Vilken känsla jag har i bröstet just nu. Vanligtvis är den platsen i kroppen upptagen av ett visst mått oro och grubblerier. Men nu, just nu, då känns det toppen. Vi har varit på läger i DHB:s regi i en vecka, och vilken fantastisk vecka det har varit.

Under två dagar har vi övat och utvecklat vårt teckenspråk. En dag var vi på utflykt, sedan följde två dagar med mycket intressanta föreläsningar. Alla var bra, men den som nog lever kvar mest hos mig så här i efterhand är en föreläsning av Anna Båve Schultz. Anna berättade om sitt liv och sina upplevelser av språkstörning, något jag hoppas få återkomma till i framtiden. Hennes hemsida hittas här. Jag själv stod för en föreläsning om vår process att gå från ofrivilligt barnlösa till föräldrar till två döva barn. Vi hade en bra diskussion där vi diskuterade omgivningens inställning till teckenspråk, normer och värdering. Riktigt bra.

 

 

Från veckan tar jag med mig flera saker. Bland annat att vi skall öka på tolkanvändningen för att vänja våra barn vid det. En tolk i ett privat sammanhang kommer att kännas märkligt för alla inblandade, men det är en nödvändighet. Nödvändigt för att våra döttrar skall se det som en normal del i livet. Visst, vi kan skippa det. Men då krävs det att alla, överallt, lär sig teckenspråk och använder det konstant. Även i den bästa av världar kommer det att förbli en fantasi, tyvärr.

Jag och P har träffat en massa trevliga människor på lägret. Både folk vi kände tidigare, haft lite kontakt med över nätet, och så flera som vi aldrig träffat eller samtalat med på något vis. Det är också en stor vinst med veckan, alla genuint trevliga personer vi haft förmånen att umgås med. De har delat med sig av sina personliga erfarenheter och perspektiv, något som varit väldigt nyttigt. Vi träffas gärna igen, och några av dessa känns som början på en längre vänskap. Kan man åtminstone hoppas!

Men det är något annat som gör att det känns varmt och mysigt i bröstet. Nej, det är inget som jag egentligen varit med om själv. Det är något annat som gör att jag helst aldrig skulle vilja lämna lägret. Att jag innerst inne ville bosätta mig där och leva om samma vecka, om och om igen.

Det är barnledarna. De unga killar och tjejer som gjort ett så fantastiskt jobb med våra barn. Det är deras förtjänst att jag är så väldigt glad just nu. Att livet känns toppen jag barnledarna att tacka för!

Jag skrev om det i mitt förra inlägg här. Vi hade inte en tanke på att kunna lämna barnen, möjligtvis under de sista dagarna av lägret. Men mot alla odds kunde vi lämna dem till barnledarna första dagen! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta (av glädje) när det hände. Det blev lite av varje på kvällen när barnen lagt sig och vi satt vid det lilla bordet och gick igenom dagens upplevelser och intryck.
Resten av lägerveckan blev precis lika bra som första dagen. Varje morgon lämnade vi barnen till barnledarna som samlade alla på gräsmattan. Sockret gick in i rollen som storasyster, och Smulan grät en liten skvätt. Det upphörde i princip så fort vi lämnat hennes synfält. Jag vet, för jag stod varenda dag och tjuvkikade genom ett fönster en bit bort.

Varje dag lekte barnen och mådde bra i barnledarnas sällskap. Det var fantastiska killar och tjejer omkring 20-årsåldern som tog hand om barnen, tillsammans med en lika fantastisk resurs från DHB. När vi hämtade barnen var de jätteglada, inte bara för att de såg sina föräldrar utan för att de hade haft en riktigt trevlig dag. Vad var då nyckeln, hemligheten till detta? Förutom att de hade väldigt god hand med barn?

Teckenspråk! Teckenspråket var den sista, men viktiga, marginalen. Varenda en av barnledarna vi pratade (eller ja, tecknade) med var genuint jättetrevlig. Barnkära, bra syn på barnen och väldigt duktiga på att skapa snabb kontakt med barnen. Men, allt detta skulle inte fungera om inte teckenspråket fanns där. Det var så att säga pricken över i:et. Den avgörande faktorn. Det innebar att våra döva barn kunde vistas i en miljö där de förstod alla, och alla förstod vad de förmedlade och tecknade. En helt fantastisk känsla för mig som pappa. Att som förälder veta att ens barn kan kommunicera med omvärlden, det borde vara något självklart. Men med döva barn är det inte det. Jag måste alltid tänka på att finnas nära mina barn, vara en länk mellan dem och resten av världen. Men inte denna veckan. Nu har jag kunnat ägna all min uppmärksamhet till dagens lektioner eller föreläsningar. Eller, för den delen, de givande samtalen vid fikapauserna.

 

 

Jag önskar att varje dag kunde vara så här. Att mina barn hela tiden, varje dag, utan undantag, kan kommunicera med personerna omkring dem. Obehindrat. Utan att känna sig begränsade eller konstiga på något vis. Så har det varit denna veckan, och det är helt fantastiskt. Vi är så oerhört tacksamma för barnledarna och det strålande jobb de har gjort. Alla rosor i världen räcker inte!

 

 

Det blev även ett par mycket intressanta diskussioner med ett par av barnledarna. Unga tjejer som sitter på facit för vår del. Som har cochleaimplantat och kan berätta om hur deras uppväxter har varit, med implantatens för- och nackdelar. Alla har bekräftat samma sak – teckenspråket är oslagbart. Tekniken är bra den också och kan göra mycket nytta, men de återkommer hela tiden till teckenspråket. Det funkar i alla lägen, det är något att alltid lita på.

Efter denna veckan är just tacksamhet ordet jag fastnar för. Vi är taggade på mycket. Tolkanvändning, ett litet teckenspråksprojekt jag funderar på, och lite annat. Men framför allt känner jag mig tacksam. Mot barnledarna, mot de nya vännerna och bekanta, mot lägerledningen, mot vår fantastiska lärare och våra supergoa tolkar. Mot alla. Tack så hemskt mycket för att ni kom. Nybörjare på teckenspråk, experter, föreläsare, barnledare – alla. Tack från djupet av mitt hjärta för att ni gjort denna veckan till årets bästa!