter, eller hemska tanke – skyller på barnen för något jag egentligen bär ansvar för? Nej, jag vill visa att jag är mänsklig. Precis som barnen och alla andra människor så gör jag fel ibland. Genom att berätta det, visar jag att alla kan göra fel och begå misstag. Min förhoppning är att det inte skall bli ett sådant stigma för barnen.

 

Förlåt
Ett litet ord med stor betydelse. Jag önskar att jag vore perfekt, att jag aldrig behövt säga det ordet, men så är det inte. Det händer att vi bråkar, blir sura på varandra. De flesta gångerna blir ungarna sura på mig för att jag är förälder och tråkig, jag säger nej till något de bara vill ha ett ja till. Ibland blir det mer än så, jag blir irriterad eller surnar till. Den biten tror jag är sunt att visa, känslor har alla. Det är hur man hanterar dem som är det viktiga. Och ibland tar barnen illa vid sig. Har jag gjort fel och gjort någon ledsen är det en absolut självklarhet att be om ursäkt för det. Oftast är det dock som sagt en reaktion på föräldraskapets gränssättning, men det spelar ju ingen roll för dem. Sorgen och känslan av att vara sårad finns där ändå. Och ett förlåt från min sida, även om jag inte har något riktigt att be om ursäkt för, kan öppna vägar till en dialog och ett samtal mellan oss.

 

Att säga saker som är känsloladdade innebär att lita på barnet. Jag lämnar ut mina känslor till barnet, jag visar ett förtroende för barnet och försöker visa att jag litar på barnet. Barn gör ju inte som föräldrarna säger, utan som föräldrarna gör. Om mamma eller pappa inte visar kärlek, visar saknad och längtan, eller kan be om ursäkt – hur skall barnen förväntas göra det?

Har ni fler tips? Skriv gärna en kommentar, här eller på Facebook!

https://www.facebook.com/babitosreflektioner