Okategoriserade

Sagan om tillgängligheten för döva och hörselskadade fortsätter. I år har sommarpratarna varit på tapet, mycket i och med det frivilliga arbete som många lägger ned. Jag själv, och många andra oerhört duktiga människor, transkriberar sommarprat. Alltså lyssnar, och skriver ned vad som sägs så att det går att läsa sommarpratet istället för att lyssna. […]

För två veckor sedan skrev jag om den starka gräsrotsrörelse som höll på att växa fram. Tusentals döva och hörselskadade som slöt upp kring en gemensam fråga – önskan att ta del av sommarpratarna i P1! Länken till inlägget hittar ni om ni klickar här. Sedan dess har gruppens medlemsantal vuxit ytterligare. Nu finns det

Detta brev skickades idag till programchef, ansvarig utgivare, redaktör, pressansvarig och två digitala redaktörer på Sveriges Radio. Alla knutna till programmet Sommar i P1. Om, eller förhoppningsvis när, jag får ett svar kommer även detta att publiceras här på bloggen.   Hej på er!   Jag skickar detta mail till ett flertal personer på Sveriges

Sveriges Radio har en lång och stolt tradition av att varje sommar ha ett antal kända och framstående personer som har ett ”sommarprat”. Ett program där en person får berätta ganska fritt, och välja musik efter tycke och smak. Ämnena varierar väldigt stort. Det kan vara historier om en lång och intressant karriär, oväntade val

Sommaren 2018 var varm. Den varmaste på länge. Det var varmt och klibbigt överallt, och särskilt i lillasyster Smulans öron. Där kliade det och blev obehagligt i de röda plastbitarna som hjälpte till att hålla hennes CI på plats. CI, om någon inte vet, står för ”cochleaimplantat” och är den typ av hörapparater Smulan haft.

Det var ju inte så här det skulle bli. Den vecka på året man mest sett fram emot, mest längtat efter. Lägerveckan. Det årliga teckenspråkslägret med DHB. För tredje året i rad åkte vi till Ädelfors folkhögskola för en härlig vecka med teckenspråksutbildning, fantastiska barnledare och trevligt umgänge med andra föräldrar på kvällarna. Vad fick

Den blomstertid som kom. I skrivande stund har nog alla skolor i Sverige släppt ut sina slitna, hårt arbetande elever. Antingen på grönbete till hösten, eller i avvaktan på att börja något nytt. Gymnasiet, högskola, ett arbete eller något annat. I skolornas korridorer och klassrum råder en intensiv verksamhet, men utan eleverna. Det skall städas,

Så skojar jag med Sockret idag. Hon är ju tio och ett halvt år gammal. Vi var lite tidiga in på köpcentret idag och fick gå runt bland stängda butiker i tjugo minuter innan metallpersiennerna drogs upp och besökarna släpptes in. På vår lista stod tre saker. Ett diadem, en väska, och en klänning. Tre

Jag minns med stor tydlighet ett samtal jag hade hemma med mina föräldrar. Jag var ung, 17-18 år gammal. En kväll satt vi och diskuterade vad som skulle hända efter gymnasiet. Vad hade jag för planer, egentligen? Frågan var relevant. Under tonåren hade jag haft ganska liten aning om vad jag ville ”bli när jag

”Kom, titta! Den har blivit en fjäril!” tecknar en pojke till mig. Han leder mig fram till den glaslåda där pupporna bor i väntan på att bli fjärilar. Runtom glaslådan står ett dussin andra barn. Däribland min egen dotter. Pojken känner jag inte, men han litar på mig ändå. Detta är deras skola, deras värld,