”Var tog du vägen?” undrar någon. ”Det där med bloggandet, har du lagt det på hyllan?” kan någon annan fråga.

Nja. Nej. Svaret är att jag inte vill, egentligen. När detta inlägg publiceras är det omkring tre månader sedan förra gången något postades. Och det är naturligtvis på tok för sällan, även om min devis har varit att aldrig hemfalla åt meningslös utfyllnad bara för att jaga status som ”relevant”. Har jag inget vettigt att säga, säger jag helst inget.

Nå, åtminstone här på bloggen. De som känner mig i verkligheten känner mig som ganska pladdrig, men det är en annan historia.

Jag finns kvar. Som så många gånger förut är bloggen en grej som kommer och går. Ibland är det saker som är värda att ta upp. Ibland inte.

Ett vanligt liv kommer emellan också. Jag har haft ett jobb sedan nästan ett år tillbaka som tar väldigt mycket energi och tankekraft, för att inte nämna engagemang. Och jag trivs alldeles utmärkt med det! Men det lämnar naturligtvis lite mindre energi åt annat. Och den behöver jag till barnen, familjen, hemmet. Och åt mina bin.

Men jag sållar också mer när det gäller skrivandet. Är mer restriktiv. Från starten var bloggen något som var för mig själv, och för en handfull vänner som följde vår första adoptionsresa till Colombia 2013-2014. Och så till lillasyster Smulan 2016. Jag har många gånger påpekat att jag aldrig kunnat ana att det skulle bli så stort som det blev. Jag brukar högst skämtsamt säga att jag driver ”Sveriges största blogg med inriktningen adoption och frågor som rör dövhet”. Strax efter påpekar jag att ”det är såvitt jag vet också den enda med den specifika inriktningen”.

Det är bra att vara öppen. Dela med sig. Jag tycker det, innerst inne. Men samtidigt… Barnen blir äldre. Det känns allt känsligare att skriva om saker som rör dem. Även om jag beskriver saker ur mitt eget föräldraskap, efter egna tankar och erfarenheter, så blir det ändå saker som rör barnen. Och som kanske blir utlämnande. Jag vet inte.

Genom åren har jag också blivit mer rädd för att yttra mig. En ökad läsarskara har ju varit roligt på många vis. Många nya kontakter, föräldrar till adopterade barn, vuxna adopterade, folk i dövrörelsen och andra i funkisvärlden och som kämpar för tillgänglighet. Många förfrågningar om föreläsningar och annat. Kontaktnätet har vuxit enormt. Antalet bekanta, kompisar och vänner har ökat rejält.

Men det finns också en baksida. Det är inte fullt lika kul att bli kallad barnhandlare. Psykopat. Barnmisshandlare. Och värre saker än så.

Det har rört blogginlägg som rört adoption, som rört hörselteknik, och nu senast när jag skrev om julkalenderns skildring av adoption. Jag har lärt mig att människor inte alltid är intresserade av nyanser, av att samtala, av att ställa frågor och faktiskt ta in svaret genom diskussion. Ibland är det otrevligheter, påhopp och hat som drabbar en. Och tyvärr sitter det kvar länge. Vissa saker fortfarande, flera år senare.

Det leder till självcensur. Det är många saker jag skulle vilja skriva om, som jag nu låter bli. Jag får ganska ofta förfrågningar om att vara med i någon debatt, någon intervju eller något examensarbete. Någon har googlat på en fråga och hittat ett gammalt inlägg, och så hör de av sig. Men nu blir det nästan alltid nej.

Jag vågar helt enkelt inte. Det hat som drabbat mig, drabbar i förlängningen också min familj. Och det är långt ifrån säkert att varje framträdande innebär nya påhopp eller hat. Men de kan ju göra det, bevisligen. Och då är det lättare att tacka nej, eller låta bli att skriva det där inlägget.

I julas tog jag ett annat grepp kring frågan. Jag svarade de som hörde av sig. De som tyckte att jag blåste upp frågan alldeles för mycket, som tyckte att jag var en lättkränkt idiot som inte upplevt några äkta svårigheter i livet. Och så vidare. Ni kan ju tänka er själva.
Jag provade något annat. Jag bemötte hat med nyfikenhet. På något vis orkade jag med det. Eller, jag hade någon naiv tanke om att det kanske kunde fungera. Nästintill varenda konfliktsituation har sin upprinnelse i en miss i kommunikationen. Och kanske kunde det gå den här gången.

Jag försökte förklara och nyansera. De hade bara fått en nedklippt SVT-intervju som grund till deras kontakt. De skrev ofta i affekt. Jag berättade om mina erfarenheter, och andras, och undrade hur de kände kring saken. Och vet ni – det fungerade över förväntan. Personerna som till en början låtit förminskande, förolämpande och värre, lugnade sig faktiskt. Kanske hade de inte förväntat sig ett svar. Än mindre att någon faktiskt ville ha en diskussion med dem. Och trots otrevligheten ändå värderade deras åsikt.

Jag minns särskilt en man. Det visade sig efter ett tags kommunicerande att han själv var adopterad. Han blev upprörd över att jag menat att det finns adopterade barn som har negativa upplevelser, som behöver tas hänsyn till. För han hade minsann haft det alldeles toppen. Och i diskussionen som följde bjöd han in mig till att ta del av sina erfarenheter, sin uppväxt och relationen till sina föräldrar. Både biologiska och adoptivföräldrar.
Från min sida kunde jag berätta om de erfarenheter som adoptivföräldrar idag kan vittna om. Om rasism, om distanslöshet, om känslor av rotlöshet. Vi kunde på något vis mötas i den komplexitet som rörde bägge våra liv. Och gå ifrån diskussionen (som varade över flera dagar) rikare på perspektiv.

Men det fungerar ju inte alltid så. Det är inte alltid folk vill ha diskussion. Snabba smockor, verbala slag. Och så är man dum nog att dels läsa det, och även ta det till sig.

Det har inte varit så ofta, och jag har nog varit ganska förskonad egentligen. Det hade kunnat varit värre. Nu är jag en man som bloggar i kvinnodominerade domäner. Ja, både adoption, dövhet och frågor som rör inkludering och tillgänglighet är sorgligt man-fattiga. Och jag är inte dummare än att jag förstår att jag hade varit 100 gånger värre drabbad av näthat om jag vore kvinna. I princip inom vilket fält som helst. Så på det viset kan jag väl skatta mig lycklig.

Nåväl. Jag har ett par ämnen som jag filat på ett tag. Två inlägg har jag på lut inom det närmsta. Ett som rör inkludering och framsteg på det området, och ett som rör dövhetens positiva effekter. Håll gärna utkik efter det om ni känner för det.

Jag har inte glömt er. Jag saknar att skriva. Jag saknar kontakten. Jag måste bara hitta rätt sätt att göra det på.