Jag minns sagostenen. Där satt jag och min pappa när jag var liten. Promenaden från sommarstugan, genom den lilla skogen med täta granar, över järnvägsspåret och över landsvägen, den promenaden tog inte många minuter. Men för mig kändes det som ett äventyr.
Där satt vi på en sten som pappa kallade för ”sagostenen”. Där berättade han historier för mig om allt möjligt. I efterhand inser jag att det nog inte var så väldigt många gånger vi faktiskt satt där, men minnet sitter stenhårt fast. Han berättade historier, jag satt i hans knä och lyssnade i sommarkvällen. Jag som kanske femåring, pappa då drygt fyrtio. Trygg, lugn. Självklar.

Ikväll kom jag hem från ett besök hos pappa. Han bor nu permanent i det gamla släkthuset som förut var sommarstuga. Vi var där hela familjen. Jag, P och tjejerna. Hand i hand kunde jag nu gå med mina egna barn uppför den branta trappan i ladan, titta in i den gamla biboden och utforska trädgården. Vi klättrade i äppelträd, tittade på det väldigt gamla flyttblocket och barnen upplevde samma saker som jag gjort på samma tomt som barn. Den oslagbart friska luften, blandningen av träd som omgärdar huset, kastanjeträdet där jag och min kusin byggde koja som barn. Mina barn kan gå i samma fotspår som jag en gång gjort, bokstavligen.

I huset hade pappa rotat fram ett gäng gamla fotoalbum. Det fanns bilder på mig som liten, från 1980-talet. På golvet vid en julgran, glada miner och en Legokartong i handen. Bilder från när jag besökte farmor och farfar. Men också äldre bilder, från mina föräldrar som nygifta, på min mormor som ung, och ännu äldre. De äldsta bilderna var från 1920-talet. I album efter album omvandlas en diffus historieskrivning, ”förr”, till något högst levande. Bilder från släktingar jag känt väl som barn men som nu inte längre finns kvar. Och bilder från deras föräldrar. Mina kusiner. Semesterresor. Allt bildar en lång, lång väv av människoöden som flätas samman. Skildringar från arbetet, vardagen, festerna.

Detta är min bakgrund. Min historia. Från släktingar i Danmark till de Småländska skogarna.

Så ser jag en bild på mig och min pappa. Från tiden då vi bodde i Frankrike, i slutet av 1980-talet. Vi var på bilsemester till västkusten, till ett dopp i Atlantens salta och lite vilda kust. Jag ser, och jag minns. Jag och min pappa i strandens sand, byggandes någonting. Och bilden på oss två känns helt naturlig, helt klar. Helt självklar.
Min relation under uppväxten med min pappa har varit helt självklar. Jag har ju alltid vetat vem han är, och att han finns där. Som i alla andra relationer är relationen mellan förälder och barn inte helt okomplicerad, så är det naturligtvis. Men jag har alltid vetat att han finns där. Som en naturlig del av mitt liv.

 

 

Då får jag en krypande känsla… Hur ser mina barn på mig? Jag ser ju dem som mina barn och inget annat. Men hur ser de på mig idag? Och hur kommer de att se på mig när de gör samma upptäckt som mig? Kommer de att råka hitta en gammal bild på mig och dem när de är trettiosju som jag är idag? Och då det viktigaste – hur kommer de att känna inombords då? I magen, i hjärtat? Kommer jag att vara en självklar pappa för dem då?

Som pappa till två adopterade barn behöver jag kämpa lite extra. Kanske håller inte alla med, men så ser jag det. Mina bägge barn har gått igenom svårigheter. Separationer, antagligen längtan och saknad, uppbrott och nya tillvänjningsprocesser och nya anknytningar som prövas längs vägen. Dessa svårigheter är universella för barn som genomgår adoptioner, det är svåra prövningar som kan slita på vilka barn som helst. Allt märks inte på en gång, det kan komma relationer långt senare.
Jag har två barn, med två unika sätt att se på livet och ta sig an det. Kanske kommer de att ha två helt olika reaktioner senare. Kanske kommer min ena dotter att tycka att jag är hur naturlig som helst som förälder till henne, och min andra dotter att ta avstånd från mig. Det finns inget sätt att veta det.
Men att kämpa lite extra, det håller jag fast vid. Jag behöver tänka efter, ta hänsyn till saker, grunna och grubbla, vända och vrida på situationer. Allt med syftet att fatta så genomtänkta och bra beslut som möjligt.

 

 

Det är inte helt självklart att mina barn känner samma sak som jag gör när de i vuxen ålder bläddrar i samma album som jag gjort denna helg. Kanske ser de sina släktingar lika naturligt som jag gör, eller så kanske de ser totala främlingar. De kanske ser släktingar både i Sverige och i sina respektive födelseländer, Colombia och Taiwan. Eller så längtar de till de länderna, till sin biologiska släkt. Kanske vill de inte ha något med mina gamla fotoalbum att göra. Det är omöjligt att veta idag.

Jag har lärt mig att det är förälderns roll att skaffa, upprätthålla och bibehålla en god relation till sina barn. Det håller jag med om till hundra procent, och det kommer jag aldrig att backa ifrån. Det är förälderns roll att älska, ställa upp, vårda och trösta sina barn. Allra mest älska. Och göra det utan krav på motprestation. Jag har på gott och ont lärt mig den läxan på ett ganska hårt sätt. Det är en helt annan historia, men det viktigaste är att det uteslutande är mitt ansvar att jobba för en god relation med mina barn – och sedan acceptera och stötta deras ställningstagande oavsett vad de väljer.

Jag accepterar och stöttar dem i allt. Det är deras liv, och jag som förälder skall inte döma eller försöka ändra på dem de är. Men jag skall göra mitt yttersta för att de skall se mig som en trygg och stabil pappa. En pappa som alltid älskat dem. Och en pappa som – förhoppningsvis – även i framtiden får fortsätta att vara en självklar del i deras liv.