Onsdagen den 16 maj 2018 kommer jag aldrig att glömma. Då fick jag för första gången hålla ett anförande i Sveriges riksdag.

Som jag skrev om tidigare i detta inlägg på bloggen blev jag inbjuden av Isabel Engwall att medverka på ett seminarium i riksdagen. En sådan möjlighet kommer bara en gång i livet, och självklart tackade jag ja. Med viss nervositet jobbade jag fram ett manus att jobba efter. Jag har fått en chans att nå beslutsfattare i Sveriges maktcentrum – en sådan chans får icke förslösas!

Onsdagmorgonen började dock med något annat. Ett möte på Specialpedagogiska Skolmyndigheten SPSM. På deras kontor i Solna träffades vi i det nationella föräldrarådet. Jag hann inte vara med längre än en och en halv timme, sedan var det dags att styra mot centrala delar av huvudstaden.

 

 

Riksdagen bjöd på ett varmt mottagande. Innan vi blev insläppta fick vi passera en säkerhetskontroll som genomfördes av skyddsvakter på plats. Vi togs emot av en politisk sekreterare som guidade oss rätt. Jag som är van vid blygsammare miljöer kunde inte undvika att imponeras av lokalerna. Klart mäktig arbetsmiljö!

 

 

Väl inne i förstakammarsalen diskuteras dagens upplägg, och efter en liten stund anländer fler och fler till salen. Det blir ett riktigt kändistätt möte i riksdagshuset där många profiler från dövvärlden samlats för att medverka vid detta historiska tillfälle. Strax skall det dra igång och jag börjar känna av mina nerver. Normalt sett är jag aldrig nervös vid föreläsningarna, inte nu för tiden. Men detta är inte vilket tillfälle som helst…

 

Riksdagens tredje vice talman, Esabelle Dingizian, tillsammans med Elisabet Knutsson (bägge MP) inleder tillsammans med Isabel Engwall. Därefter hoppar vi raskt till oss föräldrar som skall hålla våra anföranden.
Först ut är Anna Trolin som berättar om sina erfarenheter. Kloka iakttagelser från ett föräldraskap med en döv flicka som även har andra funktionsnedsättningar. En stark skildring av hur världen kan se ut när vardagen domineras av kampen för barnets rättigheter. Ibland en kamp som förs förgäves.
Därefter följde Madelaine Charnette Lyngbrant som i sitt anförande berättade om sina upplevelser med en liten flicka, född döv men med en oförstående omgivning i form av sjukvård och kommun. En alldeles för vanlig historia bland hörande föräldrar till döva barn – där barnen ses som ”trasiga” och där tekniken ses som en räddning ifrån ett hemskt öde att vara döv.

 

Ja, sedan kom turen till mig att kliva upp till talarstolen. Nu hade nervositeten faktiskt försvunnit. Jag hade övat flera gånger, tagit tiden på mitt tal och kört det ett par gånger under morgonen på hotellrummet. Budskapet var alldeles för viktigt för att låta lite nervositet ta överhanden. Nu var det dags.
Några har kallat det jag gjorde under talets inledning för en kupp. Andra beskriver det som ett retoriskt grepp. Jag vet inte vilken term som är bäst. Kanske ett knep? Hur som helst, jag använde mig av en teknik jag använt ett par gånger under föreläsningar där det mest är hörande i publiken.

 

 

Först presenterade jag mig. Direkt efter att jag sagt mitt namn och persontecken så pausar jag tolkarna. Då kommer inget jag säger att översättas till teckenspråk, och inget jag tecknar kommer att översättas till talspråk.

Därefter tecknar jag någonting, utan att tolken översätter. Jag väljer att sätta teckenspråket främst, före talspråk. Jag väljer att använda teckenspråket och sätta talspråket på undantag. För nu vänder jag mig direkt till de döva, de teckenspråkiga, de som alltid annars är vana att inte hänga med. De som folk tänker att ”det räcker att jag sammanfattar lite”, eller ”det räcker att vi skriver lite på papper och penna”, eller rentav bara struntar i. Nu skall jag teckna, och tolkarna får stå tysta.

Vad händer då? Jo, de hörande i publiken förstår ingenting. De hörande politikerna, beslutsfattarna, alla gäster som kommer utifrån – de hänger inte med. De blir uteslutna, hamnar utanför kommunikationen. Hur känns det för dem, tror ni? Hur hade du själv känt dig om någon aktivt valde att lämna dig utanför?

Precis. Inte särskilt bra. Låt det vara en viktig läxa. Det är så det känns att bli ignorerad. Att hela livet kämpa för att försöka hänga med, och allt för ofta hamna utanför. Nu var det bara en halv minut. Tänk dig då hur det är om du upplever det varje dag, hela livet.

Om du är nyfiken så finns detta ovan, eller här i denna länk.

Lyckligtvis fick jag positiva reaktioner. Efteråt pratade jag med en riksdagsledamot som tyckt att det var ett bra sätt att förmedla känslan av utanförskap. I mitt tal berättade jag om min vision för mina barns framtid. Att jag drömmer om en tid där teckenspråkets ställning är starkare, mer självklar. Men det varaktiga intrycket tror jag var den där korta känslan av utanförskap. Jag hoppas att besökarna tar med sig den känslan, och att de minns den när de står inför ett beslut som berör döva, hörselskadade eller andra teckenspråkiga personer.

 

 

Dagen blev fantastisk. Det är det bästa sättet att beskriva det på. Att teckenspråket togs upp till diskussion i dessa maktens lokaler är en otrolig känsla. Det ger hopp, styrka och tilltro inför framtiden.
Besökarna fick förmånen att ta del av panelsamtal med fyra mycket kompetenta personer. Lea Strandberg, Tommy Lyxell, Krister Schönström och Ingela Holmström fanns på plats och gav sin syn på flera viktiga frågor som gällde teckenspråket. Det var inte svårt att se hur deras expertis och långa erfarenhet fick åhörarna att få nya perspektiv på flera viktiga frågor.

 

 

När jag rullade hemåt i bilen (nästan sex och en halv timme…) fick jag en känsla av att ha varit med om något historiskt. Vi var där. Detta hände. Ingen kan någonsin ta ifrån dövrörelsen detta – en dag i Sveriges riksdag. En chans att föra upp teckenspråket till den högsta nivån i det svenska allmänna samtalet. En stor, stor vinst i kampen för en rättvis och jämställd kommunikation! Där sitter jag, själv i bilen och känner en stor stolthet över att ha varit med om det. Och kanske, kanske ha hjälpt till med mitt bidrag.

 

Från vänster: Conny Norén (jag), Madelaine Charnette Lyngbrant, Anna Trolin, Lea Strandberg, Elisabet Knutsson, Tommy Lyxell, Krister Schönström, Ingela Holmström, Josephine Bladh och Isabel Engwall.

 

Alla svartvita bilder kommer från Tomas Kold