”Den största delen av min identitet är som adopterad” sade en kvinna till mig nyligen. Vi diskuterade tillhörigheter. Man kan ju har en massa tillhörigheter, såväl inre som yttre. Jag kan ha en tillhörighet som biodlare, med andra biodlare. Vi snackar blommor, dragväxter, stapelkupa eller tråglistkupa. Sedan kan jag ha en tillhörighet med min yrkeskategori, eller med folk i grannskapet. Det är sådant jag lite diffust skulle vilja kalla för ”yttre tillhörigheter”, sådant som kan påverkas.

Sedan finns det det jag då logiskt skulle vilja kalla för ”inre tillhörigheter”. Det som sitter djupare än ett intresse, en temporär boplats eller liknande. Jag känner en stark tillhörighet med dövvärlden, eftersom jag har två barn som är döva. Min tillhörighet är kanske mer som allierad, men det får andra döva svara på eftersom jag alltid kommer att vara hörande. Jag har en stark tillhörighet med adoptionsvärlden, med andra föräldrar som också adopterat. Tillhörigheten är i vått och torrt. Ibland är det medvind, ibland är det motvind. Stark motvind. Men det gäller som förälder att stå stadigt med fötterna på jorden och inte vackla. För barnens skull. Motvinden skulle i detta fallet kunna vara de högerextrema krafter som breder ut sig över Sverige och Europa.

Kvinnan jag talade med beskrev sin känsla av tillhörighet. Hon hade flera, men starkast kände hon kring sin adoption. Hon tänker mycket på den, vrider och vänder på känslorna som finns kring adoptionen. Och då kom en gammal tanke upp till ytan hos mig igen. Det där med stöd till adopterade.

 

 

Som adoptivförälder får man ansöka om adoptionsbidrag. Idag är det bidraget på 75 000 kronor, tidigare var det på 40 000 kronor. Det låter mycket, men det bör ställas i relation till de direkta kostnader en blivande förälder eller ett föräldrapar har kring adoptionen. Det är alltså inte tal om att betala för barnet, utan det är kostnader till den icke vinstdrivande föreningen i Sverige, flygresor, undersökningar hos läkare och psykolog, registerutdrag och kostnader till barnhem eller organisation i landet där barnet bor. I vissa fall kan en adoption kosta totalt 100 000 kronor, i andra fall flera gånger det. 300 000 kronor är ingen orimlig siffra.

Bidraget från Försäkringskassan är alltså välkommet. Det kan man ansöka om när man kommit hem till Sverige igen med sitt barn, och betalas ut utan utredning eller andra krav på adoptivföräldern/föräldrarna. Men… sedan då?

Tänk då följande. Det adopterade barnet växer upp i Sverige. Föräldrarna har fått begränsad information om barnet och dess bakgrund. Den informationen förvarar de tryggt och säkert. Föräldrarna svarar på alla frågor barnet har under sin uppväxt. Kanske planerar de en återresa, men det kanske inte blir läge att riva i bakgrunden utan blir mer en resa för att återse landet. Det finns tusen sätt som den här historien kan berättas, både där återresan ger tusen svar på frågorna barnet har. I vissa fall får föräldrarna mycket eller all information med sig hem till Sverige, ibland vet man ingenting alls om barnets bakgrund.

Under ett tag har granskningar och debatter ägt rum om adoption från Chile på 1970- och 1980-talet. Flera av dessa adoptioner kan ha varit i bästa fall oetiska, och i värsta fall också rent olagliga. Läs mer om det i denna länk.
Liknande varningar har höjts för andra länder under årens lopp. Det är med stor sorg i hjärtat jag läser dessa artiklar. Men den stora sorgen är ju inte min, utan tillhör de barn som lever i ovisshet om sin historia och sin bakgrund.

Som adopterad kan du alltså komma från ett land där det har gått rätt till men du inte har någon information tillgänglig om dina rötter. Du kan också ha misstankar om oegentligheter och fiffel och båg. Eller så har du information och känner dig trygg med det.

Alldeles oavsett så tycker jag att det finns en mycket stor brist här. Den om stöd till adopterade. Visst är det icke vinstdrivande föreningar som i många fall gör ett rejält jobb och arbetar med en kärlek till barn och familjebildning som utgångspunkt, men helt uppenbart går det fel ibland. Fruktansvärt fel. Och även om det gått rätt till – visst har adopterade rimligen rätt till stöttning kring sitt förflutna, sina rötter och sin bakgrund? Det kan nog alla hålla med om.
Problemet som jag ser det är var det stödet skall komma ifrån. Jag och min fru är fullkomligt överens, i vårt fall stöttar vi våra barn till hundra procent den dag de vill göra något med sin bakgrund. Fråga, forska, resa, besöka, till och med flytta om det skulle gå så långt. Det är deras historia, deras bakgrund, och deras liv. Vi styr inte över deras känslor, deras tankar och deras vision om hur de vill leva och utvecklas som människor.

Den dag vill någonting, är det bara för oss att ställa upp. Och det gör vi gärna, för vi vill att våra barn skall vara lyckliga. De skall aldrig behöva känna att deras föräldrar står i vägen för något viktigt för dem, något så viktigt som att försöka lägga pusslet om sig själva. Hur menar jag då med att det är ett problem var stödet kommer ifrån? Jo, problemet är att den ekonomiska situationen blir skev.

Helt självklart ställer vi upp och stöttar dem inte bara moraliskt, tekniskt, utredningsmässigt, utan även ekonomiskt. För att söka sina rötter är långt ifrån gratis. I synnerhet inte om det innefattar långa resor med efterforskningar i landet. Vi hjälper dem så långt vi kan, men är det en självklarhet att alla föräldrar kan göra det? Eller, tråkigt nog, det är ju inte en självklarhet. Ännu tråkigare är att det inte är lika självklart att alla föräldrar vill stötta. Visst, långt mer sannolikt idag än för tjugo-trettio år sedan, och de som säger ”nej, det får du fixa själv” lär vara i rejäl minoritet, men de finns garanterat.

Det ekonomiska systemet ersätter föräldrarna för delar av omkostnaderna för att bli föräldrar till ett barn som finns i ett annat land, men samma system förutsätter att barnet när det blir ungdom eller vuxet antingen får stöttning av sina föräldrar eller skrapar ihop till slantarna själv.
Alltså, 75 000 kronor till föräldrarna från staten. Det kan ses som en liten hjälp att undvika att adoption blir en klassfråga, något för de strikt välbärgade som kan lösa en kostnad på 300 000 kronor helt själva. Men sedan då? Från staten utgår ingen ekonomisk backning för de adopterade som i något skede i livet vill söka sina rötter, göra återbesök eller söka en återförening med sina biologiska föräldrar eller släktingar. Det är den biten jag blir lite tveksam till.

Som beskrivet ovan, staten backar upp föräldrarna. Kanske som en utjämning till att ett antal IVF-försök (provrörsbefruktning) är subventionerade. Men till de adopterade barnen finns ingen direkt ersättning att söka.

Snart är det val. Nu är det på tog för sent för ett lobbyarbete i denna fråga, men drömma kunde man väl få göra åtminstone. Och finge jag drömma, så hade jag tänkt mig ett system där staten åtminstone delvis går in och backar upp adopterade i Sverige som vill söka sina rötter eller på annat vis engagera sig i sitt ursprung.

Antalet adoptioner årligen har stadigt sjunkit de senaste åren. 2002 genomfördes 1008 internationella adoptioner. 2016 var samma siffra bara 259. Läs gärna mer hos hos MFoF. Med en minskning av adoptioner minskar rimligen de utbetalningarna som kommer via Försäkringskassan till föräldrarna. Alltså kan jag i min fantasi tänka att det finns ”pengar över”, något som helt solklart skulle gå till de adopterade.

Alldeles bortsett från att det blir ”pengar över” så tycker jag inte det är orimligt att staten backar upp adopterade i Sverige som vill söka sina rötter. Rent konkret skulle jag önska att någon lämplig myndighet kunde handha ansökningar som inkommer från adopterade. På vilket sätt och i vilken omfattning kan man bara spekulera i. Men om vi skulle göra just det, spekulera…

Säg att någon är adopterad från Chile och vill veta mer om sitt ursprung, känner en oro för allt som skrivs. Då tycker jag inte att den personen skall känna sig begränsad av ekonomin. Man skall inte tvingas välja mellan en ny värmepanna till villan och sinnesfrid kring sitt eget ursprung. I fallet med de chilenska adoptionerna har svenska staten i min mening ett visst ansvar och kan rimligen antas ställa upp med röttersök. Varför inte då avsätta pengar årligen så att personen som känner en oro på ett enkelt sätt antingen kan ansöka om en klumpsumma, eller i efterhand återkomma med kvitto på sina utlägg. Resa, uppehälle, kostnader i landet som rör sökande efter rötter.

Märk här att den adopterade som står inför ett sökande av sina rötter inte är helt ekonomiskt utlämnad. Stöd finns hos olika adoptionsorganisationer, där en viss kostnad tas ut. Den adopterade står alltså inte med alla kostnader helt själv, men såvitt jag förstår är det ingen som stöttar ekonomiskt om någon vill göra en återresa för att återförenas med biologisk släkt. Stöd kan komma från olika håll, och skulle gärna breddas för att ge den adopterade en ökad valfrihet och handlingsfrihet.

Om staten skulle backa upp varje adopterad med maximalt 50 000 kronor per person, och 200 personer per år ansöker om dessa pengar, innebär det alltså 10 000 000 ur statskassan. Tio miljoner. En försvinnande liten skärva ur statens stora penningpåse. 2002 genomfördes 1008 internationella adoptioner, om alla adoptionsbidrag betalades ut innebar det 40 320 000 kronor. 2016 skulle de 259 adoptionerna motsvara adoptionsbidrag på 10 360 000 kronor. Tio ytterligare miljoner är alltså i sammanhanget inte alls någon konstig eller orimlig siffra. Alls. Egentligen skulle det vara mycket högre, men tio årliga miljoner skulle kunna bli en bra start för att se hur intresset ser ut. Håll öppet för att öka anslaget markant om behovet och intresset finns.

Något parti, till den som lyssnar. Avsätt (minst) tio miljoner i er budget årligen för adopterade som vill söka sina rötter. Gärna mer, det dubbla. Det är inget som ger någon ekonomisk vinst, det är inte en investering som ger avkastning. Det är en investering i människor, det minsta staten kan göra för att trygga dessa medborgares välbefinnande och stilla den oro som kan finnas. Om staten kan backa upp adoptivföräldrar så bör staten definitivt backa upp de adopterade!