Det var ju inte så här det skulle bli. Den vecka på året man mest sett fram emot, mest längtat efter. Lägerveckan. Det årliga teckenspråkslägret med DHB. För tredje året i rad åkte vi till Ädelfors folkhögskola för en härlig vecka med teckenspråksutbildning, fantastiska barnledare och trevligt umgänge med andra föräldrar på kvällarna. Vad fick vi föräldrar ut av veckan? Förvisso lugn och ro till viss del, men främst sittande på rummet. Sjuka. Vi fick den härliga barnsjukdomen ”höstblåsor”, och det med besked!

Det började med att P, min fru, kände sig dålig under måndagen. Vi kom hit i söndags, och då var allt frid och fröjd. Men under måndagens stekande sol kände hon sig överhettad, illamående och lite yr. Alla klassiska exempel på att ha fått för mycket sol och för lite vätska. På eftermiddagen kom febern, som lyckligtvis gick ned mot kvällen och natten. Hon fick dock ont i halsen, som jag också började känna av. Under tisdagen fortsatte hennes feber och gick upp emot 39,5 grader. Jag deltog i undervisningen på min kant med lite smärtstillande i kroppen för halsontet. Att ha sovit 4,5 timmar den natten gjorde ju inte saken bättre…

Sedan hände det ganska fort. Jag fick feber, en massa blåsor i händerna och röda utslag runt munnen och näsan. Första tanken var att det var eksem på händerna, och mjälleksem i ansiktet. Det har hänt förut, och med sänkt immunförsvar ”passar det väl på” att poppa upp lite sånt skit, tänkte jag.
Men nej. Trots kortisonsalva och grejer stillades ingenting. Inget tycktes hjälpa. Efter att ha googlat ”feber och blåsor i händerna” var det glasklart – vi hade fått höstblåsor!

Barnen hade det för en dryg vecka sedan. Men det förstod vi aldrig. Lillasyster Smulan hade feber under en dag, och ont i halsen i två-tre dagar. Två små blåsor i mungipan avfärdades lätt som förkylningsrelaterade. Storasyster Sockret hade lite feber, och också ont i halsen. Men inga blåsor. Alltså kunde vi enkelt konstatera att de varit förkylda. Sådant som händer. Inte visste jag då att jag en vecka senare skulle sätta något svenskt rekord i antalet blåsor i händerna. Och samtidigt ha dem i ansiktet, skalpen, under fötterna och – håll i hatten – i mun och hals. Ingenting jag önskar någon att få uppleva. Jag skall bespara er ganska äckliga bilder på hur det ser ut, men om ni googlar ”höstblåsor” så ser ni. Ta den värsta bilden och dubbla det, så kommer det i närheten…

Jag känner mig som vore jag spetälsk. Som en pestsmittad zombie. Eller som någon från serien ”Chernobyl”, strålskadad efter att ha rört vid grafiten från reaktorhärden som slungats ut i det öppna. Där bakom mig hör jag Kamrat Dyatlov säga ”3,6 Röntgen. Not great, not terrible”. Nej usch, detta var mindre kul.

Nåväl! Trots att vi hållit oss på rummet nästan varje vaken minut under lägret, finns det förstås ljusglimtar.

Vännerna. Kanske först och främst. Att åka på läger är en speciell upplevelse. Man är (åtminstone här!) i en avslappnad miljö där alla har något gemensamt. I detta fallet teckenspråket. Här vet de flesta hur varandras vardag kan se ut. Utmaningarna, svårigheterna, glädjen, lyckan och utvecklingen. Vi har ett gemensamt ramverk, ett tillsammans som binder ihop oss mer än något annat separerar oss. Och i den upplevelsen bildas en gemenskap, en kamratskap som är svårslagbar. Och, skulle det visa sig, bra att ha när något sådant här tråkigt händer. Vi har gamla och nya kompisar och vänner här som hjälpt oss med allt. Från att hämta mat i köket till att ta med barnen på frukost, middag och utflyktsdag till Astrid Lindgrens Värld. Hur funkar det då, kanske någon undrar? Särskilt ett av våra barn är ju lite försiktigare, lite oroligare. Men svaret är enkelt – det fungerar helt perfekt. Detta tack vare lugna och pedagogiska vuxna, draghjälp av andra barn, och fördelen att vi umgåtts på lägret flera år i rad.

Barnledarna. Alltid lika fantastiska. Utan dem hade det varit omöjligt. Dessa förhatliga höstblåsor gör vissa saker nästan omöjliga, och de flesta saker svåra, smärtsamma eller allmänt besvärliga. Och att leka, underhålla och serva två barn under de omständigheterna är… inte lätt. Men här har vi kunnat ha barnpassning från 08:45 till 16:00 varje dag. Inte av vilka barnledare som helst heller. Utan världens bästa!
Jag får faktiskt en liten tår i ögat (eller två) när jag tänker på det. Dessa barnledare gör mer än att hålla koll på våra barn och aktiverar dem under dagarna. Nej, de fyller en mycket viktigare roll än så. Även om vissa kanske inte inser det själva ännu är de alla otroligt viktiga för våra barn. Som förebilder, några som våra barn kan relaterat till och se upp till gör de ett fantastiskt jobb här. I fjol hade jag förmånen att jobba som ansvarig för 2018 års barnledare (läs gärna om 2018 års äventyr här) och årets gäng verkar precis lika bra som fjolårets var. Barnledare som är engagerade, medvetna och gör sitt allra yttersta för att barnen på lägret skall få en bra vecka. Och samtidigt ge barnen ett språkbad i teckenspråk. Underbart!

Stämningen. Som nämnts tidigare, det är något visst med en lägervecka. Känslan av att som trött vuxen komma till folkhögskolans matsal med färdiglagad (och god!) mat, inte behöva diska, inte behöva göra… nästan något alls. Barnen passas, man kan fika och ha konversationer med andra vuxna utan en halv miljards avbrott, det är inte fel alls. Känslan när miljön är teckenspråkig inte bara i lektionssalen, utan för de som väljer det även i korridoren till fikat och vid bordet, det är också underbart. Jag skrev ett inlägg om det 2017 som ni gärna får läsa här. Vi har nu lärt känna den stämning som råder under en DHB-vecka, och vi älskar den. Vi ser fram emot den hela året. Det är som ett slags andningshål, en oas. I en värld där de flesta omkring en inte kan teckenspråk eller kan relatera till vår värld, blir detta en diametralt motsatt upplevelse som bara kan beskrivas som uppfriskande och livgivande!

För våra barn har denna vecka gett otroligt mycket. Och, i förlängningen, även till oss föräldrar. Då menar jag inte hjälpen vi fått, utan det våra barn utvecklat på egen hand. Dels menar jag kontakten med de fantastiska barnledarna, men mest syftar jag på kontakterna, banden. Vänskaperna.
Sockret stod länge i dörren till vår husbil när vi kom hit i söndags. Lillasyster Smulan hade redan sprungit ut och hittat sin lilla vän som hon umgicks med både 2017 och 2018. Men Sockret, njaaa… för henne var det lite svårare. Jag lockade lite, försökte fjäska lite och be om hjälp med packningen. Men nej, inget hjälpte. Okej, jag återkommer tänkte jag och packade in lite väskor så länge. När jag senare tittar in i husbilen – då är ungen borta. Va, var tog hon vägen?
Då ser jag det. Hon springer runt på gården med två andra barn. Två tjejer hon inte träffat sedan i fjol. Vår oroliga och blyga dotter kom ur sitt skal på bara några minuter. Och sedan dess har det varit fullt ös på vår nya, sociala, tjej! Helt otroligt, vilket många andra påpekat särskilt. Vilken skillnad det är på Sockret från föregående år och detta året. Det är mycket glädjande att se och vi föräldrar blir både varma i hjärtat och stolta över vår fantastiska dotter.

 

Den lilla busmaskinen Smulan då? Ja, hon har slagit sig samman med två andra busmaskiner. Tillsammans bildar de en liten trio med döva tjejer som inte tar någon skit. En trio fyraåringar (TROR att den tredje medlemmen är fyra, eller kanske tre, men lika tuff hon!) som springer runt och fnissar och skrattar hejdlöst. Tecknar, tecknar, tecknar och tecknar till varandra.
Plötsligt dyker de upp i vårt halvöppna fönster. Fnissar högljutt och tecknar ”TYST” och ”BUSIG”. De gömmer sig för oss, klampar in genom den öppna altandörren, som för att påpeka ”här kan ni inte bara sitta och glo, ut med er och lek, tråkiga vuxna!”.

 

 

Emellanåt slår det mig. Detta kan vara något så enkelt som härliga kompisar från härliga sommarveckor på läger. Eller så är detta början till livslånga vänskaper.

Jag skriver detta med stela händer, händer som kliar och ger mig smärta när jag rör dem. Men oavsett det är det glada händer. För ikväll, efter en dags lek och en kvälls partaj med barnledarna och kompisarna på festen, får jag krama världens gladaste barn med dessa händer. Då spelar det ingen roll hur ont de gör.

Imorgon lämnar vi bygget och sätter kurs hemåt. Veckan blev verkligen inte som vi trodde. Vi önskar naturligtvis att vi inte blivit sjuka, att vi kunnat delta mer och umgås mer. Men med tanke på hur positivt allting annat varit, i synnerhet för barnen, uppväger verkligen det positiva med råge. Kvar med oss när vi kör hem imorgon är två saker: känslan av tacksamhet inför denna vecka, och längtan efter ett nytt läger 2020!