Den finaste frågan på länge

I fredags fick jag den finaste frågan jag fått på mycket länge. En enkel fråga, ett par ord, något ganska alldagligt och simpelt. Men som betydde väldigt mycket!

I en skola någonstans träffade vi en klass. Jag, min fru P och dottern Sockret. Vi gjorde ett litet studiebesök och satt med under en stund på lektionen. Döva elever, en gravt hörselskadad och en döv lärare.
Vi diskuterar lite, observerar lite, frågar och skojar med eleverna. En trevlig stämning, duktiga elever och lärare. Det var inte någon lång stund, men vi hann presentera oss och få en presentation av elever och lärare.

Lite senare sitter vi i matsalen och äter en god lunch. Då kommer läraren förbi och jag tecknar något, vi diskuterar lite. Plötsligt ställer han frågan som betydde så mycket att få: ”är du döv?”
Nej
, tecknar jag tillbaka. Jag är hörande.
Är hon döv?” frågar han då och pekar på P.
Nej, hon är också hörande.
Han svarar ”jaså, jag trodde att ni var döva”.

Och det var det. Det kanske inte syns särskilt speciellt, men det var nog den finaste fråga jag någonsin fått. En sådan fråga blir något slags kvitto på att det vi kämpat för inte varit förgäves.

Nu förstår jag om du som läser kanske blir lite förvirrad. Varför var det en fin fråga? Kvitto på vadå, vilken kamp? Jag skall förklara.

Att bli förälder är ett stort ansvar, större än något annat i världen. Att bli förälder genom adoption innebär ett särskilt ansvar som läggs ovanpå det vanliga ansvaret att vara förälder. Inget barn väljer sina föräldrar, men ett barn som adopteras får välja sina förutsättningar ännu mindre än ett biologiskt barn. Vi har träffat våra barn när de var nästan fem år, respektive femton månader gamla. Två barn utan språk som flyttar ifrån allt de vet och känner igen. Särskilt känsligt blir det för storasyster Sockret som nästan var fem år gammal. Så gammal, utan ett språk. Utan att kunna förklara hur hon känner, få förklaring på vad som skall hända, eller förstå vidden av en adoption.

 

 

Ansvar. Det ansvaret vilar på oss. Ansvar för att göra allt vi kan för våra barn.

Och så det sista då. Vi har blivit föräldrar. Vi har blivit föräldrar genom adoption. Vi har blivit föräldrar genom adoption till barn som dessutom är döva. Där har vi det riktigt stora. Dövheten.

Att ha döva barn är en välsignelse. Jag tycker verkligen det. Med hela mitt hjärta. Jag trycker hårt på det under mina föreläsningar. För även om det inneburit en omställning och det kräver ansträngningar så är det verkligen en välsignelse. Vi har fått lära känna så många nya vänner, utvecklas som personer, som par och som föräldrar. Vi har lärt oss så mycket och har ändå så mycket kvar att lära.

I vår strävan att bli så bra föräldrar som möjligt till våra barn har vi lagt mycket energi och tid på att försöka förstå våra barns värld. Dövvärlden. Och i den är det teckenspråket som gäller.
Teckenspråket är mer än bara ett språk. Precis som för många talspråk blir teckenspråket en kulturell markör, en stolthet för de som använder det. Och precis som många talspråk finns det små saker i teckenspråket som inte är så lätta att lära sig, utan de måste kännas in.

Något av det är att teckenspråket inte är begränsat till handrörelser. Visst är det själva tecknen som är det viktiga, men det är allt det andra som ger språket sin färg, sin känsla och gör språket levande.
Ett exempel. Om jag tecknar ”hungrig” och pekar på dig. Antingen gör jag det och ser frågande ut i ansiktet – då förstår du att det är en fråga. Om jag istället tecknar ”hungrig”, pekar på dig och ser väldigt bestämd ut. Är det då en fråga? Nej, då är det ett konstaterande. Exakt samma handrörelser, men helt olika kroppsspråk och mimik i ansiktet.
För dig som som är hörande och helt nollställd när det gäller teckenspråk – verkar det solklart? Inte helt solklart? Nej, det var det inte för mig heller i början. Att blanda in kroppen och ansiktet blev logiskt efter ett tag men det var inte helt självklart att komma in i det direkt. Det tog sin tid att kombinera allting på ett bra sätt. Och det tog sin tid att komma över den första lite ”pinsamma” känsla av att nästan spela teater. För det var så det kändes, som att jag gjorde mig till.

Men… med tiden insåg jag något. Att kroppspråket, mimiken i ansiktet, allt det var ju teckenspråkets motsvarighet till talspråkets intonation. Röstläget.
Jag kan teckna ”räcker” till mina barn och le, då förstår de att det kanske räcker med godis, det räcker med bus, det räcker med att rida på pappas rygg.
Eller så kan jag teckna ”räcker” och se bestämd ut, nästan arg. Då förstår de att det VERKLIGEN räcker med bus nu. Eller att slå varandra, dra katten i svansen, köra moped på taket…

Om vi skall bli delaktiga i våra barns värld, i förlängningen i våra barns liv, då måste vi ta till oss teckenspråket. Lära oss det, anamma det så gott vi kan. Det tar längre tid än vad vi skulle önska, vi hade velat vara fullt teckenspråkiga nu. Men vi gör så gott vi kan.
En del av det är att umgås med döva när det går. Inte bara för vad de hör eller inte hör, utan för att de vi umgås med helt enkelt är trevliga människor som vi har mycket gemensamt med. Och att de kan lära oss saker som de är specialister på. Vi kan öva språket, bli lite klokare, försöka förstå inte bara språket utan den viktiga kulturella aspekten av att vara döv.

Igår kom frågan om jag och P var döva. Kanske förstår du bättre nu varför det var en så fin fråga. Vi hade alltså ett tillräckligt utvecklat teckenspråk för att någon skulle fundera på om vi var döva. Dessutom en döv lärare.

Jag är långt ifrån fullt teckenspråkig. Jag hoppas att jag någon gång når dit i livet. Jag kan stundtals känna en viss skuld över att jag är hörande. Ibland ofta, ibland mer sällan. För jag kan omöjligen ge barnen allt de behöver i form av de strategier, socialt sammanhang och den kultur som hör till dövvärlden. Tänk om barnen hade fått andra föräldrar? Tänk om de fått döva föräldrar, föräldrar som kunde visat dem dövvärlden direkt? Som hade gett dem fullt teckenspråk direkt? Kanske hade det varit bättre för dem? Den känslan kan ibland göra mig lite ledsen, som att jag inte riktigt räcker till. Men den känslan sporrar mig också. Den får mig att tänka att jag inte skall ge upp, att jag måste försöka mer, kämpa hårdare. För deras skull.

När någon då funderar på om jag är hörande eller om jag är döv, då får jag ett litet kvitto på att jag kommit en bit på vägen!

Ett svar till ”Den finaste frågan på länge”

  1. Profilbild för Ida
    Ida

    Jag brukar aldrig kommentera din blogg men jag är en döv tjej som verkligen tycker att du har ett fantastiskt sätt att uttrycka ord på. Man berörs på hundra olika sätt av varje inlägg.
    Nu till saken- det du skrev om att barnen kunde ha fått döva föräldrar, nej, jag tror faktiskt det var meningen att ni skulle bli Sockrets föräldrar. Att ni skulle lära er teckenspråk och om dövvärlden tillsammans. Att ni allihopa är lite fumliga i början, att allt är nytt, men med tiden smälta in i det. Det är ju lika nytt för henne som för er. Och ni gör ett fantastiskt jobb- hundra gånger bättre än vad många döva skulle göra. Ni är medvetna, lyhörda och intresserade vilket är de bästa förutsättningarna ett dövt barn kan ha. Punkt.

Lämna ett svar