Ett klassrum, långt innan pandemin. Några föräldrar sitter vid sina barns bänkar. En lärare har ställt en fråga till gruppen. De flesta skruvade lite på sig, tittade på varandra och hoppades nog att någon annan skulle säga något först.

”Jag tycker att det låter jättekul!” sade jag, till slut. Och en stund senare var det jag som blev den nya representanten till SPSM:s nationella föräldraråd. Det var 2015, för sex år sedan. Och idag är den sagan slut. Idag hade vi det sista mötet.

Men vi tar det från början! SPSM står ju för Specialpedagogiska skolmyndigheten. De driver tio specialskolor runtom i landet. De fem regionala skolorna är för elever som är döva eller har en hörselnedsättning. De finns från Härnösand i norr till Lund i söder. Utöver det driver även SPSM fem nationella skolor från Umeå till Örebro, varav tre med inriktning på grav språkstörning, en för synnedsättning och ytterligare funktionsnedsättning, och en för dövhet/hörselnedsättning i kombination med utvecklingsstörning. Läs gärna mer här!

SPSM är mer än sina skolor. Myndigheten har kostnadsfri rådgivning, erbjuder specialpedagogiskt stöd till skolor och förskolor, guidar rätt till läromedel och publikationer och mycket mer. Läs gärna mer om verksamheten här!

Okej, stopp och belägg. Detta skulle ju inte vara en reklampost för SPSM! För tydlighetens skull då, jag får inget av SPSM för att skriva det här. Inte ens en liten mugg eller ett nyckelband. Nej, snarare är det JAG som betalar DEM! Jag är ju, liksom alla oss andra, skattebetalare. Och jag har faktiskt aldrig varit så glad för att vara skattebetalare som när jag går in på mina barns skola. Men det är ett annat kapitel. Kortfattat – jag gillar SPSM. Jätte-jättemycket.

I vart fall, jag anmälde mig frivillig när en annan förälder skulle dra sig ur rollen som representant i det nationella föräldrarådet. Det är nämligen så att respektive skola som brukligt har klassföräldrar och har föräldraråd där vårdnadshavare kan träffa skolledning någon kväll då och då, käka macka och dricka statligt finansierat kaffe. Och få en uppdatering av vad som är på gång, och tycka till. Men utöver det så finns det också möjlighet att skicka en förälder från respektive skola till ett nationellt föräldraråd. Då får man träffa folk från myndighetens ledning, lyfta frågor från den skola man representerar (eller annat som är viktigt) och ta del av dels andras erfarenheter, och få senaste nytt från myndighetens skolverksamhet.

Ett toppentillfälle om man vill hålla sig informerad, helt enkelt! Eller ja – det har varit så. Fram tills idag. Det har blivit många resor till Stockholm över åren. Med en chans att sova ut i en hotellsäng medans ens fru tar de nattliga uppvaknandena, och äta en hotellfrukost i lugn och ro… mmm, det kommer jag att sakna!

Varför skriver jag om det här? Kanske handlar det om engagemang. Kanske handlar det om delaktighet. Kanske en kvarstannande känsla av nostalgi, och lite separationsångest? Antagligen lite av varje.

Är man förälder till ett barn med funktionsnedsättning/-variation så är man ofta lite extra engagerad. På gott och ont. Ibland kan det gälla saker som regelbundna läkarbesök som inte barnet uppskattar det minsta. Då är det lite grand på ont. Men detta har bara varit på gott. Jag har verkligen uppskattat möjligheten att få förhandsinformation från SPSM om saker som är på gång, få veta det senaste kring utredningar som görs och få komma med synpunkter på alltsammans. Det har verkligen rört allt mellan himmel och jord, och jag tror att det varit en ganska unik satsning från myndigheten för att fånga in föräldrar och vårdnadshavares erfarenheter, tankar och synpunkter. Något jag verkligen tycker har gjorts med öppenhet och stort engagemang. Det är inte varje dag man får sitta ned ett litet gäng med en generaldirektör och kunna säga ”hur tänkte ni här?” och ”kan ni inte göra så här istället?”, och generaldirektören säger ”ja, det kan du ha en poäng i, det skall vi kolla upp!”
Sådant tycker jag gör att kommunikationsvägarna blir kortare, myndighetens representanter känns närmre och mer tillgängliga för målgruppen. Precis som jag som skattebetalare önskar att det skall vara.

Myndighetens målgrupp är speciell. Om jag koncentrerar mig på de döva och hörselnedsatta barnen så tänker jag direkt på vad en tidigare regionchef på myndigheten berättade en gång, något han fick sagt till sig under en rektorsutbildning: ”Det här är inte en skola, det är ett rike”.

De orden bär jag med mig. Och det stämmer väldigt väl, såvitt jag kunnat märka under de här åren. Barnen på myndighetens skolor blir ungdomar tillsammans, bygger starka band, nätverkar med andra skolors elever och skapar relationer som håller under många, många år. En samhörighet, en vi-känsla, en tillhörighet och stolthet som jag tror är ovanlig i de åldrarna. Och att ha fått vara med och vara delaktig i de processer som myndigheten driver på olika vis, genom ett nationellt föräldraråd, har varit ett privilegium.

Nu kommer dialogen inte att tystna, utan omformas. Myndigheten vill fortfarande få så mycket input de kan från föräldrar och vårdnadshavare, men det kommer att ske på andra sätt. Jag kan bara tacka för de här åren. De har inneburit insyn, påverkan, förståelse, aha-upplevelser och skratt, och några nya vänner på köpet. Jag har fått sova ut, krångla med arbetsgivare om att få ledigt, köra långa sträckor och alltid fått vara med om en bra dialog med en myndighet som jag uppfattar är genuint intressera av att utföra sin verksamhet på bästa möjliga sätt. Helt klart värt tiden och energin över åren – jag kommer att sakna det!

Om du som läser detta har en fundering kring hur det är att ha sitt barn på en SPSM-skola så får du gärna skicka ett mail till mig på hej @ babito.se.