Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Det kanske är sant. Men ett vet jag som absolut är sant – tiden går fort när man har roligt, har ångest, har oro, har lycka och glädje och gråt och ilska och förtvivlan och rädsla… allt på samma dag. För exakt fem år sedan träffade vi en 98 centimeter lång nästan 5-åring i ett mycket varmt rum i norra Colombia. Efter det blev ingenting sig likt, någonsin.

Idag är alltså en årsdag. Vi har varit Sockrets föräldrar i exakt fem år idag. Åtminstone i teorin. Den första tiden i Colombia var vi kanske inte föräldrar i ordets exakt rätta bemärkelse. Efter att ha vuxit upp med en fosterfamilj är det naturligtvis inte så lätt att byta från en uppsättning vuxna till en annan uppsättning vuxna – bara sådär. Men vi gjorde vårt bästa, och det gav utdelning lite grand i sänder. Nu har det gått fem år, fem långa, korta, vilda och intensiva år. Jag försöker blicka tillbaka.

 

 

Hur hade livet varit utan henne? Tja, hur är livet utan barn? Långa sovmorgnar, valfrihet när det gäller middagar och resmål, en ekonomi som ser avsevärt trevligare ut. Men, hur är livet som ofrivilligt barnlös? Sömnlösa nätter, ständigt molande ångest och en desperat längtan efter att bli förälder, förtvivlat tråkigt. Även om jag ibland kan lite drömmande kan längta till en alternativ verklighet då jag får sova ostört på nätterna (tänk att få sova sig utvilad varje natt, vilken dröm!) så skulle jag aldrig i mitt liv byta det jag har mot det jag hade förr.
Livet med Sockret blev så annorlunda. Bara det här att bli förälder, pappa till ett barn över huvud taget. Det är enormt stort. Att sedan bli pappa till en tjej som nästan var fem år gammal, som var en färdig person med tankar och idéer och rädslor och en världssyn som vi kunde ta del av, det var ännu större. Att dessutom bli pappa till en tjej som inte hade något språk, ett språk som vi både fick lära ut och lära oss mer tillsammans med, det var (och är fortfarande) helt oslagbart.

Sockret har givit så mycket, så mycket mer än hon kunnat ana. Vi är så makalöst tacksamma för att vi fick bli hennes föräldrar. Det är en uppgift som inte kom med lätthet. Sockret är en tjej med bagage – precis som alla barn har. Sockret är en tjej som har särskilda behov – precis som alla barn har. Sockret är en fantastiskt rolig, envis, förbannad och livsglad tjej. Precis som alla barn är. Hon är i många hänseenden fullkomligt unik – och ändå exakt som andra barn på många andra vis. Genom att bli pappa till henne har jag vuxit med uppgiften. När vi satt på planet över Atlanten och var på väg till Colombia, då hade jag ingen aning. Ingen aning om hur mycket som faktiskt skulle krävas, ingen aning om hur mycket som aldrig skulle bli sig likt igen, ingen aning om vad detta föräldraskap skulle ställa till med eller belöna mig med. Tur var kanske det, att jag inget visste. Då hade jag antagligen fått en smärre panikångestattack där uppe i flygkupén, men idag är jag tacksam för alltsammans.

 

 

Hon har lärt mig om tålamod. Hon har lärt mig om ödmjukhet. Hon har gett mig perspektiv jag aldrig trodde att jag skulle få ta del av. Hon har lärt mig så mycket som jag inte för mitt liv trott att jag skulle lära mig. Att bli och vara hennes pappa var det absolut bästa som hänt mig, alla kategorier. Jag skulle ge allt jag har för att få uppleva den första stunden med henne igen, även om den var svår. Jag vill absolut påstå att hon lärt mig att bli en bättre människa.

Det är något som också vuxit fram med tiden. Innan jag blev pappa hade jag ett ganska realistiskt tankesätt kring adoption – trodde jag. Med åren har en mer nyanserad bild vuxit fram. Det som skulle bli den där superlyckliga stunden i våra liv, stunden då vi fick träffa vårt barn blev just en lycklig stund. Men också något mer. Insikten att adoptionen som för oss innebar att vi blev föräldrar till ett barn faktiskt också innebar att någon annan givit upp sig barn. Och att fosterfamiljen, även om de varit inställda på att denna dag skulle komma, lämnades med ett tomrum efter denna fantastiska flicka.

Adoption är ett fantastiskt sätt att bli förälder på, men det är långt ifrån okomplicerat. Och den där lite rosaskimrande bild jag en gång hade har helt försvunnit. Då tänkte jag bara på mig själv och min barnlängtan. Barnet var till för mig, fanns där för att stilla mitt behov. Nu förstår jag att det kanske stämmer, men att det bara är en mycket liten del av en långt större verklighet. Något man som adoptivförälder har som absolut plikt att komma ihåg.

Sockret har tagit oss till platser vi aldrig visste att vi skulle uppleva. Hon har fått oss att lära känna nya människor i olika länder, knyta oväntade vänskapsband och hitta oväntade relationer. Hon har bjudit in oss i en ny värld, dövvärlden, med allt vad det inneburit. Vore det inte för henne hade vi antagligen aldrig kommit i kontakt med den världen. Och även för det är vi skyldiga henne stor tacksamhet.

Hon är min ögonsten, mitt allt. ”Pappas prinsessa” brukar jag teckna till henne. Pappas allt. Precis som sin syster är. Det finns ingenting jag inte skulle göra för henne. Bokstavligen. Min kärlek till henne är helt ovillkorlig och mitt stöd är oändligt. Det är min uppgift som pappa att backa upp henne alltid, för evigt. Jag är så tacksam för dessa första fem år vi fått tillsammans. Och jag kommer att fortsätta vara tacksam för varje ny dag jag får dela med henne.  Pappa älskar dig!