Hur kan du värdera det du inte känner till? Hur kan du så självsäkert påstå saker som du inte ens vill förstå?

Jag har gjort en resa. Eller nej, jag gör en resa just nu. Och den kommer inte att vara slut på länge.

För ett antal år sedan var jag helt säker. Ingen person som är döv vill ju vara döv, egentligen. Det förstår ju vem som helst! Det är helt vanlig, sund logik. Så tänkte jag då. Jag tänkte, att självklart vill man kunna mer. För visst förstår väl döva personer att hörsel är jättebra, och det vill ju alla ha. Jodå – jag var så säker så. Idag tittar jag tillbaka på den tiden och undrar hur jag kunde vara så säker. Antagligen för att jag ingenting visste. Vi är ju sådana, vi människor. Vi uttalar oss gärna tvärsäkert om sådant vi egentligen inte vet någonting om. Vi har lösningen på alla världsproblem – invandringsfrågan, miljöproblemen, krig och död och brott och straff. Vi vet bäst om allt, det är bara synd att de som lever med problemen på riktigt inte har förstått vår fantastiska lösning.

Jo, jag var helt säker. Döva vill självklart höra. Idag förstår jag hur fel jag har, och till min glädje så börjar jag så smått att få en djupare förståelse för varför.

Igår hände något häftigt. När P och Sockret stod och skulle borsta tänderna, kom Sockret in på vem som hörande och vem som är döv. Vi går ofta igenom det, för att visa att vi föräldrar är i minoritet i familjen. ”Sockret är döv. Smulan är döv. Ozzy (katten) är nu döv. Japp. Mamma och pappa är hörande”.
Igår fortsatte resonemanget om vem i klassen som är hörande, och vem som är döv. De diskuterade kring elever med CI, cochleaimplantat, och hörapparat. Att de hör olika mycket. Någon CI är ju inte helt hörande. Döv, med hörselteknik?
Den-och-den är hörande. Den-och-den använder CI och pratar i mikrofonen. Och så kom det riktigt häftiga. När Sockret resonerade kring att höra eller inte höra, tecknade hon något helt fantastiskt:

”Jag är döv. Jag känner!”

Så underbart! Okej – jag förstår att alla inte ser charmen i hennes korta påstående. Låt mig förklara det.

Det finns något som heter hörselnorm. Det är i allra högsta grad en verklighet, tråkigt nog. Samhället utgår, som alltid, från majoritetsbefolkningen och i detta fall är den hörande. Det som är risken när man endast utgår från majoriteten, är att minoriteterna blir osynliggjorda. Hamnar utanför. Här blir effekten att de med hörselnedsättningar eller som är döva riskerar att stöta på stora problem ute i samhället, på grund av hörselnormen. Eftersom de använder ett visuellt språk istället för ett auditivt språk, är många dörrar stängda. Missförstånd och diskriminering är vanligt. Det finns ofta en oförståelse från majoritetssamhället, och i många fall en ovilja att sätta sig in i minoritetsgruppens villkor.

Om någon avviker från normen anses ofta den personen ha en brist, eller vara mindre värd. Om du inte har den hörsel som hör till normen, är det alltså en nackdel för dig. Om man skall följa normen vill säga.

När Sockret då säger ”Jag är döv. Jag känner!” så visar det att hon – lyckligtvis – ännu inte ”smittats” av hörselnormen. Hon sätter inte sitt värde utifrån att hon inte hör, utan hon beskriver det hon kan. På hennes egna villkor. Hon är döv – hon känner. Hon känner vibrationerna i golvet, hon känner vinddragen, hon känner av läget i ett rum tidigare och bättre än vilken hörande person som helst. Vilken superstyrka!

Hon säger alltså inte ”Jag är döv, jag hör inte”, och därmed utgår från hörselnormen som säger att hon på något vis är sämre för att hon är döv, utan hon går sin egen väg. Hon värderar sig efter sig själv – inte vad majoritetssamhället påstår att hon skall göra.

Att hon uttrycker sig på det sättet har jag flera personer att tacka för. Vi föräldrar har gett henne de värderingar hon har, och vi jobbar varje dag på att stärka henne och bygga upp en trygg och stabil identitet som döv. Men det är inget vi hittat på helt själva. Nej, det finns många personer, föreningar och organisationer ute i landet som jobbar för att synliggöra och uppmärksamma det som hörselnormen innebär, och jobbar för att stärka hörselskadade och döva. Som brinner för dövfrågor, rätten till teckenspråk och likabehandling med lika möjligheter oavsett om det första språket är talad svenska eller svenskt teckenspråk. Den informationen och kampen har gjort nytta, på det vis att det verkligen fått oss att tänka till. Fundera. Att börja förstå. Och att omsätta tanke till handling i vårt föräldraskap.

Att vara döv innebär inte att sörja att man inte hör. Det kan snarare innebära att vara stolt över sitt visuella språk, sin dövkultur och sin döva identitet. Vi träffar många personer som är starka i sin dövidentitet, vi inspireras av dem, vill umgås med dem och vill att våra barn skall träffa dem. Vi vill bygga starka barn som är trygga i sin identitet. Barn som förstår att de är perfekta som de är. Barn som inte styrs av hörselnormen, utan ser sitt eget värde.

Barn som är döva. Barn som känner.