Det var kärlek vid första ögonkastet. Den typ av ovillkorliga kärlek som en vuxen person har till sitt barn. När vi satt i barnhemmets soffa i Taiwan och väntade på att få träffa Smulan första gången var jag konstigt nog inte jättenervös. Jag tror att jag valde att stänga av de känslorna så gott det gick. Mest för att klara av det, ta mig igenom den stund som jag visste skulle innebära så många saker. Glädje och sorg. Ett osäkert avslut för någon, en osäker början för någon annan. Det skulle kunna gå hur som helst, och jag visste inte mer än så. Så jag försökte stålsätta mig. Koncentrera mig på Sockret, hon skulle ju trots allt bli storasyster. Vi fick inte bara träffa Smulan som skulle bli vår dotter, utan även hennes biologiska mamma. Det var ett otroligt starkt möte. Då, för snart tre år sedan, skrev jag ett inlägg om överlämningen. Du hittar det här.

Jag har älskat Smulan sedan första stund. Och visst var hon underbar. Liten, fantastisk. Nyfiken, social, allt på en och samma gång. Min kärlek till henne var självklar, omedelbar, nästan automatisk.

Det var just det, automatisk. Jag hade vetat att jag skulle bli hennes pappa i nästan ett år. Jag hade längtat och väntat, tänkt och funderat, hoppats och drömt. Plötsligt fanns hon där. I min famn. Månader av längtan övergick i den föräldrakärlek de allra flesta föräldrar har till sina barn. Den ovillkorliga, gränslösa, självklara kärleken.

Men sedan hände något speciellt. Kärleken ändrades. Jag insåg efter ett tag att den kärlek jag känt till henne, handlade mer om vad hon var, och inte om vem hon var. För hon var ju ett barn, hon var mitt barn, hon var min dotter och jag var hennes pappa. Självklart älskade jag henne. Men, jag kände ju henne inte. Hur kan du egentligen känna ett barn vid första tillfället du träffar det? Nej, det kan du ju inte. Och det märkte jag efter ett tag, när jag fått perspektivet. I början handlade vardagen om hålltider. Äta, sova, byta blöja. Samma som med ett ännu mindre barn. Men med Smulan var det naturligtvis mer. Väldigt mycket fokus på teckenspråk, lära henne ett språk och bygga en anknytning. För min del handlade det också om att vinna förtroende. Hon var inte så intresserad av att jag skulle hjälpa henne med blöjorna eller matningen i början, bland annat. Det var oftast mamma för hela slanten.

Med tiden hände något häftigt. Inte helt oväntat, men något som ändå kändes väldigt speciellt. Relationen. I takt med att hon blev äldre och i takt med att hon fick mer språk, blommade hon ut. Blev en tydligare person, med tydligare tankar och känslor. Hon berättade och förmedlade mer och mer. Hon visade allt mer vad hon tyckte och tänkte, vad hon tyckte om och inte tyckte om. Hon blev en liten person med stor vilja. Och min kärlek till henne, den bara växte.

Idag är hon snart fyra år gammal. Så mycket har hänt sedan den där dagen i Taiwan, med det lilla, lilla barnet. Nu undrar jag hur tusan hon kunnat få plats i vasken i tvättstugan, där hon badade i början. Idag är det en riktigt finurlig, busig tjej som väcker mig mitt i natten. En tjej som vet hur man luras, vet hur man skojar på avancerade sätt. Bara idag, som ett exempel, när hon skulle somna i bärsjalen. Vi står i arbetsrummet med persiennen neddragen för att hon skall få sova en stund innan det är dags att åka till förskolan. Då visar hon sig från sin busiga sida, som vanligt.
Smulan har aldrig använt napp. Istället har hon ”snuttat”, dragit och nypt sig i underläppen. När hon är trött och gör så, medför det en viss produktion av saliv. Och idag då, då sträcker hon upp sin högra hand ur bärsjalens kramande grepp. Hon pekar upp, ovanför mitt huvud. Jag sträcker på mig och tittar uppåt. Vad menar hon? Något på hyllan? Vad är det hon menar?
Då gör hon det. Helt plötsligt sänker hon armen något, trycker sitt blöta pekfinger mot min panna och drar ett streck. Ett spottstreck i pappas panna. Jag tittar på henne, och hon har världens största flin. Jag kan inte göra annat än att skratta med henne. Där fick hon mig, igen…

 

 

Hon är full av hyss. Hon är som en korsning mellan Emil i Lönneberga och den lika busiga Masha i ”Masha och Björnen”. Smulan är ofta mer stjälpsam än hjälpsam i sina försök att assistera. Min fru har posttraumatiska känslor av ljudet av skrapande stolsben mot köksgolvet. Det är från Smulans oräkneliga försök att ”hjälpa”, något som inte alltid fungerar i matlagningen när spisen är upptagen av kokande och stekande mat. En dålig kombination med en treåring med bristande impulskontroll och en ohejdbar önskan att vara delaktig. Ofta går det, ibland inte. När det är ”inte”, har man en vilt fäktande treåring på golvet som slår, sparkar och kastar saker för att det inte gick just den gången. Hon har en vilja av stål och ett självförtroende som räcker till tre.

Allt detta vet jag idag. Allt detta visste jag inte för snart tre år sedan, i det varma Taiwan. Då visste jag att jag älskade henne. Hon var liten, hon var ett barn, hon var min dotter och jag var hennes pappa. Kärleken var ren, självklar, ovillkorlig.

Idag är kärleken inte likadan. Den är större, den är mer nyanserad. Min kärlek till henne har prövats. Prövats mot ändlösa uppvaknanden på nätterna, vakna nätter med skrik följt av gnälliga dagar med trötthet hos alla. Kärleken har prövats mot sjukdomar och spott och slag och skrik och kastade saker och kladd och spill. Min kärlek till Smulan har vuxit och vuxit i takt med att hon växer och växer. Hon visar vem hon är, jag får lära känna henne och ju mer jag lär känna henne desto mer älskar jag henne. Det är ett makalöst privilegium att få lära känna denna underbara lilla människa, tjejen som har en gigantisk aptit på livet och springer före mig mot nya äventyr när helst hon kan.

Kärleken till henne förvandlas, den vecklas upp och blir större ju äldre hon blir. Jag är oerhört tacksam att få ha henne i mitt liv, och njuter till fullo av chansen jag fått att få älska denna underbara tjej som jag stolt får kalla mig ”pappa” till.