Jag ligger på rygg mitt på gräsmattan. Så här i början av mars är det inte så hemskt mycket gräsmatta, för stunden har snön tagit över. Just därför ligger jag på rygg. Sockret och jag är nämligen ute och leker. Vi turas om att åka pulka, jaga varandra och slänga oss i den decimeterdjupa snön som kommit över natten. En liten stund då jag försöker tränga undan alla måsten från tankarna, och bara vara. Jag ser lamporna på husväggen och noterar att strömkabeln fortfarande inte är fastspikad. Den där sista brädan på gaveln kom aldrig upp i höstas. Så många måsten, så lite tid. Men nu behövs jag här, mer än någonsin. Jag behövs på marken, på rygg, närvarande i vår lek. Sockret slänger snö i ansiktet på mig och skrattar så högt hon bara kan.

 

 

2010 behövde jag en vinterjacka. Efter många år av billiga jackor som inte riktigt höll måttet var det dags för någonting ordentligt. Visst, det fanns ju en jacka som var varm och go. Men en reflexjacka från järnvägen var inte det som smälte in i rollen som säljare alla gånger. Nej, jag behövde någonting lika varmt som en tjock sovsäck. Något som inte krävde en tjock tröja undertill för att skydda mig från vinterkylan. Efter att ha letat runt länge och väl hittade jag det jag sökte – The North Face Mcmurdo Parka. Till priset av drygt 3000 kronor var det den överlägset dyraste jacka jag köpt, ett rekord som fortfarande står sig många år senare.

Men ibland är det faktiskt värt det. Man får ofta vad man betalar för, inom rimliga gränser naturligtvis. Den investering jag gjorde då, betalade sig faktiskt. Jag har inte behövt köpa någon vinterjacka sedan dess. ”Denna kommer ju att kunna ha i säkert fem år!” tänkte jag då, med idén att fem år var väldigt lång tid. Och ja, det är det ju. Men den här jackan är som ny fortfarande, och håller säkert i tio år utan problem med rätt omvårdnad.

När vi fick Sockret, och hon fick oss, var allting inte en dans på rosor. Hon hade inget språk, vårt teckenspråk kunde ha varit bättre. Hon hanterade separationen från fosterfamiljen så gott hon kunde, och vi hanterade henne så gott vi kunde. Men även med de bästa föresatserna blir det fel. Det är omöjligt att göra 100% rätt. Det är däremot lätt att vara efterklok.
Det som märks, däremot, är att vi har lyckats skapa en nära och kärleksfull relation mellan henne och oss. Vi är helt självklara för henne. Tillsammans har vi skapat rutiner, förväntningar, hopp och drömmar. Vi har skapat ett gemensamt språk i teckenspråket, och jag upplever faktiskt att vi har fått ett hemligt språk utan vare sig ord eller tecken.

När jag plockar upp henne ur sängen på morgonen bär jag henne upp för trappan och lägger henne i soffan. Varje morgon är det samma sak. Hon bär sin tiger, jag håller i kudden. Vi är morgontrötta bägge två, mina steg och hennes ögonlock är lika tunga.
När hon sitter där kan ingen av oss teckna till varandra. Då har vi vårt eget språk. Hon håller armarna om mig och stryker sin näsa mot min kind. Jag kan hennes rörelser nu. Om hon rör sig mycket eller lite, hur tungt hon andas, hur öppna hennes ögon är när min blick möter hennes. Allt berättar någonting för mig. Och hon kan mina rörelser. Hur jag rör mina ögon åt något håll, om jag höjer mina ögonbryn, om jag ler mot henne eller om jag borrar in mitt ansikte i hennes hår och andas djupt som jag ofta gör. Hon kan mig, och jag kan henne.

Det var en investering. Där och då, i lägenheten i Colombia, började det. Det var kämpigt, men jag investerade min tid, min energi och min kärlek i henne. Och det är verkligen värt det. Idag jobbar jag mer än någonsin. Obekväma arbetstider, kvällar och helger. När barnen sover, då jobbar jag ofta. Men den kärlek jag ger till mina barn, den får jag igen.
Det är en långsiktig investering. Den bär frukt i form av en god relation, att de vet att jag älskar dem, och att de känner förvissning att jag alltid finns där när de behöver mig. Och den investeringen planerar jag att behålla livet ut, med rätt omvårdnad.