Innan jag skriver något mer vill jag vara extremt tydlig – detta är inte en politisk blogg. Det är inte en blogg om politik. Det är inte en blogg där jag tar partipolitisk ställning i politiska frågor. Jag vill hålla den här bloggen på behörigt avstånd från politik – så långt det är möjligt.

Men i det här fallet höll jag på att trilla av stolen. Så jag måste bara skriva.

En tweet dyker upp. Eller ja, en screenshot på en tweet. Det är partiet Liberalerna som har skrivit något. Se bilden nedan.

”Vissa föräldrar har för dåligt engagemang och vet inte hur deras barn fungerar i skolan.
För att göra dem mer delaktiga i skolans insatser vill vi ge skolan mandat att bestämma att föräldrar behöver delta på plats om det anses kunna hjälpa.”

Så skriver Liberalerna på Twitter – utan att ge någon uppföljning till folk som folk som ställer frågor till dem.

”Hur ska det gå till rent praktiskt för mig som lärare?” undrar någon som, gissningsvis, är just lärare.

Nå, mer om lärarna om en liten stund. Först vill jag uppehålla mig kring de som är de viktiga i denna historia. Nämligen barnen. För samtidigt som ett politiskt parti som historiskt haft en tydlig linje om ”ordning och reda i skolan” nu gör ett utspel av det här slaget, sitter tusentals, eller tiotusentals föräldrar hemma med en klump i magen.

Det är föräldrarna till barnet som inte får något gjort på lektionerna. Till barnet som stökar och har jättesvårt att komma till ro. Till barnet som gör ALLT annat än att jobba i böckerna. Det är barnen som klassas som bråkstakar, omotiverade, oengagerade, de som inte fungerar i skolan. Av tusen och en anledningar. Föräldrarna säger god natt till sitt barn, sätter sig i soffan och pustar ut. Och undrar oroligt hur det skall gå imorgon.

Blir det bråk igen i klassen? Kommer barnet att gå hem själv, och skolka från skolan? Hur kommer det gå med betygen? Snart är det dags för högstadiet, och mitt barn kan ju inte ens läsa ordentligt. I högstadiet är det ju mycket mer egenansvar…

”Hur kan den ungen bete sig så, jag fattar bara inte! Vad håller föräldrarna på med egentligen?!” Kanske är det människor som kategoriskt säger så, som Liberalerna vill locka. Ordning och reda i skolan. Jojomen, nu ”får vi bort stöket i skolan”.

Men nej. Det är inte så det går till. Det må verka attraktivt och som en kostnadseffektiv universallösning för föräldrar till barn där allting fungerar perfekt. Till föräldrar till barn som läser, skriver, räknar, fungerar socialt och inte vet vad BUP betyder. Men det är ju inte de barnen det gäller – eller hur? Det är ju inte mönstereleverna som man syftar på här. Nej, det är de där stökiga ungarna. Man kommer på en snabb lösning, föräldrarna får ta sitt ansvar. ”I skolan är det inte vårt jobb att uppfostra eleverna till vettiga människor – det jobbet får föräldrarna sköta hemma!” – har vi hört det förut? Kanske har någon tänkt till på just den typen av formulering och tänkt: ”ja, och om inte föräldrarna klarar av det hemma så får de väl pallra sig till skolan och hålla koll på ungen där!”

Så enkelt det verkar. Men det är en tanke som inte ens finns i samma universum som en långsiktig lösning.

För er som följt bloggen länge, kanske ni minns att jag jobbat som lärare en gång. Obehörig, men i drygt ett och ett halvt år varav ett läsår som klassföreståndare. Halvåret efter var jag resurs och vikarie, med många uppdrag. Och om jag får dra in mina egna erfarenheter i detta, så ligger Liberalernas förslag så långt ifrån verkligheten det går. Det har sannolikt inte passerat en lärare, för den läraren hade förmodligen skrotat förslaget direkt.

Jag har haft min beskärda del av stökiga och bråkiga elever. Som slagits, sparkats och skrikit och gormat. Som förstört både saker och relationer. Elever som jag också fått tröstat när de gråtit, när de inte fått vara med kompisarna längre för att ”han är så jävla störig hela jävla tiden!!!”. Och elever med mycket mörka tankar, tankar som inga barn skulle behöva tänka.

Jag har haft gråtande föräldrar i klassrummet, som inte vet hur de skall reda ut allting med barnen. Det har varit barn som nästan medvetet gått in för att vara jobbiga, förstöra och vara destruktiva.

Och vet ni vad? Det har aldrig varit barnens fel. De har dessutom haft föräldrar som verkligen, verkligen brytt sig om dem. Och kämpat för dem på alla upptänkliga vis. Föräldrar som bär runt på den där klumpen i magen, som får gå ifrån jobbet någon gång i veckan för att hämta på skolan, som får sitta med skolans rektor eller får samtal på samtal från lärarna. Föräldrar som är slitna till bristningsgränsen. Som provat allt hemma, men som inte hittar någon magisk lösning. För det har varit något annat som klämt, som skavt, som gett upphov till det här.

De störiga barnen. De jobbiga barnen. De bråkiga barnen. De som förstör för alla andra.

Det är också barnen som har eller är på väg till en NPF-diagnos. Det är barnen där föräldrarna bråkar hela kvällarna, som skilt sig och barnen hamnat i kläm. Det är barnen med dyslexi eller liknande som är utagerande för att de aldrig, aldrig, aldrig får rätt stöd. Det är barn som kommit från krigshärjade länder med enorma trauman – som förblir obearbetade. Under den korta tid jag jobbade i skolan fick jag se väldigt mycket. Och väldigt lite av det skulle lösas magiskt av att en förälder fanns med.

Det som behövs i de allra flesta fallen är stöd. Utredning, stödinsatser, uppföljning och fler stödinsatser. Vad många av de där ”stökiga” barnen behöver är bildligt talat att någon kastar både pengar och personalresurser på dem. Men det är svårt att göra politiska poänger av det. Folk gillar kanske tuffa tag nu för tiden, inte långsiktiga lösningar som faktiskt kan göra skillnad för barnen.

Jag har faktiskt varit med om att en förälder var med i klassen under en halvdag. På eget initiativ. Och dennes son var exemplarisk i klassen. Tills föräldern gick hem. Då kom allt uppbubblande igen, explosionen kom och vederbörande fick gå hem tidigt den dagen. Det är som ett litet plåster på en blodförgiftning. Det kan se bra ut en stund, men det behövs något helt annat för att lösa situationen på lång sikt.

Jag har också sett andra saker. Stödinsatser som verkligen fungerat. Där man satt in resurser med de knappa ekonomiska medel man haft till sitt förfogande, kunnat få en bättre förståelse för barnet och sedan kunnat jobba utifrån det. Och om än inte löst situationen helt, så åtminstone kunnat nå bättre resultat än tidigare. Jag har sett elevassistenter med lång erfarenhet som haft ett närmast magiskt sätt att ta sig an de bråkigaste eleverna, och genom klokhet och envishet lyckats förstå hur de funkar och långsamt, långsamt börja jobba med problematiken. Och detta då utan annan experthjälp som psykologer eller liknande. Tänk vad som kunde ske med en fördubbling av specialpedagoger, för tidiga insatser.

Själv kunde jag avsätta tid till att besöka ett par låg- och mellanstadieklasser och köra mer intensiv lästräning med ett antal elever som hade väldigt svårt för läsning, varav flera var nya i Sverige. Materialet hade jag fått och blivit instruerad i av skolans specialpedagog. Han hade tid en gång i veckan, max. Med mig kunde det bli en gång om dagen för de eleverna. Och resultatet kom efter kort tid. De förstod mer, självförtroende växte. Det löste inte allt, men det var en knuff i rätt riktning.

Men vad tycker svenska lärarkåren egentligen?

I en enkät från Lärarnas Riksförbund tittar man på arbetsmiljön. Undersökningen är från 2021 har den passande titeln ”Lärare på bristningsgränsen”. 3500 lärare tog sig tid att svara.

Här är en bild ur undersökningen som talar ett tydligt språk:

Lärare känner sig maktlösa och vill hjälpa vissa elever mer – men hinner inte. De ser elever som behöver särskilt stöd, men månaderna går och ingenting händer. De ser elever behöver mer stöd, annan hjälp, och som far illa på grund av resursbrist.

Här hjälper inte en förälder på en stol längst bak i klassen under några dagar. Barnet kommer att rycka upp sig för att slippa skämma ut sig, men sedan är det tillbaka till de gamla rutinerna. För att felet inte sitter hos barnet. Och grundproblemet löses inte av kortsiktiga ”tuffa tag”.

I en grupp för föräldrar till barn med NPF-diagnoser återkommer de här diskussionerna ständigt. Barn som vill, barn som faktiskt anstränger sig för att göra så gott de kan. Men som misslyckas i skolan. Om och om och om igen. För att de inte mäktar med situationen, inte kan hålla koncentrationen, inte är anpassade för långa lektioner med fullt fokus. Av olika anledningar går det åt pipan för åttiosjunde gången, det blir stökigt, saker ”bara händer”. Konflikter uppstår. Från skolans håll heter det ibland att ”eleven måste skärpa sig”. Föräldrarna skriver långt och känslosamt om hur deras barn bryter ihop hemma av all negativitet som lastas på dem. Många blir hemmasittare, eller så pallrar de sig till skolan och går ut med fler streck än betyg på sitt papper. Med en stark, närvarande känsla av misslyckande inom sig.

De som var bråkiga. Inte kunde sköta sig. Inte kunde skärpa sig.

Okej. Jag förstår ju att alla stökiga elever inte är barn med NPF-diagnoser. Jag har också sett (och upplevt) elever som faktiskt har skärpt till sig efter kontakt med föräldrarna. Hotet om indraget X-box fungerade på en elev. Men det var kanske en elev av tjugo. För att parafrasera en klok man: ”barn gör rätt om de kan”. Det finns oerhört få elever som vill vara ”jobbiga”. Barn har inte ett beteendeproblem för att de tycker att det är roligt. De sitter fast i en negativ spiral som snurrar fortare och fortare, och de vet inte själva hur de får stopp på den. Där behöver vuxenvärlden kliva in och hjälpa dem. Det är ett samspel mellan alla aktörerna som behövs, med samsyn och långsiktighet som mål.

…

Politiska förslag som går ut på att någon skall ”skärpa sig” eller att man vill ha ”hårda tag” har ofta som gemensam nämnare att de fungerar mer som känslomässiga markörer än konkreta, genomtänkta och evidensbaserade förslag som skall lösa ett problem. Och när Liberalerna vill ge skolan mandat åt skolan att tvångskommendera föräldrar till klassrumstjänst så är det fullkomligt tondövt. Man kan inte ha pratat med varken föräldrar till de stökiga barnen eller skolan som hanterar dem. Sådana här förslag fungerar mycket mer som en splittring än som konstruktiv politik. Den portionen människor som saknar kunskap eller erfarenhet – och inte heller kan eller vill sätta sig in i andra människors situation – kan tycka att det är en suverän universallösning på ett mångfacetterat och komplext problem.

Vi andra tittar ledset på medan en stor grupp barn åter igen lämnas utan några vettiga lösningar på hur de skall må bra på dagarna och klara sin skolgång.