Det tar sina modiga timmar att köra från Stockholm till hemmet, en bit utanför Göteborg. Jag har ingenting emot att köra bil långa sträckor. På motorvägarna och landsvägarna har jag tid att tänka. Och det var just det jag gjorde på väg hem från min senaste föreläsning på Stockholms Dövas Förening. Jag tänkte på de väldigt vänliga ord och kommentarer jag fick efter föreläsningen.

 

 

Vi får ibland höra att vi är bra föräldrar, att vi gör rätt val och liknande. Det sägs i samband med diskussioner om teckenspråk och dövsamhället. Att vi satsar på teckenspråk och försöker få in barnen i dövsamhället så mycket vi kan. Visst är det trevligt att få positiva kommentarer, men när jag sitter där i bilen, mil efter mil, funderar jag över detta. Och jag funderar över denna positiva kritik. För hur jag än vrider och vänder på det, landar jag i samma tanke.

Har jag egentligen något val?

Låter det knasigt? Okej, låt mig förklara.

Du är förälder. Du får ett barn. Antingen genom adoption eller biologisk väg. Kanske blir du tillsammans med någon som redan har barn, och blir plast/extra/bonus/något annat-förälder. Oavsett vilket. Du är plötsligt i situationen att du har en tät relation med ett litet barn. Och barnet hör inte. Vad gör du?

1. Struntar i kommunikation, det är ju inte så viktigt
X. Försöker bli tankeläsare
2. Lär dig teckenspråk

Hur många som läste valde alternativ 2? Förhoppningsvis alla. Tänk efter – vad finns det för gångbara alternativ? Jo jo, jag vet. Vissa satsar bara på tekniken. Och jag skall inte säga något allt för negativt om det egentligen. Alla väljer olika. Men jag kan med lätthet motivera varför jag anser det vara enormt mycket bättre att börja med teckenspråk:

• Komma igång med kommunikation snabbare!
  Det går snabbare för ett barn att börja uttrycka sig med tecken än med tal.
• Tvåspråkighet är fräckt!
  Satsar ni förutom teckenspråket även på någon teknik som möjliggör hörsel, kan barnet kanske bli tvåspråkigt. Bra för inlärningen!
• Världens bästa stand by-tid!
  Hur länge varar ett batteri till valfri teknisk enhet? Vad händer om man glömt packa med sig extrabatterier? Teckenspråket funkar dygnet runt och laddas aldrig ur.
• Ute? Inne? Vem bryr sig!
  Kommunicera genom fönsterrutor och på långt avstånd med tecken. Nästan en superkraft!
• ”Jag vill ju dig något…”
  Alla barn har en startsträcka innan kommunikationen kommer igång. Men tecken kommer som sagt snabbare. Tänk vilken fördel för barnet att kunna berätta om rädsla, hunger, törst, längtan och en massa andra saker. Det är ju precis det barn försöker när de är små, men vi vuxna hör ju bara ”oooaaaaaaaa” och begriper inte riktigt vad ungarna vill.

Det är bara några grejer som är toppen med teckenspråk. Men vänta nu, missuppfattade du mig? Nej nej, jag menade inte att någon skall skippa teknik. Vill någon ge hörapparat eller CI till sitt barn, är det upp till dem. Det säger jag absolut ingenting om. Fler möjligheter brukar ju i regel vara en bra grej, inte sant?

Så, vilket val har jag egentligen? Att inte satsa helhjärtat på teckenspråk till barnen vore lika förödande och skadligt som att inte ge dem mat. För visst tusan måste väl barnen få möjlighet att kommunicera, uttrycka sin glädje, ilska, frustration och sorg på? Hur skall de annars skälla på mig när jag gör fel, fjäska för att få titta på youtube på datorn, berätta vad de såg eller vad som hände i skolan? Kommunikation är inte någon lyxgrej man kan ta tag i när man byggt klart den nya verandan eller tvättat bilen. Kommunikation är ett måste, på samma vis som mat, dryck och tak över huvudet. Det är en basal, fullkomligt nödvändig rättighet som alla barn måste få så tidigt det går. Utan dröjsmål.

Visst – det kräver något av föräldrarna. Teckenspråk är lätt att börja lära sig. Inte helt enkelt att bemästra. Men vi gör väldigt mycket för våra barn som inte är sådär plättlätt, varför rygga undan för denna utmaning?

Och när det gäller dövsamhället, dövkulturen och allt som hör till den. Oavsett om barnet har teknik eller ej så tycker jag att barnet bör se och uppleva dövvärlden i tidig ålder. Det gäller i synnerhet de barn som inte har teknik eller där tekniken inte fungerar sådär 100%-igt (vilket det ju sällan gör). Att visas en värld där teckenspråket är normen är ju bara logiskt. Det visar barnet att den världen också finns. Att det inte alltid behöver vara tal, tal och åter tal som gäller. För barnen utan teknik är det deras värld. Det är Sockrets värld. Sockrets samhörighet. Det märks oerhört tydligt på henne hur bekväm hon är i de sammanhangen. Hon kan göra sig förstådd med alla, och hon kan förstå alla. Hon blir så mycket friare, livligare, lugnare och bekvämare i teckenspråkiga sammanhang. Det är verkligen som natt och dag.

Barn med teknik då? Ja, jag tycker att de också skall få ta del av dövsamhället. Ett par besök på den lokala dövföreningen visar åter igen på ett sammanhang där teckenspråket står i fokus. Barnet får se att teckenspråket inte bara är något mamma och pappa gör hemma, och eventuellt i skolan. Utan att det finns platser där alla tecknar. Där teckenspråket är det sättet folk kommunicerar på. Och att det inte är något fult eller konstigt med det alls – tvärtom!

Väldigt mycket landar i sunt förnuft, egentligen. Vilken förälder vill inte kommunicera med sitt barn? Naturligtvis vill alla göra det.

Nu kanske det kan verka som att jag skuldbelägger någon som inte tecknar. Så är absolut inte fallet. Det finns ibland något slags tabu kring teckenspråket, okunskap eller ovilja att prata om det. Särskilt i kretsar där teknik är den enda lösningen. Det tycker jag är oturligt. Skulle fler få god information om teckenspråket och dess många fördelar tror jag att barnen skulle vinna väldigt mycket på det.

Utan att gå in på exakt vem som skall lära sig teckenspråk eller ej, avslutar jag inlägget med detta. Det är något jag kom att tänka på under resan hem:

 

Funderar du på om teckenspråk är något för dig? Då är det något för dig!