Det var ett önskemål jag inte kunde säga nej till. Med bedjande ögon och ett litet leende vet hon att jag aldrig kan motstå henne. Jag satt och jobbade. Hon kom till arbetsrummet och ville att hon och jag skulle titta på bilder från Colombia. Bilder från hon var liten. Bilder från vår första tid tillsammans som familj. Oftast blir svaret ”tyvärr, pappa måste jobba en liten stund till” när barnen knackar på dörren när jag är upptagen. Men detta önskemål har jag alltid svårt säga nej till.

Vi gör som vi brukar. Hon klättrar upp och sätter sig i mitt knä. Det är lite tyngre nu när hon skall fylla elva, än när hon var fem år gammal. Men traditionen finns kvar. Jag vet inte hur många gånger vi tittat på dessa bilder, men de är värdefulla. Värda sin digitala vikt i fysiskt guld. Det är en länk mellan nutid och dåtid som verkligen måste hållas levande. Intresset finns, och det verkar aldrig försvinna eller försvagas. Inte denna gång heller.

Bilderna flimrar förbi. Från lägenheten vi hyrde i Colombia. Det hotell vi spenderade sju långa veckor på, i avvaktan på att den byråkratiska processen sakta kröp förbi. Sju veckor av osäkerhet, viss oro och mycket svett. Men också sju välsignade veckor då vi hade en möjlighet att leva livet lite mer autentiskt. Istället för det fina hotell som vi blev rekommenderade hyrde vi en lägenhet istället. Gick och handlade, lagade mat, skötte oss själva. Det var nog bra för Sockret, att se att mamma och pappa är vanliga människor. Det blev en bra start på vår nya tid. Och nu satt vi alltså och tittade på bilderna från den tiden. Och filmsnuttarna. Hon och jag som har däckat av på den lunchvarma, stenhårda, sängen. En annan bild där hon sitter vid köksdisken och äter. Skrattar. Verkar trivas. Det är bara andra dagen, men vi hade redan fått en kontakt med varandra. Språket började ju växa fram.

 

 

Efter en stund byter vi av, jag och min fru. Lillasyster Smulan kommer nämligen och ansluter, och hon är vansinnigt pappig just nu. Det är bara jag som duger, och när hon också vill klättra upp i famnen och bestämma och styra, då blir Sockret missnöjd. Det är ju hennes stund. Hennes land, hennes stad, hennes familjebildning. Självklart. Jag tar med lillasyster och leker med något annat, och min fru tar min plats i kontorsstolen med Sockret i knäet. Minnena fortsätter att flöda.

Efter ett tag kommer de in på den skola som Sockret gick på i Colombia. Sockret ser inte så glad ut. P, min fru, diskuterar lite grand om den, och det Sockret upplevt där.

P: Det var din skola i Colombia.
S: Jag tyckte inte om den.
P: Jaså, varför tyckte du inte om den?
S: Alla bara pratade.
P: Var det ingen som tecknade?
S: Nej, ingen tecknade.
P: Kände du dig ensam?
S: Ja, det gjorde jag.

Sedan fortsatte de med att jämföra med den skola hon går på idag. Skolan med andra döva barn, skolan där personalen kan teckna. Skolan där många i personalen är döva. Skolan där vännerna och kompisarna finns, stödet finns, den sociala och kulturella identiteten finns. Skolan där hon förstår, och blir förstådd. Sockret berättar att hon tycker mycket bättre om sin skola här i Sverige, än den i Colombia.

Det gör lite ont i hjärtat på mig. Mitt barn, hon hade det inte så bra där. Var inte glad.

För rättvisans skull skall nämnas att det fanns en skola för döva barn i närheten. Hade inte vi kommit in i bilden, kanske hon hade kunnat gå på den så småningom. Och att hon inte gick på sin skola så länge innan vi kom dit. Men oavsett så är det en situation som är alldeles, alldeles för vanlig runtom i världen. Döva barn i Sverige har tidigare haft ”sju vita år”, sju år av icke-kommunikation innan de började i dövskolan. Först efter sju år fick de ett språk. Sina första sju levnadsår fick de hålla till godo med att peka på saker och inte sällan bli behandlade som om de var dumma, eller mindre värda. Allt detta för att omgivningen inte förstår. Inte kan förstå, inte orkar förstå, inte vill förstå, inte hinner förstå. Anledningarna är många. Eller kanske snarare, ursäkterna.

Ett dövt barn behöver framför allt en sak: ett språk. Språket är nyckeln till allt. Självkännedom, teoretisk kunskap, förståelse om världen de lever i och relationerna omkring dem. Utan språk är barnet på en alldeles för låg nivå, utan möjlighet att utvecklas.

Ett dövt barn utan språk är som ett frö i en kruka utan jord.

Min dotter tänker tillbaka på sin skola i Colombia och har inget positivt att säga. ”De bara pratade”. Hon kände samma sak som många andra döva barn gör, något som till slut blir en oundviklig vardag. Utanförskapet, bubblan de befinner sig i, känslan av att vara osynlig. Fundera över detta: vad gör det med ett barns självkänsla och självförtroende? Vilka spår sätter det, vilka skador finns kvar hos barnet som inte kan utvecklas genom det livsviktiga teckenspråket?

Istället berättar hon om sin skola i Sverige. En av SPSM:s skolor. Där är hon en i mängden. Det är jag som förälder, hörande, som känt mig lite utanför. Åtminstone tills dess att min nivå på teckenspråk var så pass okej att jag ganska obehindrat kan ha diskussioner med de döva lärarna. Sockret berättar om sina kompisar, lärarna i klassen, saker som händer och vad de gör på lektionerna. Hon lär och växer och utvecklas som aldrig förr. Det går så fort. Varför? Enkelt. Hon är på helt rätt plats. Hon har alla goda förutsättningar för att kunna växa och bli den hon kan bli. Allt det börjar och slutar med att ha ett språk att uttrycka sig genom. Utan teckenspråket skulle hon fortfarande vara i samma bubbla och titta på. När alla bara pratar.