Vi söker alla efter sanningar, eller åtminstone något vi kan tänka att ”jo, så är det nog”. Något som låter tillräckligt bra för att anamma det tankesättet, den förklaringsmodellen, den metodiken eller den synen på verkligheten. 2010-talet snurrade snabbare än något annat decennium kanske gjort tidigare i världshistorien, och våra förmågor att ta in, bearbeta och analysera information i lugn och ro är ofta begränsad. Vi törstar alla (nåja, åtminstone väldigt många) efter snabb tillfredsställelse, snabba lösningar och snabb bekräftelse.

Låt oss ta en titt på ett par personer som gett mycket energi till 2010-talets diskussion när det gäller bemötande av barn i olika situationer, titta kortfattat på några av deras bidrag, och hur dessa tyvärr ofta förenklas och används felaktigt:

 

 

 

In på scenen kliver en karismatisk dansk gentleman ofta iklädd hatt. Mannen på bilden känner säkert många igen. Det är Bo Hejlskov Elvén, psykolog som de senaste åren fått ett enormt genomslag på temat ”lågaffektivt bemötande”. Bokförfattare, mycket populär föreläsare. Välutbildad med massvis av erfarenhet. Mannen på allas läppar när det gäller lågaffektivt bemötande. Något som, när man läser om det, känns helt självklart. Brusa inte som vuxen upp och eskalera en situation med ett barn som är förbannat, i synnerhet inte när barnet kan ha svårt att reglera sin affektnivå. Väldigt ofta kommer detta på tal i situationer som rör barn med en konstaterad NPF-diagnos, som exempelvis autism eller ADHD. Men modellen är även i ropet på andra ställen, nästan överallt där det arbetas med människor lovordas lågaffektivt bemötande. Och jag skall strax komma till varför jag tror att just det kan vara problematiskt. Men först till någon annan person i detta.

 

 

Här har vi Ross Greene. Han har skrivit flera böcker, bland annat den populära boken ”Explosiva barn”. En bok jag verkligen varmt kan rekommendera – många aha-upplevelser bland exemplen som tas upp. Ross Green har, precis som Bo Hejlskov Elvén (och för övrigt också Karin Rosvall) ett populärt talesätt. ”Barn gör rätt om de kan”. Detta skriver Bo, Ross och Karin. Och det är ju egentligen en ganska gammal sanning, att den som vet och har förmågan att göra rätt, gör det.

Nu till problemet, det som får mig att skriva detta.

Nej. Barn gör inte alltid rätt om de kan.

Okej, provokativt skrivet med fetstil och allt. Att jag skriver ”Nej” har inte att göra med att jag har massvis med mer erfarenhet och utbildning än dessa personer, dessa kunniga psykologer. Absolut inte. Utan snarare vänder jag mig emot det som blivit en förenklad sanning, en förenklad förklaringsmodell, närmast ett mantra att upprepa tillräckligt många gånger tills det känns bra.

Lågaffektivt bemötande. Barn gör rätt om de kan. Lågaffektivt bemötande. Barn gör rätt om de kan. Lågaffektivt bemötande. Barn gör rätt om de kan. 

Problemet här är att det riskerar att bli en alldeles för enkel metod att ta till. Många gånger i diskussionerna skall ”barn gör rätt om de kan” appliceras på barn med beteendeproblematik. Barn som har svårt att reglera sina impulser, kommer i affekt väldigt snabbt och som i olika sammanhang klassas som ”problembarn”. Där handlar det alltså om att rätt förutsättningar måste finnas i barnets omgivning, både i hem- och skolmiljö, för att barnet skall göra ”rätt”. Alltså inte kasta stolar, slåss, göra sönder saker, och så vidare. Och det skriver jag under på till hundra procent. I de fall där barn har en sådan problematik, ligger det ett mycket tungt ansvar på alla vuxna omkring barnet att anpassa sig efter barnets förutsättningar. Orättvist för omgivningen? Ja, men barnet kan själv inte anpassa sig. Alltså får omvärlden försöka göra små justeringar för att barnets vardag skall flyta på bra. Utan kastade stolar, och utan onödigt bråk.

Detta kräver tid, energi och resurser. Det kräver samarbete och uthållighet. Det kräver något alldeles särskilt av omgivningen, nämligen att vuxna personer måste snacka ihop sig och konstatera: ”detta är den metod som fungerar, efter att ha utrett och prövat saken”. Först då kan man med större säkerhet påpeka att barnet gör rätt om det kan. För då har vi som vuxna gett barnet möjlighet att faktiskt göra rätt.

Kruxet är att detta ibland används på ett felaktigt sätt. Av vuxna som använder det som en ursäkt för att vifta bort barns dåliga beteende. Då menar jag inte barn med beteendeproblematik, diagnoser och annat. Utan alla barn, oavsett förutsättningar.

Det går inte att med självförtroende använda begreppen fullt ut utan att förstå dynamiken bakom, och utan att verkligen vilja ge det en chans. Släppa sin egen prestige och lägga tid på att jobba på sig själv. Orden låter bra, men det krävs mycket mer än så för att få det att fungera. Självklart är det bättre att försöka och göra sitt bästa än att strunta i att använda en beprövad och bevisat effektiv modell, men det krävs ändå att man som vuxen gör ett ärligt försök att förstå den modell man använder.

Min erfarenhet från skolans värld är begränsad. Jag har jobbat som mentor, eller klassföreståndare, sedan höstterminens start 2018. Och oj, vilken resa. Klassen som skulle vara väldigt lugn, var faktiskt inte det. Inte så lugn alls, visade det sig. Sedan de började fjärde klass har vi tillsammans kommit väldigt långt i utvecklingen mot lugn, studiero och trygghet. Det är fantastiska elever, varenda en av dem. De har allesammans närmast magiska inneboende kvaliteter. Den elev som inte får något gjort på lektionerna utan att jag sitter bredvid, kan ha en otroligt rik fantasivärld och en underbart vrickad humor. Eleven som så ofta blir arg och behöver hjälp med det, är också den som är en klippa när någon annan är ledsen och är en hejare på att tala för sin sak. Och så fortsätter det. Med precis varje elev. De har otroligt härliga kvaliteter, och är otroligt olika som personer. Ibland krockar det, och deras livlighet som fjärdeklassare rinner ofta över och övergår i stök, skrik, spring och annat som inte riktigt är lämpligt i ett klassrum och ett sammanhang som främst skall handla om lärande. Inte hängande i gardiner, kasta häftmassa på varandra, springa ut på skolgården, kasa fram på golvet eller något annat.

Nu kommer jag snart till vad detta inlägg verkligen handlar om. Nämligen samarbetet.

Det händer saker i dessa tioåringars kroppar. Hormoner, nyfikenhet, utvecklande impulskontroll och en sprudlande livsglädje bubblar över emellanåt. Faktiskt ganska ofta. Det blir krockar mellan mig och dem. Jag vill att de ägnar sig åt lektionen, de vill ägna sig åt… en massa andra saker. På rasterna går det för det mesta bra, men här händer det en massa andra grejer också som inte nödvändigtvis är ”bra”. Det dyks i containrar, klättras in genom olåsta fönster, någon elev stjäl saker, en jacka spolas ned i toaletten, slagsmålen som var standard i läsårets början har lyckligtvis lugnat ned sig. Någon hittar ett läppstift och bara måste kladda på väggen. Hoppsan, ett par hakkors. Det skriks könsord, fnissas, det skrattas och gråts.

De är tio år gamla. Och de försöker navigera mellan den smala, lydiga vägen som vi i skolpersonalen ber dem följa. Och den där andra, slingriga och mycket mer spännande vägen. ”Vad händer om jag gör så här..?”
När jag pratar med dem efter deras hyss och bus, försöker jag att förmedla allvaret i situationen. Men jag förstår samtidigt hur det är, för jag kunde allt vara likadan själv. Jag visste att jag inte fick klättra upp på skolans tak, men jag gjorde det ändå. Jag visste att jag inte fick lämna skolområdet, men jag gjorde det ändå. Eleverna i min klass vet mycket väl vad de får och inte får göra. Men de väljer ändå emellanåt att göra det som de inte får göra, inte bör göra, och kanske rentav egentligen inte vill göra. Det är en del av att vara barn, och min roll som vuxen är att ta hand om diskussionerna efteråt.

Min tanke är denna. Att ”barn gör rätt om de kan” riskerar att tappa sitt värde. Det finns föräldrar som lägger precis exakt allt på skolan. Varje sak som går snett, det är ett direkt resultat av att skolan brustit i sitt ansvar. Om någon i ett undanskymt hörn på rasten säger något fult och kränkande, eller klottrar något obscent på en vägg, kan det sägas vara skolans direkta ansvar. Eleven själv bär egentligen inget ansvar. Samma sak om det blir bråk på basketplanen och en knytnäve landar i magen på någon – varför var vi inte där som vuxna? Jo, vi var där. Fem meter ifrån. Och bråket startade på en och en halv sekund. Sekunden efter hade vi dykt in och särat på slagskämparna, men då var skadan redan skedd.

Märk väl att jag inte direkt syftar på någon eller några personer i min omgivning i exemplet ovan. Snarare kommer jag till de personerna en bit längre ned. De tendenser att stå och peka finger på någon och vilja lägga hela ansvaret på den andre ser jag främst i olika diskussionssammanhang. Antingen personal i skolan som säger att allt ansvar vilar på hemmet, eller vice versa. Och det är den biten jag vänder mig emot.

Barn gör rätt om de kan, nej det gör de inte. Under de perfekta omständigheterna är det så. Och det är en perfekt förklaring när det gäller att få vuxenvärlden att förstå vikten av att lära känna det enskilda barnet, se dess förutsättningar, och jobba för att undanröja onödiga hinder för att få barnet att lyckas. Men det fungerar inte på helt vanliga, spralliga ungar. De vet mycket väl vad som är rätt och fel, men deras impuls att göra något busigt var för stor. Det var för roligt, för lockande, för spännande, för utmanande. De skall inte klättra in i grunden på byggnaden, men det är för roligt att låta bli. Det är ju en normal del av uppväxten att utforska sin omgivning, även till den gräns där det går över i ”aja baja”.

Samarbetet då. Det är det jag sätter så stort värde på, förstår ni. Det samarbete jag bygger upp med elevernas föräldrar. Både de som har konstaterat svårt med affektreglering och kräver anpassningar därefter, och de som bara är vanliga spralliga ungar. När något hänt i skolan har jag en kontakt med hemmet. Och här är tendensen väldigt låg att skylla allt på skolan. Jag får naturligtvis förklara i vilket sammanhang incidenten skett, och vad jag i min yrkesroll ämnar göra för att reda upp situationen och förebygga att det händer igen. Det är min del i det hela. Eleven bär också ett ansvar, för trots sin ringa ålder fattade han eller hon ett beslut att genomföra en viss handling. Är det en smocka så kan det ha varit en impuls. Är det en långvarig problematik med mobbing som nystas upp, då är det inte en hastig impuls utan något annat. I alla fall så har hemmet också ett visst ansvar. Inte att hundraprocentigt ta på sig vad barnet gjort – för föräldrarna var ju inte där bredvid sitt barn när det skedde. Och barnet har en egen vilja. Men ansvaret hos hemmet ligger, i min mening, i att samarbeta med skolan om att prata med barnet i lugn och ro. Den biten saknas ofta i skolan, det blir ett samtal på några minuter på rasten, innan eller efter en lektion. Men i hemmet finns möjlighet att bena ut vad som hände före, hur eleven kände sig, vad eleven tänkte under och efter incidenten inträffade. På ett djupare plan. Och där kan man resonera kring handlandets agerande, dess följder, och hur man i framtiden skall tänka. Det finns möjlighet att vrida och vända på situationen i hemmet på ett annat sätt än vad vi ofta hinner i skolan.

Med detta samarbete har jag vunnit stora segrar. Jag, eleven och föräldrarna i hemmet. Tillsammans, och utan att peka ut, skuldbelägga och för hårt döma, kan vi resonera kring vad som hänt, varför det hände och hur vi tillsammans kan jobba för att undvika en repetition. Skulle jag själv ta på mig hela ansvaret, då skulle jag inte nå dit. Om jag skulle lägga över allt ansvar på hemmet, då når vi inte heller lika långt.

Det lågaffektiva bemötandet innebär inte att elever gränslöst skall få frikort att göra vad de vill. Det innebär inte att slopa krav och konsekvenser för handlande. Det innebär dock ett ökat ansvar på mig som vuxen att vara tydlig, följa upp och inte skrika och gapa på eleverna för att i nästa stund kräva att de skall hålla sig lugna.

Att barn gör rätt om de kan stämmer – det gör det. Men det kräver också att vi som vuxna tar ett mycket större ansvar, och den sanningen gäller inte nödvändigtvis alla barn, och verkligen inte i alla lägen och situationer.

En övertro till dessa sanningar, ofta förankrat i att bara ha läst rubrikerna eller baksidan på en bok, riskerar snarare att urholka metodernas värde och göra att de används helt fel. Jag är inte utbildad nog för att påstå att jag gör rätt. Men jag ser att man ibland svänger sig med dessa begrepp på ett sätt som gör att de minskar i värde. Och i slutänden är det barnen som blir drabbade av de skeva förväntningar skolan har på föräldrarna, föräldrarna har på skolan, och bägge parter kan ha på barnet. Ju mer ansvar vi vuxna tar för barnets välgång och utveckling, och ju mer samarbete vi kan tänka oss att ha över gränser – och utan prestige – desto bättre är det för det enskilda barnet!