Tårarna vid grinden

Nu är den slut. En era, en epok, en särskild tid som aldrig mer kommer tillbaka. Smulan har slutat på förskolan.

Ett år och åtta månader, på ett ungefär. Så länge har hon gått på förskolan. Till hösten väntar skolstart, förskoleklass ett år tidigare. Det är väldigt spännande och hon längtar förfärligt mycket, men samtidigt finns det många och starka känslor kring att lämna en plats som hon nu känner utan och innan. Hon lämnar lokalerna. Leksakerna. Sin väv, sin låda fylld med teckningar, sin korg i hallen med en bild av ett hallon på. Klykorna med hennes namn på. Hon lämnar gympasalen, matsalen, stunderna vid samlingen och det speciella grus som alltid hamnar i skon. Det lämnar hon nu.

Äventyret väntar. Den stora skolan, med de långa korridorerna, de stora barnen, de många vuxna, de stora klassrummen och den stora skolgården. Det är skolan med de stora möjligheterna, den stora utvecklingen och den stora framtiden.
Men ändå. Att skiljas är att dö en smula, heter ett ordspråk med rötterna i Frankrike. Och det säger en del. För även om det finns en längtan framåt så finns det också ett vemod bakåt. Hon lämnar – förutom allt det jag redan nämnt – även tryggheten. Förutsägbarheten. Rutinerna. Hon lämnar det hon vet, det hon känner och allt det hon kan.

Och pedagogerna. De ambitiösa, eftertänksamma, duktiga, kloka, glada, hjälpsamma och insiktsfulla pedagogerna. De älskade, älskade pedagogerna.

När Smulan började så vände hon upp och ned på verkligheten hos pedagogerna på förskolan. Vår tidigare planering hade gått i kras, och med ganska kort varsel började ett dövt barn på en hörande förskola utan erfarenhet av teckenspråk. Personalen gjorde så gott de kunde. Men hur skulle man kommunicera utan ett gemensamt språk, mer än att peka? Teckenspråk är inte det lättaste att lära sig om man samtidigt skall hålla koll på en avdelning med småbarn. Alla med sina egna, individuella behov.

Det var svårt med språket och kommunikationen i början. Det blev bättre senare. Men något som alltid varit helt konstant är omtanken. Synen på henne var lika bra och omtänksam som synen på vilket barn som helst. Personalen ser barnens styrkor och deras behov, deras önskemål och deras rädslor. Och så mycket mer. Men hos Smulan, där fanns det något som inte fanns hos något annat barn på samma vis.

Oförmågan att nå fram med talspråk. Och de brister, den frustration, det grus i det kommunikativa maskineriet det oundvikligen medför att ha ett dövt barn på en hörande förskola. Även om man som pedagog lär sig tio tecken, tjugo tecken, ja rentav uppåt femtio tecken, så kan barnet tio gånger mer än vad du kan. Tjugo gånger. Hundra gånger mer.

Men de försökte tappert. Kämpade på. Hade laminerade tecken i en knippa, som en parlör, ute vid lekplatsen.

På den avdelning hon gått på nu, har det funnits två pedagoger som stått Smulan extra nära under den sista tiden. Jag har vid något tillfälle skämtsamt kallat dem för ”hjärnan” och ”hjärtat”.

Den ena är i det närmaste oslagbart duktig på att analysera, tänka på tvärs och se en massa olika perspektiv som kan överlappa varandra. Därav ”hjärnan”. Hennes förslag, tankar och funderingar har varit enormt hjälpsamma och betydelsefulla för Smulans utveckling.

Den andra har tagit sig an Smulan med ett ansvar nästan som vore hon sitt eget barn, och varit den trygga punkt som behövts med värme och omtanke. Hon har haft en förmåga att läsa av Smulan som få andra har kunnat, vilket varit avgörande för att kunna lämna Smulan när det varit ledsna morgnar.

Bägge pedagoger har precis stora hjärtan och ett så sunt tankesätt som man önskar att ens barns pedagoger har. Och vi är otroligt tacksamma för att de funnits där för Smulan.

Förskolan är en plats för många saker för ett barn. Lära sig hantera konflikter, lära sig ta plats och lämna plats åt andra, respektera varandra och vara en god kompis. Det är också en plats att skratta på, gråta på, det är en plats där man spiller mat på tröjan och kissar ned sig någon gång då och då. Man kan trilla, cykla, hoppa, skrapa upp knän och slå sig i huvudet.
Ett barn lär sig tusen och åter tusen saker på förskolan. Det är – och kommer alltid att vara – en plats som barnet bär med sig på ett speciellt ställe i hjärtat.

Därför kom känslorna över mig för några dagar sedan när jag lämnade Smulan. Det var förmiddag, barnen var ute och lekte när vi kom dit. Men Smulan var inte så pigg och entusiastisk som hon annars brukar vara. Hon var klängig, pappig, inte så intresserad av leken. Helt säkert en kombination av dålig nattsömn och de känslor hon bar med sig inför att sluta, bara några dagar senare.

Men – det löste sig som det alltid gör. Genom att en av de fantastiska pedagogerna tog till något av de många knep de har. Knep som de jobbat fram under de många tidiga morgnar och långa dagar de spenderat med mitt barn. Tillfällen hon varit sur, tjurig, glad, ledsen, arg, frustrerad, busig, lite för pigg och lite för trött. De har lärt känna Smulan väldigt väl under alla dessa månader. Därför kan de sin sak. Plötsligt följer hon med en av dem till en gunga. Jag tar tillfället i akt att vinka lite och meddelar att jag åker och jobbar nu. Smulan bryr sig inte längre.

När jag stänger grinden tittar jag på dem. Smulan och en pedagog som känner mitt barn nästan lika bra som jag själv gör. Fast på ett annat vis. En pedagog som funnits där i vått och torrt under de många, långa dagar hon varit på förskolan. Jag tittar på dem bägge under någon sekund, ser när de tecknar till varandra. Jag ser hur de skrattar med varandra, hur de jobbat fram en så god relation.

Och så tänker jag på att det snart tar slut. Jag vänder mig om och går mot bilen med tårar i ögonen.

Lämna ett svar