Snart skålas det nya året in, och vi tar farväl av 2017. Det har varit ett klart intressant år som jag skall försöka summera, och ge några tankar om framtiden. Vardagen har ändrats, rejält. Och kommer att fortsätta göra det.

Sockret blir äldre, lugnare och klarar sig själv i allt högre utsträckning. Är man nio år så är youtube jättespännande, pappa är däremot mindre jättespännande. Däremot har ju Smulan också blivit äldre. En liten tjej som kryper har blivit en lite större, liten tjej som går, och springer, och klättrar. Smulan är en tjej som är väldigt mycket. På olika vis. Hon är mycket intensiv. Mycket igång. Mycket snabb. Mycket påhittig. Och hon är mycket skärpt, och mycket smart. Det är en flicka som ofta har en klar vision om hur hon vill att saker och ting skall gå till. De allra flesta gångerna har hon dessutom helt rätt i det hon gör, eller vill. När jag suckar och tecknar ”nej nej, ta inte den!” så visar det sig ofta att hon har full koll på vad hon gör. Hon vet hur saker funkar, var saker står, hur man skall göra och inte göra. Sedan blir det ju lite fel ibland med en två och ett halvt-årings kropp utan vidare balans, men det är en annan sak.

Det är en ynnest och ett privilegium att få vara med om dessa två tjejers uppväxt. Smulan växer så det knakar på olika sätt. Inte bara rent fysiskt, utan på alla andra vis också. Hennes personlighet utvecklas, hon är en i många situationer orädd tjej med mycket humor. En tjej som faller tio gånger, men reser sig upp elva. Hon låter sig inte stoppas av något hinder i sin väg, oftast inte ett ”nej” från föräldrarna heller till deras stora förtret.
Sockret delar inte lilla systers oräddhet, men besitter en väldigt imponerande snabbhet för att förstå och känna in olika situationer. Hon är otroligt duktig på att skildra och återberätta händelseförlopp och en karriär inom teatern är alls inte omöjlig eller otänkbar!

2017 var året då jag valde att satsa på familjen och göra ett hopp ut i det okända. Att välja bort en heltidstjänst och istället ge sig på att vara egenföretagare verkar ju som ett märkligt val om det skall gynna familjen. Men det innebar att jag styr mina egna arbetstider och finns hemma nästan varje dag. På så vis har Smulan fått umgås med sina bägge föräldrar hela dagen, varje dag i veckan, nästintill. När året nu drar sig mot sitt slut har jag en rejäl backspegel att blicka tillbaka i.
Det gick inte riktigt som jag trodde. Eller hade hoppats. Jag fattade beslutet baserat på vissa premisser som innebar lösa löften om jobb, men som inte riktigt infriades. Förutsättningar ändras hela tiden, men för min del var bara att gilla läget och försöka jobba på ändå. I efterhand kan jag konstatera att jag valde att fokusera på lite fel del i företagandet. När det gäller att hitta kunder och nya samarbeten kan man gå tillväga på många olika sätt. Nu vet jag lite bättre inför 2018 hur jag skall lägga fokus.

Det kan också vara svårt att välja samarbeten och fokus ibland. Jag har fått frågan om jag vill vara med på ett väldigt intressant projekt. Ett nystartat företag med en affärsidé vars hela koncept bygger på att genom samarbeten på plats stötta befolkningen i ett land med helt andra ekonomiska förutsättningar än vi har i Sverige, och att ge en betydande del av vinsten tillbaka till landet i form av satsningar på samhället. Något jag oerhört gärna hade kastat mig huvudstupa in i, men nu finns försvårande omständigheter. Familj, hus, lån, räkningar, två barn. Kärlek är viktig, men det går inte att leva på det enbart.

Vilket får mig till nästa ämne. Plats att bo på. 2018 kommer att innebära förskolestart för Smulan om allt går som vi tänkt oss. Men då är det långt borta, på en förskola där det finns teckenspråkskompetens. Pendlingen tur och retur är åtta mil. Med eftermiddagshämtning blir det sexton mil. Varje dag.
Planerna och förhoppningen om att flytta på sig blir åter igen aktuell. Men hur, när och var? Överge huslivet vi älskar för lägenhet? Kanske spelar det inte så stor roll, bara vi kommer på plats? Köpa något dyrt blir nog svårt, den nuvarande situationen som egenföretagare som inte direkt är högt avlönad imponerar inte på bankernas kalkyler, ens i nuvarande låga ränteläge. Nåväl, jag väljer att tänka att ”det löser sig”. Det brukar ju göra det på något vis.

Skolsituationen är ju ett aldrig sinande ämne. På samma vis är det nu, under jullovet. Vi skjutsar Sockret till skolan varje morgon, och även om det tar både tid, energi och pengar i anspråk så är det väldigt givande. Vi kommer nära både personal och andra elever, och relationer skapas och utvecklas bara på de små stunderna i korridoren.
Jag var med en dag i Sockrets klass och får förnyad stor respekt för all skolans personal. Det är imponerande att se dem gå från elev till elev och anpassa fokus, tonläge och kroppsspråk till de olika elevernas förutsättningar och behov. Det befäster bara den sanningen att vi borde värdera skolan och dess personal högre än vi ofta gör idag. Framför allt borde fler föräldrar fråga skolan ”hur kan vi hjälpa?” istället för att direkt skälla och ställa krav som ibland kan vara orimliga att leva upp till.
Notera – visst finns det många situationer då föräldrar och elever behöver strida för sin rätt, helt klart är det så, men kommunikation och välvilja kan fungera långt. Förutsatt att den finns hos bägge parter.

Vi har under 2017 fått stark mersmak för att åka på läger. Det skrev jag om bland annat här och här, och även ett inlägg jag fortfarande minns med glädje här. Dessa två lägerveckor har varit fantastiska på sina olika vis. Att träffa andra man har mycket gemensamt med är bra, men det mest magiska har varit att även se barnens språk utvecklas. De tecknar ju hela dagarna, men nu har de fått göra det med så många, många fler personer dagligen. Den bästa träningen!
Nästa år åker vi på läger igen. Ett av dessa läger kommer jag att jobba på, efter att ha blivit tillfrågad. Det ser jag fram emot med både spänning och viss nervositet. Men det kommer nog att gå bra!

I år har jag föreläst en del, vilket varit oerhört intressant och givande. De stora punkterna har varit livsomställningar, den nya föräldraroll jag fått som hörande förälder till döva barn, och attityderna och värderingarna som omgärdar teckenspråket kontra hörseltekniken. Till er som deltagit på föreläsningarna vill jag rikta ett stort tack! Tack för inbjudan, tack för att ni tog er tid att komma och träffa mig, och tack för alla intressanta diskussioner vi haft tillsammans. 2018 blir ett år då antalet föreläsningar ökar, nu med inbjudningar även från offentlig sektor i stort och smått. Jag gläds åt möjligheten att få vara med och ifrågasätta, och förhoppningsvis ändra på, gamla attityder och normer. Förutom det är det alltid väldigt roligt att få ge nya perspektiv på föräldrarollen, och hur vi alla värderar oss själva och våra roller som föräldrar.

När året drar sig mot sitt slut skall man ju ofta hoppas och drömma om vad nästa år har att bringa. Vad jag hoppas på inför 2018 är så svårt att säga. Det går att tänka på så många plan, på så många aspekter. Skall jag vara lite egoistisk skulle jag svara att 2018 gärna får bli året då vi får sova ordentligt på nätterna. Eller att vi skulle kunna ta den där hotellnatten själva vi drömmer om, att sitta länge vid frukostbuffén och läsa en tidning från pärm till pärm. Jag skulle även kunna lägga fokus på ekonomin, hoppas på en massa lukrativa samarbeten och nya kunder. Men allt det där är världsligt. Vad jag verkligen, verkligen hoppas på inför 2018 ligger faktiskt på skolan. Att Sockret skall ha bra dagar i skolan, och att Smulan skall tycka att det går bra att börja på förskolan. Då kommer det vara höst 2018 och hon är då tre och ett halvt år. Säkert är det jag som är mer ängslig för det än vad hon är, om jag känner henne rätt. Med hennes upptäckarlusta och äventyrlighet kommer det säkert att gå galant, det blir jag som står kvar vid grinden och hoppas att hon skall vända sig och vinka åt sin gamle far…

Några nyårslöften har jag sällan. Jag försöker alltid att bli en lite bättre människa. Det är en strävan värd att ha, även om det inte alltid är så lätt. Men att fortsätta kämpa för barns rätt till kommunikation, deras rätt till teckenspråk, är väl det närmsta jag kommer till ett nyårslöfte.

 

Jag hoppas att ert 2017 har varit bra, och att er magkänsla är god inför det kommande 2018. Tack till alla läsare som hört av sig, tack för ert stöd när det stormat och tack för ert förtroende när ni ställer frågor till mig. Jag önskar er alla en fantastisk nyårsafton, på återseende under 2018!