Så skojar jag med Sockret idag. Hon är ju tio och ett halvt år gammal. Vi var lite tidiga in på köpcentret idag och fick gå runt bland stängda butiker i tjugo minuter innan metallpersiennerna drogs upp och besökarna släpptes in. På vår lista stod tre saker. Ett diadem, en väska, och en klänning. Tre saker. Vi kom hem med tio gånger mer, men det är väl sådant man får räkna med när man som vuxen man tar med sin dotter på shoppingrunda, eller?

Hon var tapper idag. Tjejen som inte alltid har det allra största tålamodet. Vi gick igenom en väldig massa affärer. H&M, Kapp Ahl och Cubus. Med lite lirkande lyckades jag övertala henne att överge tanken om diadem och välja en rosa snodd med tillhörande löshår, och en hårklämma med stor rosa blomma. Väskan hittade hon själv efter mycket letande. Det upptäckte jag främst genom att hon ryckte tag i min hand och drog iväg mig så hårt hon kunde. Där, högst uppe på hyllan, stod den. Någon slags halvgenomskinlig väska med skimrande effekt. Fräck! Inte alls vad hon var ute efter, men så länge hon är nöjd så är det bara att gilla läget för min del.

Klänningen, det var ett svårare kapitel. Hon har varit mycket selektiv. Den skulle vara vit, gå ned till anklarna och vara fin. Men trots idogt surfande på alla upptänkliga klädessidor har alla förslag ratats totalt. Inget som funnits på någon webbshop vi hittat har dugit. Det enda som kommit nära var när jag råkade halka in på en sida för bröllopskläder. En vit tärnklänning med enorm mängd fluff – den var fin! Jo, det är ju förvisso till ett fint tillfälle. Skolavslutningen. Men att gå klädd till gräddbakelse kommer nog både vara varmt och lite opraktiskt. Hon skall ju kunna röra sig, och den klänning hon riktade in sig på lämnade nog inte utrymme till några större gymnastiska övningar.

Vi hade gett upp. Eller ja, jag hade det. Vi hade tagit en tur till Biltema där vi passade på att fika billigt. Jag tog två korvar och ett glas vatten. Hon fick en korv, en läsk och en glass. Perfekt balans. Jag fick köpa ett tvåpack skjutmått i plast för trettio spänn. Och så fick jag köpa några saker till henne också. Det måste ju vara rättvist, liksom.
Efter det tog vi en liten tur i en annan del av köpcentret. Vi passerade förbi en butik som är uteslutande för vuxna, på gränsen till lite tantig. Men jag hade en tanke. Efter att ha vittjat alla butikers barnavdelningar och komma ut lika tomhänta och något mer modfällda för var butik vi besökte, hade jag en idé. Hon är ju trots allt stor nog för att nästan passa vuxenkläder om det är i de minsta storlekarna. Så jag började kolla damavdelningarna efter något som skulle kunna passa. För en medellång XS-klänning i vuxenstorlek skulle kanske kunna funka som lång barnklänning. Så var tanken i alla fall.

In i tantbutiken. Förslag och förslag ratades. Förutom en vit klänning kunde hon också tänka sig en röd klänning, ”lyx”. Just ”lyx” är en term som verkar vara populär på hennes skola. Det är ett tecken som kan användas för många saker som är lite utöver det vanliga. Exakt vad det innebär i klänningväg var inte helt självklart. Men det är väl ett klassiskt exempel av ”jag vet vad det är när jag ser det”.

Plötsligt skiner hon upp. Hennes ögon blir stora och leendet bryter fram. ”Där! Lyx!” tecknar hon snabbt och dyker på en klänning i ett ställ. Efter att jag visat en lång rad vita, röda och mångfärgade klänningar har hon nu hittat… något helt annat. En klänning jag aldrig skulle tänka på att föreslå. Mörkblå, med stora och små blommor. Alldeles för stor när jag håller fram den. Kanske! Den går i så fall ned till fotsulorna. Men jag lägger mig inte i det – har hon hittat något hon är så glad för så är det bara att hålla med. Skall vi prova? ”Ja!”

Bara en sådan sak. Att få in den flickan i ett provrum är inte alls det lättaste. Men nu dansade hon nästan in med lätta steg. Och glädjen var stor i provrummet. Där var den. Klänningen. Lyx. Det som andra skulle tycka är en alldeles för stor tantklänning blev plötsligt något helt annat. Jag ser den med hennes ögon. På henne blev den något helt annat. Jag ser att hon älskar den för luftigheten. En klänning skall nämligen inte bara var fin att se på, det är minst lika viktigt att den snurrar på rätt sätt. Och då kan den inte vara något tajt fodral (om den inte har tyll eller liknande förstås, då är den kanon). Hon såg något eget, blommorna var många och fina. Den har ett djupt mönster som passade fint med de vit/rosa skor hon skall ha på avslutningen, och de hårdekorationer som köpts dagen till ära. Jag ser inte något annat än en underbart vacker unge med precis den klänning hon skall ha på sig. På henne blev den perfekt. Den blev helt rätt. Hennes glädje var så total, så äkta. Jag tittar på en bild jag tagit på henne med avslutningsdressen, och jag blir bara så glad. Hon är så nöjd. Det blev inte alls som hon tänkt sig från början, men frågan är om det inte blev ännu bättre.

Från början funderade vi hemma på om detta var en så god idé egentligen. Hon är inte den som orkar med att gå i affärer – skulle vi då gå en många affärer? Hon är inte den som gillar motgångar – skulle vi göra en aktivitet där hon sannolikt (med sin kräsenhet) skulle bli besviken gång på gång, i butik efter butik? Men ärligt talat slutade det jättebra. Det kunde inte ha blivit bättre. Visst, hon fick några småprylar här och där. Godis på en söndag, trots att det inte var lördag. Men det struntar jag i. Minnena från dagen är värda så mycket mer än shoppingpåsarnas kvitton.

 

 

Jag reflekterar över min roll i allt detta. Jag tyckte att detta var jättekul, att shoppa efter klänning med min dotter. Skall vi ta och blanda in genus och könsroller i detta? Tja, den som är intresserad av det kan gärna få göra det. Det är kanske inte en uppgift som traditionellt sett hör till pappan i familjen. Jag borde kanske stanna hemma och snickra på något medan kvinnfolket ränner runt och fikar och tittar på kläder. Men nej, jag vill hellre göra precis det jag gjort idag. Varför det? Jo, för att jag inte ser det som en uppgift för vare sig en man eller en kvinna. Idag har jag spenderat ett antal timmar med min dotter. Vi har haft roligt, jobbat oss igenom de kämpigare stunderna av besvikelser när vi inte hittat det vi velat ha, och vi har kunnat glädjas med varandra när vi hittat rätt. Jag har busat genom att råka skruva av handen på en skyltdocka och posera med olika vackra damplagg (till hennes pinsamma förskräckelse). Hon har busat genom att gömma sig i klädställ och springa runt saker för att skrämma mig på andra sidan. Vi har, helt enkelt, haft sketskoj idag. Oavsett vad syftet är så har vi tagit oss an en uppgift tillsammans och löst uppgiften på ett sätt som blev bättre än vi trodde. I den glädjen finns inget utrymme för stereotypa könsroller.

 

 

Tillägg: Jag fick feedback angående tecknet ”lyx” från någon med väldigt mycket bättre koll på teckenspråk än vad jag har. Så här förklarar hon tecknet:

”Tecknet för ”lyx” kan på vardagssvenska även översättas till snygg, tjusig, sketsnygg, snajsig…etc. En hel massa varianter av görsnygg, helt enkelt. Tecknet används i beskrivningen av både substantiv och verb. Både sak och händelse.. Snyggt jobbat! Snajsig tröja!”

Kanonbra, då förstår jag användandet av tecknet lite bättre!