Idag är det fars dag, en dag då alla sorters pappor uppmärksammas och uppskattas på olika vis. Med slipsar, klockor, frukost på sängen, fina teckningar från barnen och annat trevligt. Jag sätter mig och tar en funderare – vad innebär det egentligen att vara någons far, att faktiskt vara en pappa?

Svaret är inte helt enkelt. Det finns ju så många sorters olika pappor. Somliga är väldigt närvarande, på ett bra sätt. Vissa är lite för närvarande, lägger sig i och snokar. Det finns pappor som ställer upp på allt barnen behöver, och pappor som tycker att barnen får fixa det mesta själva. Det finns till och med pappor som inte finns längre. Som sticker, lämnar familjen och barnen.
Det finns pappor som bakar, pappor som hugger ned träd, pappor som tycker att klänning är för flickor och att pojkar inte skall vara fjollor, och det finns pappor med nagellack. Många, många sorters pappor finns det.

Så vad innebär det att vara pappa, egentligen? Jag kan bara tala för mig själv, vad jag själv tycker och upplever:

Att vara pappa är att så ofta som möjligt sätta andra personer för sig själv. Att sätta barnens behov före dina egna behov, och sätta din partners behov före dina egna om det gynnar och gagnar barnen. Eller om det innebär att din partner behöver vila upp sig, så att han eller hon kan vara en bra förälder till barnen igen. Att vara pappa kan alltså innebära att bita ihop och härda ut, om situationen kräver det.
Att vara pappa är att leda. Inte säga till barnen vad de skall göra, och sen göra tvärtom själv.  Föregå med gott exempel. Idag är vi väl så jämställda att jag egentligen inte behöver nämna ”städa, diska och laga mat”, för det gör väl alla pappor… eller? Men föregångsmannaskapet är mer än enkla hushållssysslor. Visa barnen att även pappa har känslor, pappa blir glad och ledsen ibland han också. En pappa skall visa civilkurage, han skall värna om andra människor som behöver stöd och hjälp. En pappa säger ifrån när något är fel, och ställer upp när någon behöver det.

Och just den biten vill jag alltså trycka på nu. Civilkuraget, att vara en god medmänniska.

Lite pinsamt får jag väl erkänna att jag är en typisk ”pappafeminist”. En kille som inte riktigt tagit alla diskussioner om jämställdhet och feminism på allvar. ”Vadå, vi har väl det bra”? har jag ofta tyckt. Att de olika könen har samma rättigheter och skyldigheter, att det inte funnits några direkta problem. Men med två döttrar kommer andra tankar, och en annan oro inför framtiden. Plötsligt kommer gamla sanningar på skam, och jag ser saker och ting ur ett annat ljus. Jag läste någonstans att just ”pappafeminister” är den värsta sortens killar, eftersom vi tidigare vägrat se saker och ting. Om någon tycker det, så får det väl vara så. Bättre sent än aldrig, tänker jag.

Den senaste tidens #metoo-kampanj har varit en frisk fläkt. Eller kanske inte frisk fläkt egentligen eftersom det rör sig om en massa illdåd, trakasserier, våldtäkter och annan skit. Men det har gläntat på en dörr till ett rum som varit stängt alldeles för länge. Och i och med det kommer en väldig massa historier fram från folk som råkat väldigt illa ut, blivit utnyttjade av folk i maktposition och inte vågat säga någonting. Den gemensamma nämnaren är att det med ganska få undantag rör män som utnyttjat andra personer.

Vad har det med fars dag att göra, tänker du? Vad har pappor att göra med #metoo-kampanjen? Jo, det skall jag förklara.

Som pappa har man alltså ett ansvar att leda vägen för sina barn. Att våra en föregångsman, någon som visar hur en man skall bete sig. Och just här har vi ett enormt förbannat jätteansvar. För våra barn tittar på oss och ser upp till oss. Våra barn ser sin pappa, och får ett direkt exempel på hur en pappa ”skall” vara, och hur en man ”skall” vara. Inte alltid medvetet, men vi är den mall som våra barn formas efter. Antingen direkt, eller indirekt.

Hur tror vi att det skall bli någon förändring i mäns beteende mot kvinnor, om vi inte aktivt tar del av diskussionen? Hur tror vi att något skall ske, om vi inte själva bidrar till förändringen?

Jag föreslår detta till alla pappor där ute:

• Var en bra pappa – bete dig på ett sådant sätt att dina barn kan vara stolta över dig, och visa hur man behandlar andra människor sjyst och rättvist
• Var en bra pappa – visa dina barn hur en pappa och en man beter sig i förhållande till sin partner. Visa kärlek, visa omtanke, var engagerad
• Var en bra pappa – älska dina barn. Oavsett vad som händer, visa att du älskar dem ovillkorligt. Visa att du alltid finns där, att du aldrig försvinner, och att de alltid kan prata med dig
• Var en bra pappa – prata med dina barn om medmänsklighet. Diskutera hur andra personer känner sig och hur andra personer upplever orättvisor
• Var en bra pappa – prata med dina barn om gränsdragningar. Var går barnens egen gräns för vad de accepterar från andra människor? Var går barnens gräns för vad de själva gör och säger mot, till och om andra människor?

Fem enkla punkter. Fem punkter som egentligen är helt självklara, men är något vi ändå mår bra av att påminna oss själva om med jämna mellanrum. De enkla, små sakerna som får så stort genomslag. Som gör så stor skillnad i vardagen.

Vi blir bedrövade över historier om trakasserier, sexuella övergrepp och annat som står att läsa på nätet och i tidningarna. Men det är faktiskt upp till oss att bidra till förändringen! Om vi inte visar våra barn hur en pappa skall bete sig, hur skall de veta? Om vi inte pratar med våra barn om att de inte skall acceptera någon skit, och att de absolut inte skall utsätta någon annan person för något skit – hur skall de då veta? Det är vårt ansvar att visa vägen, och att säkerställa att våra barn blir bra människor. Det är ingen annan som gör det åt oss.

Vi är pappor, inga pellejönsar. Nu ger vi varandra en high five och sätter igång. Okej?