Vi vaknar upp vid sextiden på morgonen av att Smulan satt sig upp i sängen och gör sig påmind. Det gör hon så fort hon kan – sätter sig upp. Ligga på rygg, bli på- eller avklädd, eller något annat trams gillar hon inte. Sitta, stå, gå runt med hjälp av storasyster eller bli körd i vagn. Det är däremot kanon.

Första natten tillsammans var intressant. Vi låg alla i den stora, extra breda sängen. Och konstigt nog var det vi två vuxna som tog minst plats… Smulan hade ingen ro att ligga själv. Hon grät om hon gjorde något annat än låg på P eller satt upp mot henne. Först då somnade hon. Således blev det en inte helt och hållet bekväm natt för min kära fru.
För egen del fick jag en liten remsa längst ut på sängkanten, Sockret lade beslag på resten av vår halva. Gärna med omilda metoder i sömnen.

Dagen har fortlöpt i en lugn takt, vi har faktiskt inte ens lämnat hotellet idag. Vi kände att vi behövde en dag att bara varva ned och lära känna varandra. Så fick det bli! Lek på rummet, lunch i restaurangen och poolbadande på eftermiddagen.

Vi har lite dåligt samvete för att vi inte är ute och ser och gör saker, vi är trots allt bara här i tio dagar. I skrivande stund har vi fem heldagar kvar! Tiden går ju väldigt fort, minst sagt…
Kanske borde vi anstränga oss för att lära känna landet, kulturen och se oss omkring så mycket vi kan. Vi vill gå på flera museum, night markets, restauranger, köpcentrum, historiska platser. Massvis.
Men sen väger vi det mot vad en liten ettåring som byter miljö helt och hållet behöver just nu, och då känns valet ganska lätt. Åtminstone Smulan, utifrån de beteenden hon uppvisar.

Sockret vill helst av allt bara bada. Hon är helt ointresserad av allt annat. Hon har tagit till sig sin lillasyster helt och totalt – hittills åtminstone. Tjejerna trivs jättebra tillsammans. Smulan är avvaktande, betraktande. Hon har full koll på var vi är, var storasyster och mamma är i synnerhet. Det känns som att det som behövs är lugn och ro, och det har vi ju tillfälle att ge dem. Eller ja, kanske inte alltid vi, utan oftare är det P som kan lösa saker…

Jag är nämligen, åter igen, ganska ratad. Några som läst länge minns kanske den första bloggen, www.cotor.se, där jag under Colombiavistelsen berättade hur Sockret valde bort mig totalt. Hårt och skoningslös. Jag var inte vatten värd, annat än för att busa med och fjäska för.
Nu händer det igen. Om jag kommer för nära, då kommer gråten direkt. När storasyster eller mamma kommer nära, då upphör gråten omedelbart. Jag får helt enkelt finna mig i att vara paria för mina barn i början, det verkar vara en trend…

 

 

Det finns stora, stora skillnader mellan nu och då. Kanske inte på mekaniken bakom ratandet, för de är desamma, men på min reaktion. Ett barn som adopteras och går igenom en sådan stor och livsändrande separation kan nämligen allra oftast bara anknyta till en person i taget. I detta fallet, och förra, är det kanske inte så konstigt att det blev P. Har man i princip bara haft kvinnor i sina nära relationer är det inte särskilt märkligt om skäggig karl känns lite läskig. Att P blir den enda tryggheten, och i viss mån även Sockret, är alltså inte alls konstigt.

Snarare är jag väldigt tacksam över situationen. Att hon så kraftigt och tydligt tyr sig till P innebär att hon tyr sig till någon av oss över huvud taget. Det är ett rejält sundhetstecken och något att vara lättad över.
Men att jag blir ratad då, hur känns det?

Jo tack – alldeles utmärkt. Konstigt nog. Första gången var ju just det – första gången. Ingen reaktion man egentligen kan förbereda sig på helt och hållet. Och dessutom ratad av en nästan-femåring. Det kändes naturligtvis väldigt, väldigt, väldigt hårt.
I detta fallet är det en liten flicka på snart femton månader som agerar efter det hennes magkänsla säger henne. Alla hennes reaktioner är fullkomligt sunda, och jag lägger ingen känslomässig värdering i det alls.

Det som däremot kan kännas lite jobbigt, är att överlåta nästan alla omsorgsdetaljer till P. Visst, jag vet att min kära fru längtat och är oerhört glad att få ha sin lilla dotter nära sig mycket, men ibland kan det vara skönt med en liten paus. Eller så kanske hon behöver ta en dusch, som var fallet tidigare idag. Då vore det ju fullt rimligt att jag tar badandet, torkandet och matandet. Men hur gör jag det med en liten tjej som skriker och skriker efter mamma? Svaret? Det gör jag inte. Inte nu. Det är fel tid att leka rättvisemätning – det är däremot rätt tid att få detta lilla flickebarn att känna sig så bekväm som möjligt. Millimeterrättvisa kan vi ägna oss åt någon annan gång. Just nu är min roll att hålla Sockret så nöjd och glad som det går, och underlätta för P på alla tänkbara vis. ”Det skulle vara bra med-”, ”Inga problem, jag hämtar det!”. Vi är ju ett team.

 

 

Urlakad, det är ett bra ord för känslan idag. Vi fick inte den allra bästa nattsömnen med en liten smula som vaknade och grät med någon timmes mellanrum under natten. Men oavsett det så har alla vara riktigt sega idag. En solklar reaktion från gårdagens laddade möte.
P har haft sin karaktäristiska spänningshuvudvärk. Smulan har varit dämpad som nämnts tidigare och Sockret har också varit ganska seg. Jag? Jag har varit trött. Trött på ett sätt jag sällan upplevt annars.

När vi varit vakna någon timme så däckade jag av på sängen. Det gick bara inte att hålla ögonen öppna. Men istället för vad som skulle kunna bli en femminuters återställare så blev det en hel timme, utfläkt på sängen. Ja, tydligen behövdes det. Jag minns känslan när jag vaknade från även den sömnen, lite vimmelkantig och helt slut. ”Är det så här det känns att vakna med utbrändhet” kände jag där jag låg, utan energi kvar. Men sen kallade föräldraskapet och jag kom på fötter illa kvickt.
Några timmar senare slockade lilla Smulan efter att ha fått mjölkersättning. Jag låg bredvid henne och gjorde det varje ansvarstagande pappa gör – tar faceswap-bilder med mobilen. För er som undrar vad det är, så är det ett litet program som kan laddas hem till mobiltelefonen. Du tar en bild med två personer och byter sedan ansikten på dem. Resultatet är varierande, allt från otäckt likt till bara otäckt. Fundera själv över vilken kategori mina bilder hamnade i när ena personen är en sovande Taiwanesisk ettåring och en andra en fullvuxen skäggig karl från Sverige. Jag skrattade så mycket att jag trodde att alla skulle vakna…
Sedan somnade jag. Igen. Och sov i en och en halv timme till. På kvällen blev det ytterligare en halvtimmes knock out-sömn. Återhämtning behövs tydligen för alla delar av familjen

Slutligen vill jag passa på att tacka er som läst, som hört av er på olika vis. Ni har kommit med väldigt vänliga ord och kommentarer. Att skriva den här bloggen är naturligtvis väldigt roligt på många olika vis, men även lite utlämnande. Det är en kalkylerad risk att skriva som jag gör, och alla era reaktioner gör det extra kul att hålla på.

Tack! Och på återhörande snart igen!