I ett socialt flöde av kvinnor – var finns de adopterade männen och deras erfarenheter?

I diskussioner om adoption nämns ofta aspekter relaterade till klass och hudfärg. Klassdiskussionen rör ofta att transrasialt adopterade barn växer upp i områden som ofta domineras av vithet och en förhållandevis hög socioekonomisk status. Diskussionen om hudfärg handlar ofta om att barnens hudfärger och etniska bakgrund stereotypiseras av omgivningen, och vad det faktiskt innebär att spegla sig i ett samhälle som ofta avviker från den egna hudfärgen. Dessa frågor har uppmärksammats allt mer, inte minst av att postkoloniala teorier flyttat fram positionerna och kommit med många viktiga bidrag.

Däremot har kön, i samspel med till exempel hudfärg fått betydligt mindre uppmärksamhet i samband med adopterades erfarenheter och livslopp. Det kan tyckas märkligt, inte minst med tanke på den uppsjö av genusteorier och studier som visat hur både kön och hudfärg skapar skillnader och stereotyper mellan kvinnor och män. Till exempel pekade svarta feminister tidigt fram hur svarta män tolkas som farliga och aggressiva i en vit kontext, medan svarta kvinnor stereotypiseras som exotiska och sexuellt tillgängliga i samma kontext.

Om vi anlägger ett könsperspektiv på adoption så framkommer även här tydliga mönster. Statistik visar att omkring 60 procent av de som adopteras är kvinnor. Även om jag är medveten om att distinktionen mellan kvinnor och män lätt blir förenklad: som människor stratifieras vi ju utifrån en mängd ordningar (klass, kön, hudfärg, sexualitet, osv), ser jag det som relevant att lyfta frågan: hur är det att vara man, adopterad och icke-vit. Vilka särskilda möjligheter, utmaningar och begränsningar genererar den positionen?

Att ta den av andra människors erfarenheter är enklare än någonsin, inte minst tack vare Facebook och den mängd av gruppkonstellationer som är möjliga att gå med i eller att själv skapa. Själv väcktes mitt intresse för adoption efter några år i ”Facebookandets värld”, och till min glädje fanns det en uppsjö av olika grupper. Några som riktar sig till alla med ett intresse för frågorna, till särartsgrupper för adopterade med samma ursprungsland eller världsdel, adopterade som är HBTQ, samt grupper för adoptanter. Nyfiken gick jag med i flera av grupperna, jag följde diskussionerna, kommenterade ibland och gjorde egna inlägg. Grupperna har gett mig mycket i form av vänner på nätet, men också nya vänner att hitta på saker med. Men när jag följde grupperna såg jag snart ett mönster i flera av dem. Merparten av de som skrev var kvinnor och inte sällan utkristalliserade sig grupper i form av adoptionskritiska döttrar och adoptionspositiva mammor. Det fick mig att fundera över männens närvaro: var är de adopterade männen, var är fäderna? Utan tvekan saknande grupperna perspektiv på män och maskulinitet.

 

 

Nu kanske det säger mer om gruppernas form: är kvinnor överlag mer belägna att gå med i dessa? Och liknande grupper, och präglas grupperna av representativitet eller är det adopterade med en viss åsikt som utgör merparten av gruppdeltagarna? Även om jag lämnar dessa frågor därhän, finns ändå ett tomrum, diskussionerna verkar vara betydligt mer könsmässigt snedfördelade än de 60/40 som jag tidigare nämnde.

Är då detta viktigt? I grunden är vi ju alla människor och när det gäller adopterade kanske de liknande erfarenheterna väger upp skillnader sorterade utifrån kön och hudfärg. Jag tror emellertid att frågan måste uppmärksammas mer, såväl utifrån psykologiska som sociologiska perspektiv. Vad innebär det att vara icke-vit man, adopterad och där speglingen mot en maskulin position främst består i spegling av vita män? Hur uppfattas den mörkhyade maskulina kroppen i skolan, arbetsmarknaden och relationsmarknanden? En vän till mig med rötterna i Korea berättade till exempel hur han erfarit att han kodades utifrån stereotyper av asiater, snarare än som en möjlig partner. I hans fall kodades hans kropp som annorlunda och mindre maskulin än andra män i hans bekantskapskrets. Jag tänker mig att liknande, men även motsatta stereotyper existerar för adopterade män med andra hudfärger.

Ett annat exempel är psykisk ohälsa, där vi vet att den är hög bland såväl adopterade kvinnor och män, men när det gäller självmord finns en viss överrepresentation bland adopterade män från Latinamerika. Här går det att se trender som gäller i samhället i stort, där det finns en skillnad mellan kvinnor och mäns rapportering av psykisk ohälsa. Dessa skillnader brukar bland annat förklaras med att de i positionen som man finns ett större tabu att tala om psykisk ohälsa, men kanske också att omvärlden är sämre att uppfatta signaler om psykisk ohälsa bland män. Det här ett exempel på att det finns skillnader kring förväntningar som baseras på kön, och exemplen kan göras långt fler

Även om jag menar att vi inte bör ta kön för givet som skillnadsskapande menar jag att vi behöver en genusmedvetenhet om att de olika villkor som finns mellan kvinnor och män när det gäller barndom, tonår och vuxenliv även återfinns bland adopterade. Ett första steg är därför att börja diskutera och studera adoption ur ett genusperspektiv, och framförallt ge plats för alla röster, inte minst de adopterade männens och deras pappor. Genom att skapa utrymme för fler röster menar jag att det går att få en mer varierad och komplex syn kring hur genus genomsyrar och påverkar adopterade kvinnors och mäns liv.

 

Palle Storm är socionom, fil mag, och doktorand i socialt arbete. Han forskar om maskulinitet vid insititutionen för socialt arbete på Stockholms universitet.