”Bra”. Det var det första tecken jag kommer ihåg att jag kunde. När vår teckenspråkslärare uppmuntrade mig under första lektionen på Vänerparken i Vänersborg, rös jag till. Jag förstod vad hon tecknade! En otrolig känsla!

Det var många år sedan. Fem år har gått sedan dess. Där påbörjade jag resan in i teckenspråkets värld. Bland andra föräldrar i nybörjargruppen skulle jag lära mig ett nytt språk. Ett språk som jag sedan skulle ansvara för att lära en annan liten människa – min dotter som jag skulle få träffa i Colombia flera månader senare.

Sockret, som hon kallades här hemma, var ju helt döv. Och hon hade inte fått något teckenspråk, bara fyra-fem enstaka tecken. Det skulle bli upp till oss två föräldrar att lära henne ett språk som vi själva inte kunde. Jag visste att det skulle bli en utmaning. Jag visste att jag skulle få lära mig nya saker. Men jag visste aldrig hur stor, omfattande och djup den nya världen var som jag omedvetet var på väg in i. Dövvärlden.

Fem år har alltså gått sedan dess. Under de här åren har jag hunnit bli pappa en gång till och skrivit en väldig massa blogginlägg. I början var fokuset nästan uteslutande på själva adoptionsbiten. Vår anknytning till varandra, våra aktiviteter, vår gemensamma familjebildning. Med tiden skiftade fokus så sakteliga, och idag ligger fokus mycket mer på det vi möter i vår vardag. Mer specifikt områden som kommunikation och vikten av teckenspråk.
Antalet läsare på bloggen har vuxit till antal och nivåer som jag aldrig hade kunnat tänka mig. När jag satte igång var det uppdateringar för vänner och familj, nu är det något helt annat.

Det är en förälders plikt att kämpa för sina barns bästa. I alla lägen måste man försöka. Under åren har jag försökt att belysa områden och ämnen som inte kommer på tal så ofta. Hitta nya infallsvinklar, belysa saker som annars passeras förbi.
Att döva är intresserade av dövfrågor är självklart. Att döva förstår problemen i dövvärlden, att döva har erfarenheter och kunskaper, är också självklart. Vad jag försöker göra är att ta dessa frågor, utmaningar, problem och situationer och visa dem för en större skara personer. Mitt mål är att, som allierad, nå hörande personer utan förkunskaper och väcka ett intresse för dessa frågorna. Jag vet inte hur väl jag når ut, men jag kommer aldrig att sluta försöka.

Nu har jag fått en inbjudan till något väldigt speciellt. De senaste åren har jag fått många inbjudningar att föreläsa och medverka på olika event, men detta är något jag aldrig varit med om tidigare.

Jag har fått frågan om jag vill medverka och hålla ett anförande på ett seminarium i riksdagen den 16 maj.

I Sveriges riksdag. Riksdagens förstakammarsal. Ett lite overklig känsla. Bild nedan.

 

Den person som ytterst står bakom inbjudan är Isabel Engwall, från föreningen Teckenspråkets Röst. Om ni känner igen namnet beror det på att jag skrev om henne i december, se inlägget här. Hon är en sann eldsjäl som verkligen brinner för teckenspråkets ställning. Tillsammans med Elisabet Knutsson (MP) arrangerar hon detta seminarium.

Seminariet har rubriken ”Ska det svenska teckenspråket likställas med talat svenskt språk?”

”Varför ska svenskt teckenspråk erkännas och likställas med talat svenskt språk? Vilken roll har det svenska teckenspråket när det kommer till att lyfta rätten till teckenspråk för barnet och dess omgivning? Hur påverkar medicin- och hörselnormen bemötandet av det svenska teckenspråket i samhället?
Föräldrar till teckenspråkstalande barn och experter på området ger oss sitt perspektiv på frågan”

Inbjudna till seminariet är representanter i riksdagen och regeringen, samt från myndigheter, organisationer och det privata sfären. Dagen bjuder på flera talare och panelsamtal med experter som Ingela Holmström (universitetslektor i teckenspråk och svenska), Krister Schönström (universitetslektor i lingvistik), Lea Strandberg (leg psykolog & psykoterapeut) och Tommy Lyxell (språkvårdare). Medverkar gör även riksdagens tredje vice talman, Esabelle Dingizian och moderator Josephine Bladh. Jag är en av tre föräldrar som skall hålla ett anförande under seminariet den 16 maj.

 

Jag passar på att ställa några frågor till Isabel om dagen:

Hej Isabel! Detta är ju väldigt stort. Hur har du lyckats arrangera detta?

Genom mitt påverkansarbete, och genom mitt nätverk. Dels gick jag först då på Makttrampolinen, ett mentor – och nätverkskapsprogram i 10 månader. Det avslutades i höstas med en uppföljning tillsammans med mina handledare som arbetar inom Riksdagen som tredje vice talman, en arbetar i EU-parlamentet som EU parlamentariker och en som är konsult. Sen hade jag dagar i Riksdagen bland annat besökte jag talmannen Urban Ahlin. Jag fick studera i Riksdagen och hur det fungerade. Sedan har Riksdagens tredje vice talman diskuterat med mig om att jag skulle följa efter en riksdagsledamot och deras arbete inom politiken, och det började då.

Vad hoppas du uppnå med seminariet?

Att det förhoppningsvis bidrar med några effekter och förändringar – att få några att fundera på om det ens ska vara självklart att det svenska teckenspråket ska erkännas och likställas som talat svenskt språk. Vårt svenska teckenspråk omges inte av någon stark lagstiftning. Språklagen har vi men språklagskyddet är lamt. Medicin– och hörselnormen dominerar i vårt språkliga och auditiva samhälle. Oftast har man fel bild av tvåspråkighetsbegrepp, och oftast bemöts frågan om det visuella språket som teckenstöd.

Sen vill jag få folk att förstå att det svenska teckenspråket är ett mänskligt språk som bygger på visuell kommunikation. Det är miljövänligare, och ska inte avgöras på grund av hörselgrader – om vem som ska ha rätt till det svenska teckenspråket? Genom påverkansarbete med stärkande budskap och utökat medvetande behöver folk fås att fundera. Det svenska teckenspråket ska frigöras från funktionhindersperspektiv. Det handlar bara helt om två helt olika kommunikativa metoder och uttryckssätt. Det är obegripligt att det svenska teckenspråket fortfarande har en lägre språklig ställning i majoriteten medan det är många som lär sig tecken i förskolor. Det är ett visuellt språk som man ska erbjuda i alla skolor för hörande barn och ungdomar.

På det sätter neutraliseras hörselnormen och visuella människor bemöts bättre, genom kunskap och att få teckenspråk är alltid en bonus. Idag betalar ensidiga döva och hörselskadade för att lära sig teckenspråk när de inte har uppmuntrats att lära sig teckenspråket som barn på grund av hörselnormativ omgivning och att de ”kunde åtminstone höra lite”. Att de behöver bekosta sina teckenspråkskurser på grund av det är inte rätt.

Varför lär man sig gratis svenska genom auditivt överhuvudtaget? Att få rätten till svenskt teckenspråk ska vara en självklar rättighet direkt vid födelsen. Det är en medborgarrättighet oavsett hörselgrader och yrkespersoners egna normativa hörselvärden. Det krävs en statlig teckenspråksmyndighet med fokus på det språkliga perspektivet med kulturhistoriska aspekter, lingvistik och utbildningscenter, och mera.

Vilka är de största utmaningar du ser för svenskt teckenspråk 2018?

Att få samhället att förstå hur allvarligt det är att inte ge ett barn rätt att få det svenska teckenspråket med en bra start i livet. Det är en medborgarrättighet – och det är inte bra med halvspråkiga barn som växer upp sedan till unga vuxna. Att  det är viktigt är att lyfta upp de psykologiska aspekterna i samhället. Flera forskningar behöver vi inom folkhälsa, psykologi och sociologi när vi pratar om språknormer och människan. Att få samhället att tro på det visuella språket som ett mänskligt och kommunikativt språk gynnar alla människor oavsett hörselgrader. Det är en evighetscirkel men det går att förändra genom att engagera på olika vägnar enas man och för kampen vidare.

Att jämföra ett talat språk och visuellt språk går aldrig. Vi är runt 30 tusen teckenspråkstalande och det är runt ca 6000 som pratar samiska. Vi har en grupp med hörselnedsättning på olika nivåer i Sverige på strax under en miljon – om alla hade fått tillgång till det svenska teckenspråket tidigt vid födelse skulle det förhoppningsvis varit några miljoner som kunde kommunicera på teckenspråk på olika nivåer om 40 år. På det sättet neutraliserar vi talnormen, skulle det kunna vara möjligheter?

Slutligen, vad ser du mest fram emot med seminariet?

Att jag lyckas förmedla raka budskap och väcker nya perspektiv hos de som ger effekter. Jag är tacksam för att de föräldrarna ställer upp med deras anföranden, och det blir spännande med panel sitter båda döva och hörande experter och publiken, När jag hade möte med riksdagsgruppen sade de att det skulle bli en speciell dag. Spännande!

 

 

Tack Isabel för inbjudan att medverka! Vi fortsätter tillsammans att jobba för att teckenspråket skall ha en naturligt stark ställning i Sverige.

 

Nu sitter jag här och funderar. Hur blev det så här? Nyss satt jag på min första teckenspråkslektion, nu skall jag befinna mig i riksdagen och tala. Delge mina erfarenheter och perspektiv. Vilken häftig resa. Märklig.
Jag känner mig manad att skriva ”inte har jag väl något viktigt att komma med”. Och så känner jag nog också, innerst inne. Men jag inser samtidigt att det är ett viktigt tillfälle. Viktigt för att jag får chansen att förmedla något till svenska makthavare. Under den stund jag står och talar, då är jag i blickfånget.

Det är min plikt som förälder att kämpa för mina barns bästa. Varje mening är viktig, varje ord räknas. Jag skall göra mitt bästa för att göra någon nytta den 16 maj.