Många gånger i våra liv har vi haft en klar tanke, men insett att det sällan (eller aldrig) blir som man planerat. I så många moment, så många tillfällen, så många händelser, har resultatet blivit något annat än det vi trott. Eller som vi räknat med.
Så hamnar vi ännu en gång inför en okänd framtid. Ett vägval. Inför flera beslut, inga av vilka antagligen är särskilt enkla.

Smulan är ett känt ansikte på storasyster Sockrets skola. I stort sett varje morgon följer hon med sin storasyster in på skolan. Vi kör fortfarande Sockret till skolan på morgonen. Och då får lillasyster följa med. Längs den lilla vägen in från parkeringen, förbi fritids där vi ofta skall titta in eller bli mötta av någon. Uppför trapporna där hon alltid vill gå själv. Sedan genom den långa korridoren, ibland hand i hand med sin storasyster.

Väl framme vid klassrummet vill Smulan göra som storasyster gör. Alltid. Av med skorna, hänga av jackan i skåpet, samma samma samma. In i klassrummet också – självklart! Eftersom det ofta är öppet fem-tio minuter innan lektionen börjar så gör Smulan sig hemmastadd direkt. Hon vet var väskan skall hängas, var mappen skall ligga, och var papper och penna finns om hon vill måla några minuter.
Hon trivs så bra i den här miljön. Vill gärna sitta vid en bänk. Hon är kompis med alla barnen och alla lärarna nu. Hon engagerar sig och vill så gärna. Det blir tydligt för oss att hon antagligen kommer att älska skolan. Och antagligen också förskolan.

Förskolan är ett kapitel för sig. Och egentligen det som detta inlägg handlar om. För efter att vi följt alla rutiner på väg ut till bilen – tittat in i personalrummet och vinkat, gått själv ned för trappan, stannat vid en glasruta och tryckt hela ansiktet mot glaset, hälsat på städpersonalen, väntat medan hon gömt sig under trappan, plockat grus på exakt samma plats mellan stenplattorna ute… då kommer ofta ett sista stopp innan bilen. Förskolan. Där skall hon stanna och titta in på barnen som leker. Eller bara på en tom lekplats när barnen är inne. Det är något spännande där, något roligt. Något som komma skall.

 

 

Förskolan ligger i samma byggnad som skolan, men drivs kommunalt. Inte via SPSM alltså. Detta är förskolan som Smulan skall gå i senare. Till hösten, var det tänkt. Det har vi diskuterat många gånger. Både med henne och storasyster Sockret. Vi har pratat om vad som skall göras där, att det finns andra barn, att det kommer bli skoj. För det är vi säkra på att det kommer att bli!
Planeringen har varit helt självklar. Till hösten skall både jag och P jobba heltid igen, och barnen är i skolan respektive på förskolan. Förskolan ligger inte i vår hemkommun, men är ändå ett självklart val. De har teckenspråkig personal, erfarenheter av döva och hörselskadade barn och andra barn som också har teckenspråk som första språk. Något som inte finns i vår hemkommun. Alltså – ett självklart val!

Men. Det kommer ju ofta ett men när vi planerar någonting. Men det verkar inte bli som vi

planerat.

Det kom ett mail från förskolan i veckan. I mailet stod det att det inte kommer att bli någon grupp med teckenspråkiga elever till den kommande hösten.

Till hösten så kommer det inte finnas några fler barn som är hörselskadade eller döva. Det kommer finnas personal som kan teckenspråk delvis men dessa kommer att jobba i ”vanliga” barngrupper, inte som tidigare i mindre grupp.

Den lilla gemenskap som tidigare fanns med teckenspråkiga barn finns alltså inte längre. Inte i den gruppen. Då har det varit en mindre grupp, nu är alternativet större grupper. Som är så stora som barngrupperna idag ofta är – det vill säga lite för stora för vad vi önskar för Smulan. Hade alla varit döva, hörselskadade eller på annat vis teckenspråkiga – helt okej! Men nu? Nja…

Att sätta en döv tjej i en grupp med tjugo andra barn, där alla är hörande, känns inte rätt. Även om Smulan faktiskt har CI och hör ganska bra med dem så är det inget alternativ. Hon är döv, hennes första språk är teckenspråk och det vill vi inte kompromissa med. Sedan vill vi generellt sett inte att hon skall vara i en alldeles för stor barngrupp, ännu mindre om hon riskerar att vara den enda döva eller teckenspråkiga ungen där.

Jag vill gå in lite på ämnet CI här. Många tänker kanske, men hon kan väl gå var som helst nu när hon har implantat som ger henne hörsel?

Det korta svaret är: Nej. Det kan hon inte.

Det långa svaret är: Nej. Det kan hon inte. För implantaten ger henne viss hörsel – ja – men hon har hundra gånger bättre teckenspråk än vad hon har tal.
Att vara i en högljudd grupp med tjugo barn skulle innebära att hon inte kan sortera ut vem som säger vad. Och om hon svarar på teckenspråk – vem skall förstå henne?
Att ha CI på sig hela dagen i den miljön skulle ge en hög risk för trötthet och huvudvärk, något många berättar om som använder CI i ansträngande ljudmiljöer. Kanske inte, men risken är påtaglig.
Och slutligen – vems ansvar är det att säkerställa en fungerande kommunikation om hon har CI på sig i en hörande miljö? Jo, det ansvaret ligger på henne själv. Det kommer att vara hon, blott tre år gammal, som bär ansvaret för att kunna kommunicera med de andra barnen och de flesta pedagogerna. Och det känns inte heller rätt, alls.

Det finns säkert andra med andra tankar och andra erfarenheter. Det finns säkert solskenshistorier om hur bra det gått med något eller några barn. Men detta är vår syn på det, en syn vi format genom att ta in många personers erfarenheter och väga samman med vår egen magkänsla.

Det skulle vara så enkelt. Bägge ungar i samma kvarter, rentav i samma byggnad. Bara olika lekplatser. Nu… vet vi inte riktigt längre.

Vi har inte fattat några beslut. Men det blev plötsligt lite svårare att säga ”ja!” till förskolan, som vi hoppats på och planerat att göra. Nu står vi inför ett vägskäl igen. Som så väldigt många gånger i livet har vi kommit till en plats där vi behöver fatta beslut, behöver välja och kanske ta en annan väg en den vi ville. Eller åtminstone en annan väg än den vi tänkt oss.
Detta öppnar för fler alternativ. Exakt hur vi skall göra har vi inte bestämt än, men jag kan ju åtminstone säga att vi har en tid framför oss med många diskussioner och mycket funderande.