Nu är klockan strax halv sex på kvällen hemma i Sverige. Ett otal familjer steker upp nötfärsen och tillsätter tacokryddan inför fredagsmyset. Själv sitter jag på ett hotell och försöker hålla mig vaken efter att ha varit igång sedan 07:30 torsdag morgon. Det blir… ja, ganska många timmar. Vi har rest från Sverige till Tainan, via Amsterdam och Taipei. Bil, buss, flygplan, taxi och tåg. Men nu är vi äntligen på plats. Oerhört skönt!

Eftersom jag ett par gånger redan hunnit nicka till där jag sitter, håller jag det kort idag.

Resan har gått utmärkt bra. Vi är över lag väldigt nöjda med KLM som bolag. Transfern i Amsterdam var bara på tre kvart ungefär, men det gick både snabbt och smidigt. Sedan bar det iväg på riktigt – vi kom på plats på det stora planet som skulle ta oss över Europa, Ryssland, Mongoliet och Kina. Till slutdestinationen Taiwan. Tolv timmars flygning senare blev det då taxi till snabbtåget som tog oss från Taipei, eller egentligen Taoyuan, till Tainan. 300 km/h och nittio minuter senare landar vi i tropisk hetta och luftfuktighet. Ännu en taxiresa senare är vi nu på plats på hotellet.

Känslan när vi gick in för landning i Taiwan var lite märklig. Den där överväldigande overklighetskänslan infann sig inte på samma vis som när vi landade i Colombia. Men även om det finns många likheter i dessa två adoptioner, finns det också stora skillnader. Framför allt – första gången är första gången. P kallade det ”andra barnet-syndromet”. Och jag håller med, vi vet ungefär vad som väntar. Vi har bättre koll på resande, adoptionsprocesser och allt därtill. Vi reser inte hit för att bo ett par månader, utan vara för tio dagar. Detta är några av de saker som skiljer, och gör att vi känner ett annat lugn inför både resan och adoptionsprocessen.
Dessutom, som någon annan klok person uttryckte det idag, har man barn så måste man lägga energi på dem och inte flippa ut helt själv…

Sockret har varit väldigt tapper. Hon hade en del frustration på planet med sömnsvårigheter och smärta i ett knä, men förutom det har hon varit väldigt duktig idag. Trots trötthet och utmattning har hon pinnat på riktigt bra, burit och hjälpt till så mycket hon bara har kunnat. Belöningen kom ju när vi kom till hotellet. Vi kostade på oss att bo i svit eftersom det är så pass kort tid, och det skiljde några tusen att uppgradera från familjerum. Så nu har vi nittio kvadrat att röra oss på, två badrum, badkar och dusch. Och Sockret fick bada i stort badkar, länge länge! Det tyckte hon verkligen var toppen, i brist på att få bada i den hjärtformade utomhuspoolen på plan sju. Den spar vi till imorgon.

Morgondagen bli lugn. Lite sovmorgon, frukostbuffé och sedan lite promenader i närområdet. Vi har två dagar på oss att ta tillvara på tiden som familj på tre. Detta är Sockrets sista dagar av fullkomlig uppmärksamhet från oss föräldrar, sedan kommer hon för alltid att behöva dela oss med någon annan. Eller några…

Vi hörs imorgon, vänner!