För några veckor sedan, när slutet av 2021 kunde räknas i timmar, skrev jag om ansökningsprocessen till SPSM:s specialskola. Här hittar du det förra inlägget.

Det var ett inlägg jag skrev för att berätta. Kanske ventilera. Berätta om en känsla av en stor maskin som skulle manövreras. För att vår döva dotter skulle kunna gå kvar på en skola för döva barn. SPSM ville att vi skulle skicka in utredningsunderlag till de diagnoser som inte rör dövhet.

Åh, ännu en sak att hålla i huvudet, känner man då. Ännu en pusselbit att försöka leta reda på. Ovanpå allt, allt, allt annat som finns i livet. Livet som den där ”superföräldern” som andra kallar en. ”Oj, vad ni får kämpa! Vad starka ni är!”

Nej. Inte starka. Men uthålliga. I ett hav av sömnbrist och vårdkontakter ökar på något märkligt vis energinivån ibland. Av ren nödvändighet. För att orka med.

Allt kring SPSM:s ansökningsprocess har sina förklaringar, vilket jag redogör för i det förra inlägget. Det är inte SPSM som hittar på regler för att bråka. Men – vilket är mitt argument och min poäng – kanske skulle SPSM kunna utforma ansökningsprocessen så att den blir mer lättförståelig? Jag vet inte. Men ett som är säkert var att inlägget jag skrev väckte en del intresse. Både hos folk som jobbar med döva, och döva vårdnadshavare.

”Onekligen en byråkratisk mardröm man hamnar i som förälder” skriver en person vars namn bär stor tyngd inom dövvärlden. Och funderar kring om det är förenligt med skollagens utformning om att utredningen skall ske i samråd med barnets vårdnadshavare.

”Dina tankar och oro har jag också haft. Jag är säker på att det blivit stora problem för somliga som sökt in för sitt barn. Det är ju så himla invecklat – för vad? Så är det inte ens för hörande barn.” skriver en annan vårdnadshavare.

En annan person påpekar liknelsen med Försäkringskassans begäran om kompletterande läkarutlåtande ”trots att de fått tillräckliga läkarutlåtanden”. En oroande utveckling, tycker personen.

Jag får kontakt med en vårdnadshavare som har barn på en av landet SPSM-skolor. Hen beskriver sin process som minst sagt frustrerande:

”Jag blev jättestressad av kompletteringen. Den enda vårdkontakt som finns är för implantaten och logopeden. Att då fixa fram intyg från både psykolog och kurator kändes oöverstigligt. Som tur var så var skolan väldigt hjälpsam med detta! Det som var mest frustrerande var att vi behövde ett intyg från psykolog om att ett intyg inte behövdes… det kändes som ett moment 22. SPSM hävdade att de bara följde skollagen. När jag fick beskedet om komplettering fick jag bara sätta mig och stirra ut i tomma intet i flera minuter för att hämta mig, och försöka att inte bryta ihop.”

Vårdnadshavaren beskriver sedan en stor känsla av oro. Vad händer om SPSM avslår ansökan? Om allt inte hinner komma in i tid? Behöver barnet byta skola då? Behöver familjen flytta till skolans kommun, i hopp om att komma inom ett geografiskt upptagningsområde?

Avslutningsvis lägger vårdnadshavaren en del av ansvaret på sig själv. Att hen kunde kanske ha varit tidigare ute, läst på bättre, sett ”att SAMTLIGA intyg behövdes, oavsett funktionsnedsättning” så hade det funnits mer tid att ta alla vårdkontakter och hinna ordna upp allt.

Men som sagt, livspusslet är för många ett pussel med lite för många bitar.

Det är några fler som kontaktat mig och berättat, och det är berättelser som följer samma grundmall. Förvirring kring hur de skall lösa allt, vem de skall kontakta och hur det skall hinnas med. Krångel. Svårighet. Maktlöshet.
Även skolpersonal stämmer in i… kanske inte kritiken, men analysen. De jag pratat med håller med om att det skulle behöva vara lättare. På något sätt.

Åter igen – det finns orsaker till varför det finns ansökningsprocess mellan förskoleklass och årskurs ett. Att plocka bort ansökningsprocessen är otänkbart, det skulle bryta mot skollagen. Men något skulle väl kunna göras för att undvika en sådan stresspuckel för föräldrar och vårdnadshavare, som ofta har en högre belastning i livet än vad som är brukligt.

Staten är en stor apparat med stor makt över medborgarna. Jag ser SPSM som en väldigt positiv del i vårt samhälle, en myndighet vars syfte enbart är gott. Det är en värdemätare på Sverige att vi har en aktiv myndighet för det här syftet, med så nöjda och engagerade medarbetare. Jag har nog nämnt det tidigare, men jag brukar säga att ”Jag är aldrig så glad för att vara skattebetalare som när jag går in på barnens skola”. Men även solen kan naturligtvis ha sina fläckar.

Jag förändrar ingenting genom att blogga. Men kanske, kanske kan jag åtminstone väcka en diskussion om processen. Jag kommer att söka kontakt med SPSM för att ställa lite frågor till dem om ansökningsprocessen, kopplat till detta och det förra inlägget här på bloggen. Och jag återkommer senare när jag fått svar!

Ta hand om er där ute. Och kom ihåg att andas.