För en dryg vecka sedan var jag på skolavslutning igen. Fysiskt, för första gången sedan 2019. Glädjen och upprymdheten var påtaglig hos alla från eleverna, deras syskon och släktingar, till matpersonalen, lärarna och skolans rektorer. Att inte kunna fira av eleverna ordentligt under pandemin hade byggt upp ett behov av att ses, av att le tillsammans, av att glädjas åt barnen och deras framgångar. Och det blev… helt perfekt. Himlen var så där klarblå som den bara kan vara på just en skolavslutning. Solen sken. En fantastisk uppslutning av föräldrar, syskon, vårdnadshavare och släktingar. Alla med samma glada och förhoppningsfulla syn i blicken.

Rektorerna stod finklädda på en trappa. Före dem och efter dem skulle andra komma. Teckna sånger, bli uppmärksammade för sitt engagemang och annat. Rektorerna höll ett anförande som var väl planerat. De skojade på olika vis, och höll en lättsam och trevlig ton.

Skolans rektor Jonas pratade om att skolan är allas gemensamma skola. Och att det kommer både personal och elever från många olika delar av både Sverige och världen. Han pratar om inkludering – något som verkligen kännetecknar skolan. Men så säger han något som får mig att haja till lite extra:

“Teckenspråket är det som binder oss samman på skolan. Det är den röda tråden för oss. Det är därför vi finns.”

Jag blev alldeles rörd då, och jag blir det nu också. För det här är ingen självklarhet, ens idag. När vi lagt oralismen bakom oss (nåja, de allra flesta åtminstone), när vi inte längre slår elever på fingrarna då de använder teckenspråk, när vi inte längre ser dövhet och teckenspråk som något fult. Då kan man tro att det här är något helt naturligt. Men inte ens idag, 2022, är det självklart att teckenspråket är den röda tråden för en skola med döva och hörselskadade elever. Just därför behöver det sägas – och det behöver sägas av personer med makt och inflytande. Som en rektor.

Rektorn sätter tonen för hur arbetet bedrivs, det är ett uppdrag att vara både chef och ledare samtidigt. Ingenstans är den rollen viktigare än på en skola där eleverna behöver mer än undervisning i ämnen och att må bra på dagarna. Hos SPSM:s skolor behöver många elever lära sig en ny kultur, ett nytt sätt att förhålla sig till språk. Hos SPSM:s skolor blommar många elever ut och hittar sig själva, i takt med att de får ett språk och ett sätt att kommunicera på.

Historien bakåt är för många döva ett ganska – eller väldigt – mörkt kapitel. Många har skambelagts, inte fått använda sitt språk fritt (med hot eller fysiska bestraffningar som följd). Om döva hade kategoriserats som en etnisk folkgrupp så hade det lett till diskussioner om förföljelse. Ja, det låter drastiskt, men det finns sådana inslag i de tecknandes historia. Att en rektor så tydligt tar ställning för teckenspråket kan verka ganska självklart på en skola för döva. Men det har ju inte alltid varit så. Men vad är egentligen det viktiga med teckenspråket?

Teckenspråket är som de röda blodkropparna i vårt blodomlopp. Det är syret som får alla delar av kroppen att fungera som de skall. Istället för syre, är det språk som transporteras runt. Förmågan att kommunicera. Att beskriva, att förstå sina och andras känslor, att bråka och att kunna be om ursäkt. Utan teckenspråket, är det många saker som inte fungerar längre.

SPSM:s skolor fungerar som delar av en mycket större enhet. De finns som en viktig del av dövvärlden. Hit kommer elever som kan mycket eller lite teckenspråk, elever som varit språklösa tills de är tio år gamla, elever med lätta eller väldigt komplicerade behov. Och skolorna jobbar lika målmedvetet med dem alla, utifrån deras egna förutsättningar. Utanför skolorna finns det döv- och teckenspråksföreningar. Lägerverksamhet. Dövsport, fritidsgårdar, komiker och influencers. Profiler, public service-satsningar och en samvaro som bryggar över både ålders- och landsgränser.

Det är i den kontexten jag tycker att man skall förstå vikten av vad skolans rektor säger. Att skolan ser teckenspråket som en vital del, en del som enar och utvecklar, det är viktigt för så mycket mer än för betyg. Det är att förbereda eleverna på resten av deras liv. Det kan verka självklart att en verksamhet som jobbar med döva och hörselskadade barn skall ha den inställningen – men så är det inte alltid. Just därför är jag särskilt glad att de orden kommer från den som leder skolans viktiga arbete framåt.