Den 21/3 är den bästa dagen på året att vara ”annorlunda”. Då tar folk i flera länder på sig olika strumpor. Det verkar ju lite konstigt, men det finns en tanke med det. 2015 skrev Nathea Anemyr låten ”Rocka sockorna”, inspirerad av amerikanska initiativet ”rock your socks”, med hennes initiativ fick budskapet stor spridning.

3 exemplar av kromosom 21, vad innebär det? Jo, Downs syndrom. Och just Downs syndrom är fokuset för Rocka sockorna, som på så kort tid blivit en stor grej över hela Sverige. För att fira allas olikheter och allas självklara lika värde går alltså förskolebarn, sophämtare, jurister och ridskollärare ut för att möta dagen i udda sockar.

Jag tycker att det är ett underbart initiativ. Att ta på sig olika strumpor en dag om året löser ingenting i sig självt, men det kan ge upphov till nyttiga diskussioner. Kanske även svåra diskussioner – men därmed behövliga diskussioner. För vad tänker vi, vad säger vi, hur agerar vi i samband med att någon är ”annorlunda”?

Märk väl att jag sätter ordet annorlunda inom citationstecken. Stora citationstecken. För vad är annorlunda egentligen? Någon med Downs syndrom? Jo, kanske det. Eller någon som inte har några kromosomavvikelser, men avskyr sociala sammanhang? Någon som inte gillar sport? Någon som älskar tåg, och i princip ingenting annat alls, någonsin?
Annorlunda är den som är lite för envis, lite för öppen, lite för snål eller lite för intresserad av någonting som omgivningen inte tycker är så kul. Annorlunda är den som sitter i rullstol, som har en språkstörning, som har en synnedsättning eller som är döv. Annorlunda är den som väljer en kväll vid datorn hellre än att hänga med på after work. Annorlunda är den som går på after work, men dricker för mycket. Eller inte dricker alls.
Annorlunda är den som varenda sommarmorgon sitter i morgonrock i trädgården och äter frukost. ”Sitter hen där nu igen?!”

Vi är alla annorlunda. Vi har alla något som avviker från ”standarden”. Alla har vi våra hjärnspöken, våra specialintressen, våra små egenheter. Vi är alla annorlunda.

Okej – jag vet vad du kanske tänker. Att jag inte riktigt kan jämföra Downs syndrom med att vara lite för envis. Kanske har du rätt. Eller… kanske har du fel! Vilken syn har vi egentligen på att vara annorlunda? Det är det jag vill trycka på. Medicinska fakta är odiskutabla. Ett syndrom är ett syndrom – ja. Absolut. Men när vi kommer till det sociala planet – då blir det lite svårare att dra helt tydliga linjer.

Hur ser vi på de som inte är som oss själva? Ofta kan vi vara lite misstänksamma, nästan alltid fördomsfulla. ”Det vet ju vem som helst att…” och så kommer vi på något som vi tror gäller alla i den specifika gruppen. Vi är duktiga på att reducera grupper till en eller två faktorer som vi tror definierar gruppen i sin helhet. ”Barn med Downs syndrom är så goa, de är alltid så glada och snälla!” har jag hört. Jag har också hört en förälder till ett barn med DS vara riktigt trött på att få höra det, som att hennes barn aldrig kunde vara annat än ”go och gla”. På samma vis förstår jag en annan förälder som blev både arg och ledsen på påståendet att ”barn med Downs syndrom kan inte få några bra liv, och det är så synd om föräldrarna”. Jag förstår henne, det är inget kul att få höra det.
Alltså. Barn med Downs syndrom är just det – barn. Det finns glada barn som är ledsna och arga ibland, och det finns barn med svåra hälsoproblem. Men vet du vad? Det gäller barn utan syndrom också. Att dra snabba slutsatser och ha förutfattade meningar hjälper ingen alls.

Bemöt varje människa som en människa, syndrom eller ej.

Något jag tänker på här är vilket ordval vi använder för folk som inte är exakt som oss själva. Tolerans är ju populärt. Själv ogillar jag det ordet starkt. För mig låter det som att säga ”okej, jag tolererar att du är på det viset – men jag gillar inte det egentligen”. Sedan har vi det bättre ordet ”acceptans”. Men någonstans i mig är jag inte helt övertygad över det ordet heller. ”Jag har inget annat val än att acceptera det du är eller står för”. Jag vet inte – kanske är jag lite för negativ. Jag saknar något annat ord, något som inte bara tolererar, eller accepterar. Utan något som inkluderar. Något som ställer dig på samma nivå som mig. Ett ord som helt och fullt jämställer.

Jag vill det. Jag vill inkludera, jag vill jämställa, jag vill att vi letar efter varje individs inneboende kvaliteter och plockar fram det bästa ur alla människor. Och jobbar på de egenskaperna, får dem att växa. Istället för att koncentrera oss på vilka hinder som finns.

Därför rockar jag, min fru och våra barn sockorna idag. För alla med Downs syndrom, och alla andra som faller utanför den väldigt smala avgränsning som kallas ”normen”.