Med ett ganska skapligt mått av ångest skriver jag dessa rader. Som trygghetsälskande person är det inte helt enkelt att fatta ett beslut som antingen kan innebära något spännande och bra, eller något katastrofalt. Just nu undrar jag om jag tänkt rätt? Har jag agerat så korrekt som möjligt utifrån de givna förutsättningarna? Det är inte en spikrak linje. Jag skall förklara.
I fjol sökte jag två jobb. Det ena var, precis som mitt gamla, ett jobb som säljare. Nytt ställe, nya uppgifter. Med många år som säljare i skolfotovärlden bakom mig kändes det ganska naturligt att söka ett säljjobb till. Flytta sig sidledes, nya utmaningar och lärdomar. Men, så dök något annat upp. Något helt och fullkomligt annorlunda och väldigt spännande. Timvikarie hos kriminalvården. Vad tusan, jag kan ju söka det också. Varför inte egentligen. Jag har inte jobbat som väktare, ordningsvakt eller något annat. Ingenting i min bakgrund pekade mot ett jobb på anstalt, men något lockade.
Ödet var lustigt mot mig. Dagen innan jag skulle på andraintervju till säljjobbet och träffa högre chefer blev jag erbjudet jobbet på kriminalvården. Hur skulle jag göra nu? Jag visste att jag var med i slutstriden för säljjobbet. Det stod mellan mig och en till. Skulle jag lägga ned det spåret till förmån för ett timvikariat? Fast jobb, heltid, bra lön och bekväma villkor? Eller vikariat, deltid, sämre lön och obekväma tider?
Ja, ibland är man kanske lite obegåvad. Eller modig. Eller något däremellan. Jag ringer upp chefen för säljjobbet och förklarar läget. Jag tackade nej till att gå vidare, till förmån för kriminalvården. I andra änden av luren hördes stora skratt. Han förstod, och sade att han beundrade mitt mod och min karaktär. Han tyckte att det var häftigt att jag vågade chansa, men tycker att jag gjorde rätt som följde mitt hjärta. Jag stod själv och funderade på om jag gjort något modigt, eller bara korkat.
Det blev aldrig något timvikariat riktigt. Efter bara några dagar blev jag erbjuden ett förordnande, vilket är ett långtidsvikariat. Det är så ”fast” det går att få utan att gå den interna utbildningen på 20 veckor som krävs för fast tjänst.
Jobbet gick bra. Visst tar det tid att lära sig alla rutiner utantill och innantill. Men jag vill ändå, något oblygsamt kanske, påstå att jag är bra på mitt jobb. De styrkor jag har med att vara öppen och snabbt kunna skapa kontakt med många olika typer av människor blir satta på sin spets här. Jag tänker inte gå in på ämnet i mer detalj än så, men det har i alla fall gått väldigt bra.
Vad som däremot inte har gått fullt lika bra är livet på hemmafronten. Arbetet i statens tjänst sker dygnet runt. I mitt fall inte nattetid, men likväl tidiga morgnar, sena kvällar och hela dagar. Att jobba 24 timmar på två dagar är inget helt ovanligt. Lägg därtill någon timmes pendling enkel väg, så blir det inte många timmar hemma under sådana helger.
Med två barn hemma gör P ett hästjobb. Jag tog jobbet med hennes välsignelse, och med hennes vetskap om att det skulle komma att bli tufft. Och tufft blev det. Smulan och Sockret kräver sitt av oss föräldrar. Vi har att göra med bägge två. Nu är det mycket med Smulan, cochleaimplantaten och den träning vi orkar och hinner med på dagarna. Med Sockret är det också mycket, det kan vara balansgång på slak lina att hålla henne nöjd om dagarna. Och som enda förälder närvarande under två, tre eller fyra dagar och kvällar förstår jag att P ibland blir utmattad. Av det skälet har jag förstått att min lockelse att söka in till utbildningen och kanske satsa långsiktigt på det här, den lockelsen får läggas på hyllan.
Smulan är en liten tjej. Inte ens två år gammal. Även om hon inte riktigt greppar det där med tid, och alltid blir själaglad när jag kommer hem, smärtar det ändå mig att missa så pass mycket av hennes tid som jag faktiskt gör. Jag tar ledigt när jag kan och behöver för att åka till Sahlgrenska, jag försöker att göra det allra mesta och bästa av de dagar jag har med henne. Vissa lediga dagar skjutsar jag Sockret de 4 milen till skolan, och tar med Smulan. Tillsammans åker vi sedan och handlar. Bara jag och Smulan i affären. Där går vi bland hyllorna och tecknar med varandra. Men det kan svårligen kompensera för min frånvaro under en hel helg. Det är svårt att undvika att jobba när man har ett jobb, det förstår jag, men mitt samvete gnager ändå. Inte bara för att jag borde finnas där för P, att dela på de stunder som är krävande av oss som föräldrar, utan för att jag missar mycket av det där andra. Kvällarna och helgerna.
Ju längre tiden gick på mitt nya jobb, desto mer insåg vi att det inte bara är vi vuxna som tycker att arbetstiderna är lite besvärliga.
Kväll efter kväll ligger Sockret i sängen vid läggdags och gråter. Hon undrar när pappa kommer hem.
”Pappa jobbar, igen igen igen” tecknar hon. Hon grimaserar och ser ledsen ut när jag berättar, än en gång, att jag skall åka och jobba. Att jag kommer hem när det är mörkt, att jag skall smyga in och pussa henne på kinden.
”Vill inte” tecknar hon. Jag försäkrar henne om att jag kommer hem igen. Mamma och Smulan finns där. Pappa kommer hem igen på kvällen, fast hon sover ju. Men jag är ju där.
Samma kväll ligger hon där igen i mörkret. Och gråten kommer. ”Pappa jobbar igen, igen igen”. P berättar det för mig när jag sitter i bilen och kör hemåt. Nu var hon ledsen igen.
Och jag vill bara finnas där för henne. Trösta henne. Jag vill få morgonen med henne, dagen efter. Men det får jag inte. För jag skall gå upp en timme innan henne, och åka till jobbet lagom till att hon skall vakna. Vi sågs inte dagen innan, och inte på morgonen heller. Det bekymret har vi kringgått genom att väcka henne tjugo minuter tidigare, så att vi åtminstone kan träffas en liten stund innan jag måste köra. Detta har diskuterats fram och tillbaka ett otal gånger. Hur skall vi lösa detta. Ja, det finns kanske inte så många alternativ.
Idag hade jag ett snack med min chef. Jag berättade läget för honom, och berättade att jag inte kan fortsätta på mitt förordnande efter sista april. Jag har fått förlängt till och med sista september. Jobbet är tryggat en bra tid framöver, med andra ord. Mitt ansvar har vuxit och allt funkar bra. Men nu väljer jag alltså att dra mig ur självmant. Efter den sista april har jag inget förordnande. Och gissa om det skrämmer mig.
Ett visst mått av ångest alltså. Jag är den som skall dra in pengar just nu, och jag går ifrån en stadig och stabil inkomst. Till… vadå? Ja, det är ju just det. Jag står mellan två obekväma ting. Å ena sidan har jag Sockret som har ett stort behov av bägge sina föräldrar. Hon har ett stort behov av närhet med oss bägge. Det händer mycket för henne just nu, det finns faktorer som gör att vi behövs extra mycket för henne. Genom att frikoppla mig från ett jobb på kvällar och helger så gör jag henne gladare, tryggare och lugnare.
Å andra sidan… Hur löser jag detta nu? Hur gör vi nu? Antingen en ledsen flicka, eller en osäkerhet kring arbetssituationen? Pest eller kolera i en ganska renodlad form.
Självklart finns alternativ. Jag har min enskilda firma. Jag föreläser, skriver och gör olika jobb mot beställning. Det finns möjligheter att skala upp den verksamheten, vilket är något jag hoppas kunna göra.
Jag har även sökt ett väldigt intressant jobb. Av 78 sökande är det jag och tre till som är kallade till intervju. Men med mina totalt noll högskolepoäng misströstar jag ändå. Kanske för att inte sätta upp hoppet för högt, jag vet inte.
När det kommer till kritan måste man välja. Ett val som inte alltid är så enkelt eller bekvämt. Att P hade det tufft med barnen hemma, det gick ändå att stå ut med. Vi avlastade varandra på olika vis. Så fort jag kom hem kunde jag snöra på mig bärsjalen och ta Smulan i den när hon inte kunde somna om. Jag kunde göra det som behövdes, det som behövdes efter en lång dag med stimmiga barn.
Men när Sockret ligger och gråter, då är det någon gräns som korsats. Så långt får det inte gå. Jag vet att hon behöver mig, hon behöver bägge föräldrar just nu. Under överskådlig tid kommer hon att ha extra stort behov av oss bägge, och jag kan inte med gott samvete fortsätta jobba som jag gör när situationen är som den är.
Har jag gjort rätt egentligen? När jag offrar stabilitet och trygghet till förmån för osäkerhet? Är osäkerheten egentligen nya utmaningar, nya roliga uppgifter som väntar? Eller har jag huggit den bildliga yxan i båtens botten, och gjort ett hål större än vad jag borde? Får jag ro som en tok, klarar jag av det? Kommer jag att få det där jobbet? Kommer jag att lyckas kombinera timjobb med uppdrag på mitt företag? Har jag gjort rätt, eller är jag helt fel på det? Bara att singla slant, antar jag.
Jobbet jag gör idag är smått unikt. Det är en väldigt speciell situation att befinna sig i, och jag stormtrivs med det. Men oavsett det, inget jobb i världen är värt min dotters lycka och välbefinnande. Exakt hur framtiden ser ut, det vet jag inte. Hur det skall lösa sig exakt, det vet jag inte.
Men en sak vet jag. Hon skall inte behöva ligga och gråta mer. Hon skall inte behöva teckna ”pappa jobbar, igen igen igen” något mer. Nu skall pappa finnas där för dig, älskling. ”Pappa inte jobba, pappa hemma nu”.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.