Det tysta skeppet

Aldrig förr har väl ett så stort skepp varit så tyst som denna helgen. Den 21-23 september var det ”Dövas Dag på Östersjön”. I vanliga fall firas Dövas Dag spritt över landet, med koncentration på olika platser. I år hade Stockholms Dövas Förening valt att lägga det på Östersjön. Närmare bestämt, på Silja Lines fartyg ”Silja Serenade”.

När folk börjar anlända märker vi direkt en av dövvärldens stora fördelar – sammanhållningen. Mitt på skeppet finns en promenadgata med butiker och restauranger. Där går man också på och av, och där blev en riktigt stor samling människor som bara måste stanna och hälsa på varandra. I dövvärlden brukar man skämta om ”dövhallen”, att alltid fastna i hallen i diskussioner när man skall skiljas åt efter en träff. Fredagen den 21 september var Silja Serenade världens absolut största dövhall! Kamratskapen var på topp, värme, glädje och kärlek i folks ögon likaså. Folk stannade i farten, hälsade och kramade hjärtligt om en lång rad människor. När vi satt i vår hytt på elfte våningen tittade vi ned på promenadgatan. Det var en mäktig känsla – nästan alla tecknade! Helt fantastiskt!

 

 

Jag slogs själv senare av hur tyst det var. Jag kunde kliva ur hissen och springa in i en folkgrupp på tio personer, ändå var det nästan knäpptyst. På promenadgatan var ljudnivån så tyst som den aldrig förr har varit med hundratals personer närvarande. Den stackars pianisten som satt och spelade så fint på pianot måste ha haft världens mest otacksamma jobb just då. Hon spelade bokstavligen för döva öron.

Nu åkte vi ju med barnen, och det var härligt på sitt eget sätt. Barnen har fått vistas i en miljö där hundratals, ja till och med tusentals, personer använder samma språk som de gör. En fantastisk upplevelse bara det! Däremot får det väl erkännas att vi kanske hade haft en större behållning av resan om vi åkt själva. Vi hade kunnat gå på föreläsningar, se mässan och utställningarna, träffat och diskuterat med en massa folk. Nu gick tiden mest åt till att underhålla syskonen och se till att lillasyster Smulan inte drar iväg helt på egen hand. Vi har mest gått mellan restaurangen, hytten och leklandet. Med någon snabb avstickare till någon affär. Men! Denna resa gör vi faktiskt inte för vår del, utan främst för barnens del. För att de skall få träffa och umgås med folk med samma språk. Sitt folk.

 

 

Var vi än vände oss, var det samma sak. Öppenhet, värme och kärlek. Särskilt till barnen. Många var de personer som gick ned på huk, hejade på barnen och sökte kontakt. Och barnen svarade, särskilt Smulan som är så nyfiken på allt och alla. I korridoren, i hissen, i restaurangen, i tax free-shoppen. Det spelade ingen roll var vi befann oss, gemenskapen märktes överallt. Det känns härligt att ha gjort detta med barnen. Att kunna ge dem en känsla av hur det känns att vara i majoritet för ett par dagar. Det fanns gott om tolkar med på resan (nästan hundra stycken!), men oftast kändes det som att tolkarna var där för att underlätta för de hörande, inte de döva.

Det var en resa som gjorde ett starkt intryck på oss. Och vi kommer alla att minnas resan länge, länge. Barnen pratar mycket om båten, och hur roligt det var med olika saker. Att krama sälen var roligt. Att åka rutschkanan ner i bollhavet var roligt. Det var också kul med maten, att se killen från melodifestivalen på håll, och att pappa överraskade på kvällen med godis och var sin enhörning.

Det som barnen inte påpekat var roligt – det var teckenspråket. Och det är jag så evinnerligt, oerhört, jätteförbaskat glad över. Varför? Jo, för att de inte behövt tänka på det under de här dagarna. De har bara kunnat vara sig själva, teckna på precis som de gör hemma eller när vi umgås med någon. Fast nu har de haft 1600 personer att teckna med, inte ”bara” fyra, sex eller tio stycken. Vilken magisk känsla, att få vara sig själv utan hinder.

Stort, stort tack till alla inblandade som gjort detta till en så magisk upplevelse. Ett särskilt stort tack till arrangörerna inom Stockholms Dövas Förening som gjort detta möjligt. Det betyder så mycket för oss och alla andra. TACK!

2 svar till ”Det tysta skeppet”

  1. Profilbild för Britt
    Britt

    Så fint skrivet att jag nu fäller några tårar Allt gott till dig o din familj!

  2. Profilbild för Rosalie
    Rosalie

    Fäller också en tår när jag läser det här och stärks i att det kommer finnas en fin gemenskap för min son?

Lämna ett svar