En Specialpedagogisk utmaning

Allt som känns självklart, är inte det. Och anledningarna till det kan vara mer komplicerade än vad man först märker. Det blir åtminstone ganska tydligt när man har ett dövt barn som går på specialskola för döva barn, och som helst skall gå kvar där.

Nu, under den efterlängtade och välbehövliga julledigheten, kan vi konstatera att Smulan har gått på specialskola i ett och ett halvt år. I tre terminer har hon varit i SPSM:s regi, efter att ha fått okej att börja i förskoleklass ett år tidigare än vanligt.
Beslutet var enkelt att fatta, och grundade sig i att hennes möjlighet att kommunicera på förskolan var högst begränsad. Hon trivdes, och det fanns några ur personalen som använde teckenspråk, men långt ifrån alla. Och inga av barnen var heller på hennes nivå.

Skiftet till specialskola var fantastiskt. Hennes språkliga förmåga tog redan den första veckan ett par skutt framåt, och så har det fortsatt. Tanken på att hon skulle gå kvar i ytterligare ett år på kommunal förskola känns idag lika främmande som den gjorde då, när vi sökte in till SPSM:s skola. Trivsel och glädje fanns på förskolan, men utan fullgod kommunikation hämmas utvecklingen i onödan när det finns ett alternativ där hon kan uttrycka sig fritt med all personal.

Hösten 2022 händer något spännande. Det innebär att vår förskoleklasstjej tar ett stort kliv och blir skoltjej! Första klass. Något som kändes väldigt främmande när jag höll henne i min famn på hotellet i Taiwan för bara några år sedan.

Klivet borde vara både kort och naturligt att gå från förskoleklass till första klass, men så är det inte riktigt. Eller ja – åtminstone känns det inte riktigt så från mitt håll som förälder. Och jag försöker i det här inlägget att bena lite i orsakerna bakom det – och reflektera kring processen. Om jag förvirrar mig eller skriver något felaktigt så tar jag gärna emot dina synpunkter! Mejla då gärna på hej (snabel-a) babito.se. Tack!

Okej – vi kör igång!

Förskoleklassen är en egen skolform som står separat från den vanliga grundskolan/specialskolan. Såvitt jag kunnat hitta så skedde skiftet från socialtjänstlagen till skollagen den 1 januari 1998 (källa). Förskoleklassen bildade då ”en egen skolform inom det offentliga skolväsendet för barn och ungdomar”. Därför behöver vi söka in till SPSM:s skola två gånger. En gång för förskoleklassen, där hon nu gått i ett och ett halvt år. Och sedan en gång till inför start i första klass.

Processen som sådan var inte okänd för oss, vi visste om att vi skulle behöva söka två gånger. Men det har tillkommit ännu fler steg på vägen, och det är det som jag uppfattar som just en ”Specialpedagogisk utmaning”.

I SPSM:s ansökningsblankett (som du hittar här) står allt som SPSM vill/behöver veta för att kunna ta upp ärendet i den nämnd som hanterar ärenden. Den som söker in till en SPSM-skola får alltså ärendet prövat i en nämnd först, som bedömer om barnet skall antas eller ej. Utifrån flera parametrar.

Förutom de vanliga formaliteterna som namn, adress och liknande möter vi i blanketten senare i motivering till ansökan, och barnets egen åsikt om sin skolsituation. Sedan står det att – det som i vårt fall är relevant – ett intyg om CI (cochleaimplantat) eller audiogram skall skickas med och inte vara äldre än 18 månader. Vilket känns relevant för de flesta.

Det är sidan därpå, de ”Övriga nödvändiga handlingar” som riskerar att bli ett rejält farthinder för de föräldrar som vill ha sitt döva eller hörselskadade barn på en SPSM-skola. Eller andra barn för den delen – det gäller även barn med språkstörning, blinda eller med synnedsättning, intellektuella funktionsnedsättningar eller annat som kan kvala in till en SPSM-skola.

Vi som söker in skall alltså även bifoga (citerat från ansökningsblanketten):

  • Pedagogisk bedömning
    Den pedagogiska bedömningen ska göras av pedagog på barnets nuvarande skola eller förskola. Bedömningen ska inte vara äldre än 6 månader.
  • Psykologisk bedömning
    Den psykologiska bedömningen ska genomföras av psykolog och redovisa barnets kognitiva nivå. Om psykolog bedömer att det inte finns behov av utredning eller bedömning ska detta styrkas med ett intyg. Bedömningen ska inte vara äldre än 24 månader.
  • Medicinsk bedömning
    Den medicinska bedömningen bör göras av läkare och redovisa om det finns medicinska orsaker som påverkar barnets förmåga till inlärning. Om läkare bedömer att det inte finns behov av utredning eller bedömning ska detta styrkas med ett intyg. Bedömningen ska inte vara äldre än 24 månader.
  • Social bedömning
    Den sociala bedömningen bör genomföras av kurator och redovisa om det finns sociala orsaker i eller utanför skolan som påverkar barnets förmåga till inlärning. Om kurator bedömer att det inte finns behov av utredning eller bedömning ska detta styrkas med ett intyg. Bedömningen ska inte vara äldre än 24 månader.

Detta skall alltså lösas för att kunna söka in till specialskolan. Och erfarenheten visar att det helst skall ske ganska snart. Där har vi som föräldrar självklart ett eget ansvar att vara ute i god tid, men ni vet hur det är med det ökända livspusslet. Och om det inte är ett livspussel som är svårlagt även med kapsåg och hammare, kan det vara annat som tar stopp. Läkare eller andra som inte har tid, intyg som dröjer eller inte är kompletta.

För vissa är detta en baggis och en självklarhet. ”Det är ju bara att fixa det” kanske någon som läser, tänker. Men då vill jag gärna ta en liten avstickare. Till en annan kontinent.

Jag läste en artikel i Göteborgsposten för ett antal år sedan, om en invandrargrupp som var överrepresenterade i skuldsättning. Det var påfallande många som hamnade hos Kronofogden och fick ytterligare problem som en följd av detta. Hur kunde det bli så, undrade man. Och gjorde något synnerligen vettigt – frågade någon ur den specifika folkgruppen. Det anställdes en person som fick i uppgift att gräva i problemet och försöka finna en lösning. Nu har jag inte det ordagranna citatet framför mig, men ungefär såhär beskrevs situationen:

”I vårt hemland fungerar det väldigt olika från hur det är här i Sverige. Om du är skyldig någon pengar så kan de ringa dig, eller så åker de hem till dig och påminner om att de behöver ha pengarna senast ett visst datum.
Här får vi väldigt mycket post i brevlådan, på väldigt svår svenska. Det är svårt med myndighetsspråk och byråkratiska termer. När folk från vårt land får sådan post så vill de förstå vad det står, men det är ofta svårt att hitta någon som kan hjälpa dem. Om de ringer, så är det ingen som kan deras språk.
Resultatet blir att breven ofta hamnar i högar, i väntan på att någon kan hjälpa dem. Efter ett tag visar det sig att det är flera räkningar som de inte förstått, och de har hamnat hos Kronofogden helt i onödan.”

Varför är detta relevant att ta upp här i ett blogginlägg? Jo, av flera anledningar.

Vi som är Smulans föräldrar är födda och uppvuxna i Sverige, och tycker ändå att vissa av de här sakerna är krångliga att hantera. Till och med personal på skolan kliar sig lite i huvudet för vissa av momenten. Och då gäller det alltså att vi som föräldrar har förmåga och erfarenhet från sådana här ärenden (och snart ett decenniums erfarenhet av täta vårdkontakter).

Tänk då på hur många barn i specialskolan som har föräldrar som är invandrare och som ganska nyligen kommit till Sverige. Det är dags att söka in till skolan – igen – och det krävs intyg som inte alltid är helt enkla att få fram. Nästintill omöjliga med kort notis. Jag menar helt enkelt att det finns en ganska hög tröskel att ta sig över för många föräldrar här.

Då kommer vi till nästa punkt. Kompletteringarna.

Vi fyller i vår ansökan så gott vi kan och skickar in den, och efter ett tag kommer det ytterligare ett brev. Vi har nämligen redogjort för de diagnoser som Smulan har, utöver sin dövhet. Brevet är en begäran om komplettering – ett medicinskt eller psykologiskt underlag för diagnoserna. Brevet är daterat den 26 november och dyker upp någon dag in i december.
Handlingarna skall ha kommit in ”senast den 13 december, annars kan ärendet komma att avgöras på befintligt underlag, alternativt beslutas senast nästkommande sammanträde”.

Okej… är det fara å färde nu? Riskerar hon att inte antas, trots att hon är stendöv? Vi vet inte riktigt. Förmodligen är det lugnt. Det borde vara det. Men vi skyndar på att skickar in det material vi har. Och pustar ut – nu är det ju klart.

Trodde vi.

Ett tag därefter kommer nästa brev. Daterat den 13 december, i vår brevlåda några dagar senare.

Då vill SPSM ha in ”utredning som ligger till grund för diagnoserna”.

Här blir jag, som min kära mamma brukade säga, ”lite skum”. Det här känns märkligt. Litar SPSM inte på de diagnoser som satts av psykologer och överläkare? Varför i hela friden vill de egentligen ha in inte bara diagnoserna – utan även utredningsmaterialet? Och det skall då vara inskickat senast den 28 december. Mindre än två veckor efter att vi fått brevet.

Det här har alla ingredienser som krävs för en logistisk mardröm. Precis lagom innan jul. Vi skall alltså på drygt en och en halv vecka lyckas skrapa fram det utredningsmaterial som ligger till grund för de diagnoser vår dotter har. Japp… det kan ju gå jättesmidigt. Eller inte alls. Vill de ens lämna ut sitt utredningsmaterial? Hur länge sparas det? Finns psykologen kvar på samma enhet – var inte hon där temporärt förresten?

Jag sätter på mig tänkarmössan och börjar systematiskt. Att kontakta de avdelningar som satte diagnoserna är knappt ens att tänka på. Även enkla, snabba intyg har tagit många veckor att få fram från slutarbetade överläkare. Att vårdpersonalen skulle sitta och rulla tummarna just nu är nog inte helt sannolikt. Men det är kanske det enda sättet. Jag pausar de tankarna och går vidare till något enklare.

Vårdjournalerna! De finns ju digitalt, superenkelt! Kanske finns det någon anteckning där som kan duga? Loggar in på 1177.se och gräver i arkivet. Det har blivit smidigare med åren, mer lättöverskådligt som tur är. Då-skall-vi-se, det var ju… just ja, det året. Jag bläddrar bakåt.

Tvärstopp.

Journalanteckningarna sträcker sig inte tillräckligt långt bakåt. Har de gjort om systemet kanske? Varför finns inte de äldre anteckningarna kvar, så många år sedan är det ju inte? Mycket märkligt! Jag provar att logga ut och in igen, men samma problem. De journalanteckningar jag letar efter finns inte. De är helt enkelt för gamla.

Jahapp. Hur gör jag nu då? Läget börjar kännas nattsvart.

Tills jag kom på det. ”Den som spar, han har!” Jag plockar ned en pärm från hyllan i mitt arbetsrum. ”Smulan vård” står det på den, på en remsa från den där gammeldags Dymo-maskinen min fru tyckte var så härligt retro.

Jag bläddrar och bläddrar. Någonstans i minnet får jag för mig att vi bifogat det i någon av våra ansökningar till vårdbidrag/omvårdnadsbidrag – vilket är ett helt separat blogginlägg för en annan gång. Hade vi inte skrivit ut vårdjournaler och kopierat, för flera år sedan?

Jo, se på tusan. I den tjocka pärmens innehåll dyker det upp. Papperet som kanske kan rädda oss. En journalanteckning från flera år sedan, tidigare än vad 1177.se kunde visa. Det är en längre journalanteckning som ger en hel del information. Långt ifrån det kompletta utredningsmaterial vi kanske behöver skicka in, men det är det som står till buds. Det är det vi har tillgängligt. Jag drar en kopia på de nödvändiga papperna, skriver ut ett försättsblad och klistrar igen kuvertet till SPSM som kommer att skickas med brådska samma dag.

Utöver detta så ringer jag även till SPSM och ber att få tala med den handläggare vars namn står på papperet. Jag berättar läget och hon bekräftar att det faktiskt skulle kunna fungera med journalanteckningarna jag hittat.

Då undrar jag – varför vill SPSM ha in utredningsmaterialet? Kommer de att göra en ny prövning av diagnoserna utifrån materialet? Jag trodde ju att jobbet var klart efter att en diagnos var satt.
Nej då, förklarar hon. Det är ett sätt att komplettera de bedömningar som SPSM begär in. Ni minns: den pedagogiska, psykologiska, medicinska och sociala bedömningen. SPSM gör ingen prövning av diagnoserna utan använder det för att styrka bedömningarna. Om jag minns rätt av vårt samtal.

Och förresten, frågar jag, vad händer om vi inte hade kunnat skicka in de här framgrävda journalanteckningarna i brist på ett komplett utredningsmaterial? Skulle vi behöva sätta Smulan i en hörande, kommunal skola till hösten 2022 då?
Nej, svarar hon, är hon döv så skall det inte vara någon risk för det. Då fattar de beslut på det befintliga underlaget, och hennes dövhet är tydlig.

Okej. Varför begärs alla dessa handlingar in, egentligen? Den första person jag talade med i SPSM:s växel nämner att det står i skollagen. Alltså gräver jag lite i den, för att se vad jag kan hitta.

Mycket riktigt! I skollagens kaptitel 7, Skolplikt och rätt till utbildning, hittar vi den 6:e paragrafen. Där står det:

6 §   Barn som på grund av sin funktionsnedsättning eller andra särskilda skäl inte kan gå i grundskolan eller grundsärskolan ska tas emot i specialskolan om de
   1. är dövblinda eller annars är synskadade och har ytterligare funktionsnedsättning,
   2. i annat fall än som avses i 1 är döva eller hörselskadade, eller
   3. har en grav språkstörning.

Frågan om mottagande i specialskolan prövas av Specialpedagogiska skolmyndigheten. Ett beslut om mottagande i specialskolan ska föregås av en utredning som omfattar en pedagogisk, psykologisk, medicinsk och social bedömning.
Samråd med barnets vårdnadshavare ska ske när utredningen genomförs.

Så jo, så verkar det vara. Exakt hur den paragrafen i skollagen skall uttolkas, vem som skall göra vad och i vilken tid allt skall vara inskickat, är nog upp till SPSM att avgöra. Jag hittar inget stöd för att jag behöver lämna in utredningsmaterial till diagnoser som inte rör dövhet, men det finns säker fog och skäl för det utifrån SPSM:s interna bedömningar.

Nu sitter jag här, med allt inskickat som vi kan skicka in. Och funderar över hela processen.

På ren svenska: måste det vara så här svårt? Alla inom SPSM som vi varit i kontakt med har varit lika vänliga och hjälpsamma som vanligt. Både personal på skolan och centralt på myndigheten. Mitt förtroende för SPSM och deras verksamhet är fortsatt på topp. Jag förstår att det finns lagar, regler och krav som dikterar villkoren i ett sådant här fall.

Men ändå. Måste det vara så här svårt? Min magkänsla är inte helt bra ändå. Jag har tid på kvällarna för att sitta med sånt här, jag kan ringa några samtal på dagtid utan problem, jag har erfarenhet av att hitta rätt dokument och kontakta rätt personer. Men så är ju verkligheten inte för alla. Det kan råda tidsbrist, brist på förståelse för vad som krävs, eller något annat som sätter käppar i hjulen.

Allra ytterst undrar jag – finns det barn som behöver SPSM:s stöd som riskerar att inte få det stödet med en så komplicerad ansökningsprocess? Jag hoppas inte det.

Hela förfarandet skulle kanske må bra av att masseras från några interna SPSM-experter i pedagogik för att bli mer lättförståeligt för de som söker in för sina barn.

En Specialpedagogisk utmaning.