Okategoriserade

Idag fyller Smulan år. Hon blir fyra år gammal. Blundar jag och tänker efter, då ser jag den framför mig. Lobbyn på hotell Shangri-La i Tainan, staden vid Taiwans södra spets. Det känns som vore det nyss, som vi var där. Flera våningar högt i tak, alltid lika välklädda och serviceminded hotellpersonal. Och jag, svettig […]

Räck upp handen om du själv, eller någon du träffat, sagt något av följande? ”Jag skulle så gärna vilja lära mig teckenspråk, men jag har inte tiden för det” ”Det vore så bra att kunna lite teckenspråk, men jag vet inte var jag skall lära mig” ”Det blir för långt att köra en och en

Det var kärlek vid första ögonkastet. Den typ av ovillkorliga kärlek som en vuxen person har till sitt barn. När vi satt i barnhemmets soffa i Taiwan och väntade på att få träffa Smulan första gången var jag konstigt nog inte jättenervös. Jag tror att jag valde att stänga av de känslorna så gott det

Fortfarande har jag lite svårt att ta in det. När jag föreläser, eller på annat vis träffar folk i olika sammanhang, kommer ibland kommentaren. ”Jag följer din blogg!” Det känns lika konstigt varje gång.  Det som började som ett litet projekt för att stilla nyfikenheten hos vänner och bekanta under vår Colombiavistelse 2013 har vuxit

”Vi måste fixa med bilder!” säger min fru. Just det ja, det är dags igen. Återrapporten skall skickas in. Ett formulär på ett gäng sidor fyllda med frågor skall fyllas i, tio bilder letas fram ur flödet av hundratals och tusentals tagna med systemkamera och mobilen, och så skall det sammanställas till något snyggt. Okej,

Vi söker alla efter sanningar, eller åtminstone något vi kan tänka att ”jo, så är det nog”. Något som låter tillräckligt bra för att anamma det tankesättet, den förklaringsmodellen, den metodiken eller den synen på verkligheten. 2010-talet snurrade snabbare än något annat decennium kanske gjort tidigare i världshistorien, och våra förmågor att ta in, bearbeta

Det är lätt att skjuta upp något som är jobbigt. Blunda för det, låtsas som att det inte finns för en stund. Så blir man påmind igen, och försöker att glömma igen. Tänka på något annat, något trevligare. Allt för att inte ta tag i det hemska som man vet väntar en. Så har jag

Tänk dig att sitta i en båt. Det har du kanske gjort någon gång. Men har du suttit i en öppen båt med minst hundra andra personer? Antagligen inte. Har du någonsin suttit i en båt och haft allt du äger med dig i en ryggsäck, eller en liten väska? Medan du håller ett krampaktigt

För bara några veckor sedan skrev jag om det. Engagemang. Stress. Att försöka stå emot. Nu kommer ämnet upp igen. Precis två veckor sedan idag drog jag ut en tand. En kindtand som egentligen var alldeles utmärkt. Men något slags tvångsbeteende som kommer vid extra stressiga perioder gjorde att jag fick skiljas från min kära

Först trodde jag att det var skickat till fel person. Sedan tänkte jag att det måste vara ett skämt. Inte kunde väl jag få denna fråga? Men jo, det var skickat till rätt person. Och det var inget skämt. När jag förstod det kom glädjen och nervositeten. Hand i hand. Jag fick frågan om jag ville vara