Hon sitter under köksbordet. Fräser och ryter åt mig. Morrar som ett djur. Hon sparkar och skriker, puttar och sparkar på stolarna så de glider längs golvet.
Jag ger det några minuter. Hon har begravt huvudet i sina knän och slagit armarna kring benen. Som en sköld. Hon stänger världen ute. Innanför skölden finns ilska, besvikelse och mycket frustration. Anledningen? Oftast något banalt, som att jag sade ”nej” till glass när hon ville ha det som mest. Femton minuter innan middagen är klar.
Så har de där minuterna gått. Jag sätter mig på golvet bredvid henne, halvvägs in under bordet. Klappar lite på hennes rygg. Först fräser hon åt mig, men sedan tystnar hon. Jag klappar lite till.
Sedan drar jag henne mot mig, och lyfter upp henne i famnen.
Då kommer gråten igen. Alla känslor som behöver komma ut. Och så sitter vi på köksgolvet, bland smulorna från morgonens smörgåsar och en och annan liten dammråtta. Hon trycker sitt huvud mot mitt bröst och snyftar tyst. Jag trycker mitt huvud mot hennes argvarma hals, mellan den lilla axeln och det mörka håret. Där sitter vi, länge.

Jag vaknar av ett skrik. Det är mitt i natten, jag vet inte vad klockan är. Halv ett eller halv fyra. Det är mörkt i alla fall. Hon sitter upp i sin säng. Jag reser mig, stapplande ur sömnen och går bort till henne. Rör henne på armen så att hon vet att jag är där. Sedan, utan tecken och på rutin, klättrar hon upp i min famn. Som en koala. Hon är tung nu, blir sex år till våren. Jag böjer mig ned, lite mer mödosamt nu än för ett år sedan, och plockar upp allting. En kudde, två gosedjur, ibland även en handduk. Något som storasyster började med efter att ha duschat, och som bara blivit en kvarstående grej. Jag går de fem stegen till vår säng, slänger ned kudden på ytterplatsen och lägger ned henne och gosedjuren. Katten och hunden. Sedan hämtar jag hennes täcke. Det är tungt. Jag lägger det över henne där hon ligger, något lite på sned eftersom det ligger en prydnadskudde halvvägs in under madrassen. Så att hon inte skall ramla ur sängen. Sedan kryper jag själv ned, drar upp mitt täcke och lägger mig tätt intill henne. Hon har redan börjat blunda. Någon halvminut senare sover vi igen bägge två.

Taxidörren har inte hunnit stängas, jag har inte ens hunnit plocka ur barnstolen. Där står hon framför mig och pekar på min rygg. Med världens största, lite fjäskiga, leende. Efter att ha satt mig på huk, greppat hennes ryggsäck i ena handen och barnstolen i den andra, nickar jag på huvudet. Min signal till henne att hon kan klättra upp. Och det gör hon snabbt, lägger sina händer om min hals på ett sätt som vissa gånger blir direkt obekvämt. Jag lägger bak handen med ryggsäcken och håller upp henne på ryggen. Så springer jag halvhoppande mot ytterdörren medan taxin backar ut och kör iväg. Som så många förut. Jag är en häst. Hon är min yngsta dotter. Hon skrattar och skrattar, mer och mer ju vildare jag beter mig. Jag tänker att min rygg nog inte borde utsättas för det här. Och sedan tänker jag på det som är ännu viktigare. Jag bygger minnen.

En decimeter bred dörrpost i köket vittnar om det oundvikliga. Mått från när hon nyss kommit till Sverige, och sedan mer eller mindre regelbundna uppdateringar. Nu är hon så mycket längre, så mycket större. Så mycket mer sig själv. Hon har aldrig tidigare varit så gammal som hon är idag. Och hon kommer aldrig mer att vara så här liten.

I en vardag som ofta präglas av sömnbrist, stress och känslor av otillräcklighet finns det många stunder att sätta extra stort värde på. Det är inte de storslagna, stunderna med extra allt. Utan de små stunderna. I dem finns en alldeles särskild sorts skönhet. Sömniga, trötta barn som sträcker sig efter en med tunga armar. Arga barn som mest söker tröst. Glada barn som hoppar upp i famnen på en och nästan välter en på kuppen.
Barn som blir äldre, barn som aldrig slutar teckna, barn som blir sura för småsaker.

De här stunderna finns här och nu. Det finns stunder som irriterar, väcker frustration och gör att man känner som att man ledsnar. Men de stunderna kommer inte igen. De finns i begränsat antal. Sorgen, glädjen, längtan. Allt är en del av den ojämna utvecklingen i barnens liv. En kort period i våra liv tillsammans. En tid som formar oss, och som förhoppningsvis svetsar oss samman som familj mer än vad den splittrar oss och driver oss isär.

Hon bryter sig ifrån leken ibland. Lämnar kompisarna, stojet och stimmet. Kommer fram och klättrar upp i knäet på mig. Lutar sitt lilla huvud mot mig och jag omsluter henne med mina armar. Min näsa mot hennes hår. Hon luktar lite barnsvett, känns lite fuktig i hårbotten. Mycket lek. Jag känner hur hon slappnar av, hur hennes intensitet rinner av henne för en kort stund. Där blir hon kvar, fäster blicken i fjärran på inget alls. Tankar närhet.
Några minuter senare har hon fått det hon kommit för att hämta. Något. Kontakt, bekräftelse, som att lägga handen på någon för att känna att de verkligen andas. Så klättrar hon ned och med ett fingerknäpp är hon tillbaka i leken igen, som om inget har hänt.

Alla dessa stunder. Jag vill inte att de skall försvinna, jag vill inte att de skall vara flyktiga. Jag vill inte att de skall bli till minnen som bleknar med åren. Alla dessa stunder. Jag vill behålla dem nära mig, tätt intill mitt hjärta.