Själv har jag inga syskon. Jag har aldrig behövt konkurrera med någon annan om föräldrarnas tillgivenhet och uppmärksamhet. På gott och ont, skall tilläggas. Jag inser att det hade varit sunt att ha gått igenom den biten som liten, att lära sig att dels tävla och dels vänta. Om man klarar av de tingen, vill säga. Därtill tror jag att ett syskon kan ge en väldigt god sammanhållning, någon att spegla sig i, någon att relatera till. Naturligtvis inte alltid, det finns ju massvis av olika relationer. Några är riktigt tajta, några har ingen kontakt alls, och så allt däremellan.

Nu har jag två barn (hur tusan gick det till?!) som jag behöver tänka på när det gäller just uppmärksamhet, rättvisa och kärlek. Och med det kommer en del funderande.

Något jag märkt är att den gamla rädsla jag hade inte stämde, den att ”kommer jag ha tillräckligt med kärlek för dem bägge?”. Det var en fördom som jag var glad att kunna krossa. Är det något jag lärt mig, är att två barn är lika med dubbel kärlek. Man delar inte på kärleken, man dubblar den istället.

 

 

Det som däremot inte går att dubbla, är uppmärksamheten och orken. Dygnet har bara 24 timmar, plockar vi bort timmarna som oftast används för arbete och sömn, kvarstår inte så väldigt många. En hel del av dessa kvarvarande timmar går till till saker som matlagning, städning, bilkörning och så vidare. Kvar är de så kallade ”kvalitetstimmarna”. När det bara kvarstår några få timmar av kvalitetstid märker man hur viktigt det är att alla de andra timmarna blir kvalitativa de också. Sömnen, uppvaknandet, bilkörandet. Hämtningar, lämningar, i alla ögonblick finns det små luckor där det går att undvika slentrian, undvika den tråkiga vanan, och faktiskt SE sina barn. Skapa den riktiga kontakten med dem, så gott det går.

Det var lite om uppmärksamheten. Sen var det orken. Med den kan det vara värre.

Ibland ser jag folk som har fyra eller fem barn, och jag undrar direkt hur i hela världen de klarar av att stå upp utan att kollapsa. Inte bara föräldrar till fem stycken förhållandevis okomplicerade barn, utan föräldrar till barn med olika funktionshinder/variationer, olika särskilda behov, diagnoser och jag-vet-inte-vad. Tidigare har jag varit rätt säker på att jag vill ha tre barn – nu räcker det alldeles utmärkt med två!

Orka. Det gör man nog ändå. Oftast i alla fall. För vi är ju ganska bra på att pressa oss själva att klara av saker vi måste, och vi är ganska duktiga på att normalisera det vi befinner oss i. Många frågar oss hur vi orkar med det vi har i vår vardag. Svaret är att vi måste orka. För vi är föräldrar, barnen är barn, vem skall annars orka om vi inte gör det?

Säga vad man vill om intensiva barn, kärleken ger så mycket tillbaka. När det varit en lång och jobbig dag, då kommer plötsligt Smulan och vill bli upplyft i knäet. Eller kommer krypande bit för bit, närmre i soffan och sitter plötsligt i knäet. Eller de gånger Sockret kommer hem från skolan, springer emot mig och ger mig världens största kram. Då smälter jag, då kramar jag tillbaka och känner att det är just det här som är det viktiga. Inte allt det andra. Dessa små ögonblick, de hårda kramarna och det lilla skrattet. Där sitter vår kontakt, där bor vårt förhållande.

Och de ögonblicken kan man hitta nästan överallt, och nästan hela tiden.

Ja, jag var ju orolig för det där med kärleken. Om den skulle räcka till, om det skulle finnas kärlek nog till två barn. Till min stora glädje så fanns det kärlek så det räcker och blir över. Orken och energin är det som är ansträngt, men kärleken som bara blir större och större kompenserar för den extra energi jag ofta skulle behöva. Jag älskar mina barn mer än livet själv, och de.. ja, de kramar mig emellanåt så jag är nog inte helt dålig ändå.

Det går alldeles utmärkt att älska två barn. Och någon dag i framtiden, när de sömnlösa nätterna och allt farande fram och tillbaka blivit till ett bleknande minne, då kanske jag ställer mig en ny fråga. ”Finns det tillräckligt mycket kärlek för tre barn..?”