oktober 2018

Jag blev alldeles glad. Läste att SPSM skulle få sitt alldeles egna barnombud. På sätt och vis en helt logisk och naturlig sak, givet generaldirektören Fredrik Malmbergs tidigare inriktning som Barnombudsman. Jag träffade honom för ett år sedan och skrev några rader om det då. Med en person med barnperspektivet i toppen för en myndighet sätts […]

Jag har aldrig riktigt haft någon riktning eller mening med bloggandet. Det började i Colombia 2013 med en tanke att hålla bekanta och vänner uppdaterade kring adoptionsprocessen av Sockret. Väl hemma i Sverige var det ganska personliga skildringar av vår vardag som fyllde sidorna. Fokus i början var väldigt mycket på just adoptionsrelaterade frågor, eller

Vi tvekade då. Skulle vi låta Smulan opereras? Njae… nej. Först tänkte vi ”nej”. Vi ville inte. Men efter ett tag valde vi ändå att tacka ja till erbjudandet. Hon skulle få cochleaimplantat inopererade på bägge sidor. Bägge sidor samtidigt. En ordentlig operation, något som tar lång tid att lära sig och bemästra. Ett livslångt

”Bärsjal? Det är väl något för folk som går barfota, har dreadlocks och luktar konstigt?” Ungefär så var min första reaktion när P, min fru, först nämnde idén. Skulle vi skaffa en bärsjal? Det lät högst märkligt tyckte jag. Hela tanken kring att bära runt en unge i en sjal kändes märklig. Som något hämtat

Tänk er, min glädje. Där kommer jag gående i skolmatsalen och skall slå mig ned vid min klass. Men… vad ser jag? Två killar i klassen sitter en bit längre in, mitt emot varandra. De… de tecknar ju med varandra! Trots att det inte var de fem tysta minuterna i matsalen har eleverna valt att

Glädjen i barns ögon som upptäcker något nytt. Som upptäcker att de kan. Så underbart att se barn sitta och öva själva. Teckenspråket är verkligen magiskt. Sedan skolstarten i augusti jobbar jag som lärare. Jag har tagit på mig uppgiften att vara klassföreståndare för en fjärdeklass. Det är en uppgift jag tar på stort allvar,