Sajten Shortcut.se publicerar varje år en lista på ”Årets Uppstickare”, någon person under 40 som är en visionär, innovatör och som kan påverka och inspirera andra. På första plats i år hittar vi Linnéa Claeson, på listan hittar vi en lång rad personer som gjort framstående saker på olika vis. Idrottare, politiskt aktiva, musikprofiler. Och när vi bläddrar nedåt, vem hittar vi på plats 49? Jo, en av Dövsveriges starkaste profiler – Isabel Engwall! Läs hela listan här.

Det är en kvinna som inte verkar sitta still någon gång. Hon har skrivit boken 13 kvinnor i tystnadens Sverige, hon är tillsammans med Rebecca Jonsson medgrundare till föreningen Teckenspråkets Röst där hon kämpar för teckenspråket och dövas rättigheter. Sedan reser hon Sverige runt och föreläser om dessa ämnen.

Isabel är en kvinna som inte nöjer sig med att acceptera läget. Hon engagerar sig i EU-projekt, är aktiv i olika föreningar, träffar företrädare för riksdagen, myndigheter och organisationer. Allt för att försöka påverka i positiv riktning för döva.

Shortcuts motivering lyder:

Med boken ”13 kvinnor i tystnadens Sverige” har hon blivit en stark opinionsbildare kring de dövas levnadsvillkor i Sverige. Har även, tillsammans med Rebecca Jonsson, bildat organisationen Teckenspråkets röst som jobbar för upplysning och mot diskriminering av döva.

 

 

 

Jag fick chansen att ställa några frågor till Isabel. Hon satt på tåget på väg till Norrland för att föreläsa och tog sig tid att svara:

1. Vad betyder det för dig att du hamnat på listan?

Det var mig en oväntad ära! Priset påminner mig om varför jag engagerar mig, det stärker mig och ger nya drivkrafter att fortsätta.

 

2. Hur hittar du energin till alla dina projekt?

Att få energi genom att sova och titta på Outlander eller The Walking Dead. Sen slutar jag aldrig att vara döv.

 

3. Det finns de som tycker att dövaktivister idag är för radikala, vad säger du om det? 

För mig är vi aktivister i alla former och på olika sätt. Sen behöver vi först studera och skåda personer som tycker att döva aktivister är för radikala kan det bero på deras egna attitydproblem och egenvärde? Jag tycker inte att döva aktivister är radikala. Döva kämpar för rätten till att det svenska teckenspråket ska jämställas som det svenska talspråket, alltså kämpar de mot talnormen. Idag upplever många att det är för mycket fokus på hörselteknologi, och ljud tar plats. Samhället blundar för viktiga frågor om halvspråkighet, och problem kring sociala och psykiska situationer och problem med ohälsa.

 

4. Vad behöver Dövsverige idag?

Sverige ska erkänna det svenska teckenspråket som nationell språk jämställs som svenska. Det finns två kommunikativa metoder. Det talade språket och det visuella språket. Det ska inte avgöras på grund av hörselrester och hörselförmågan man har för att få tillgång till teckenspråket. Staten styr vårt språk under t.ex i funktionshinders spektrum vilket oftast är fel aspekt. Många idag ser teckenspråk som ett kompletterande och kommunikativt stödmedel, och tecken som stöd. Det är oroväckande. Visuell kommunikation behövs stärkas och lyftas i Sverige. Teckenspråkets status måste lyftas upp. Ensidiga döva uppmuntras inte ofta till teckenspråket på grund av att de oftast hör med ett öra. Då är det hörselnormen som dominerar och försämrar vår språkliga ställning.
Vi leker med tanken. Vi har runt en miljon hörselskadade oavsett åldrar och hörselförmågor i landet. Om de kunde ha fått tillgång till teckenspråket tidigt under barndomen skulle det ha gynnat deras psyke och hälsa. Jag har fått berättelser från vuxna som inte har uppmuntrats att använda teckenspråk som barn och idag är man utbränd och trött av hörapparater och ljudet. Jag har en hörselskadad vän som hör jättebra och har gått i dövskola tidigt i barndomen. Hen har fått tillgång till fulländad kommunikation på teckenspråket och är en trygg och stark individ idag. Hen kan ändå prata och hör bra med hörapparater i telefonen.
Sen behöver vi tänka på nydöva människor som har rätt till att få tillgång till teckenspråket. Föräldrar idag som får bara 240 timmar till användning som går på teckenspråkskurser. Det är inte rättvist. Det ska vara obegränsade tillgång till språket. Det är barnets visuella och primära modersmål! Dövkompetens krävs in i alla offentliga samhällssektorer.

 

5. Har du några tips till de som vill engagera sig i dövfrågor?

 

 

 

Som pappa till två döva barn kan jag bara säga att jag uppskattar dessa initiativ och Isabels arbete oerhört. För jag är ju inte döv själv – hur skall jag kunna veta bäst hur det är att vara döv? Nej, det kan jag ju inte – jag behöver ta in de erfarenheter som förmedlas från andra som verkligen vet hur det är att vara döv idag. Att Isabel dessutom har ett historiskt intresse och har gjort efterforskningar på hur det varit förr, det är väldigt viktigt. Genom att känna vår historia kan vi få en skymt av hur framtiden ser ut.

Ibland är jag inte helt överens med allt som andra säger, bestämmer och tycker. Så sker med myndigheter, föreningar och privatpersoner. Och även om jag anser mig ha ett starkt tänkande för rättvisa så är det inte alltid jag har orken att engagera mig. När det gäller dövfrågor är jag glad att det finns starka personer som Isabel som faktiskt tar kampen och diskussionen. Antingen själv, eller som bollplank mot andra.

Okej – det finns de som anser att dövaktivister är för radikala, använder fel metoder ibland, och så vidare. Ibland håller jag inte heller med, eller så förstår jag inte motiven till vissa uttalanden eller aktioner. Alla kan inte alltid vara helt eniga i alla frågor. Så ser livet bara ut. Men något vet jag helt säkert – det är att det är livsviktigt med personer som ställer sig upp och ifrågasätter hur läget ser ut. Som orkar och vågar skrika högt, peka på orättvisor och ställa obekväma frågor. Utan dessa personer riskerar vi att få en debatt som blir ensidig, som folk inte bryr sig om eller lägger energi på.

Aktivister och uppstickare, makttagare och obekväma personer. De behövs, de är en adrenalinspruta rakt in i debatten. De rör om, ställer saker på ända och tvingar fram diskussioner där det tidigare var knäpptyst och orört. Jag är glad att Isabel Engwall finns, för hon är precis en sådan person!