connynoren

”Där! Flygplan!” Hon stannar tvärt. Står på raka ben. Alldeles nyss skrattade hon och hoppade så det axellånga håret studsade åt alla håll. Nu står hon stilla på studsmattan, handen och pekfingret riktat rakt upp i skyn och en knivskarp blick åt samma håll. Där var det mycket riktigt. Flygplanet. Sockret, äldsta dottern, var fem […]

För en dryg vecka sedan var jag på skolavslutning igen. Fysiskt, för första gången sedan 2019. Glädjen och upprymdheten var påtaglig hos alla från eleverna, deras syskon och släktingar, till matpersonalen, lärarna och skolans rektorer. Att inte kunna fira av eleverna ordentligt under pandemin hade byggt upp ett behov av att ses, av att le

Vägen till förbättring går via konstruktiv dialog och en ömsesidig respekt. Det är jag helt övertygad om. För ett tag sedan hade jag ett möte med SPSM, angående ansökningsprocessen till specialskolan. För dig som nyss hittat hit så handlar det i korthet om att föräldrar till döva och hörselskadade barn (och andra barn som behöver

Ibland har man höga förhoppningar för något, och ångrar sig i efterhand. Man kan måla upp glada och positiva scenarion i huvudet, tänka sig hur bra det skall bli. Känner ni igen det? Känner ni också igen känslan när de där förväntningarna kraschar i besvikelse? Det är ingen kul känsla. Men då är det desto

Innan jag skriver något mer vill jag vara extremt tydlig – detta är inte en politisk blogg. Det är inte en blogg om politik. Det är inte en blogg där jag tar partipolitisk ställning i politiska frågor. Jag vill hålla den här bloggen på behörigt avstånd från politik – så långt det är möjligt. Men

För några veckor sedan, när slutet av 2021 kunde räknas i timmar, skrev jag om ansökningsprocessen till SPSM:s specialskola. Här hittar du det förra inlägget. Det var ett inlägg jag skrev för att berätta. Kanske ventilera. Berätta om en känsla av en stor maskin som skulle manövreras. För att vår döva dotter skulle kunna gå

Allt som känns självklart, är inte det. Och anledningarna till det kan vara mer komplicerade än vad man först märker. Det blir åtminstone ganska tydligt när man har ett dövt barn som går på specialskola för döva barn, och som helst skall gå kvar där. Nu, under den efterlängtade och välbehövliga julledigheten, kan vi konstatera

Vi gick på promenad, en morgon. Jag, min fru P, och vår Coronavalp Herman. Den hund vi beslöt oss för att skaffa eftersom jag nu har ett jobb där jag jobbar hemma nästan jämt. En liten, söt mellanpudelkille på fyra månader. Trots vackert väder och krispig, skön höstluft som det alltid är i oktober, kände

Det finns en text som emellanåt delas runt på sociala medier. Det är något i stil med att ”ett barn en diagnos vill inte bli friskt, utan vill bara få förståelse från sin omgivning”. Ungefär så. Och ja, även om ingenting någon är svart eller vitt så ligger det mycket i det. Det där med

”Var tog du vägen?” undrar någon. ”Det där med bloggandet, har du lagt det på hyllan?” kan någon annan fråga. Nja. Nej. Svaret är att jag inte vill, egentligen. När detta inlägg publiceras är det omkring tre månader sedan förra gången något postades. Och det är naturligtvis på tok för sällan, även om min devis