Gästinlägg: Men du är ju svensk ju!

Men du är ju svensk ju

Denna vecka har jag hört det uttrycket minst 3 ggr i olika sammanhang. Bland annat när jag har försökt lyfta problematiken med att vara brun och kvinna. Det provocerar människor att jag räknar in mig till gruppen minoriteter även om jag i slutändan av dagen är just en minoritet. Adopterad eller ej. Redan när jag var 3 år så berättade mamma att jag hade sett en annan mörk pojke och uttryckt att han såg ut som mig. Kanske var jag redan medveten att jag var en outsider i min helvita omgivning där jag blev ett objekt för exotifiering och nyfikenhet.

Det är inte så lätt att känna sig som en del i samhället eller som en i gänget när du får frågor som ingen annan i din omgivning någonsin skulle få. – Vart kommer du ifrån? – Varför är du så mörk? – Hur kan du ha vita föräldrar? – Varför kom du hit? – Köpte dina föräldrar dig? – Varför lämnade din familj dig?
Inte heller är det lätt att känna en gemenskap när man växer upp i ett välkänt högextremistiskt område på 80-talet och går i skolan när det högerextrema partiet ”Ny demokrati” tar fart. Jag har ofta fått höra att min utsatthet beror på mig själv. Att det bottnar i att jag aldrig känt mig 100% svensk och inte agerat därefter. Om jag bara försökt att smälta in och var nöjd så hade en uppväxt fylld av rasism inte präglat mitt liv. Om jag bara varit som min bror som kom 5 år efter så hade det gått som på räls.

Vem tillåts att vara svensk? Och på vilka villkor?

Bra länge bar jag min utsatthet som en börda på mina axlar. Jämförde mig med mina andra adopterade vänner och min bror som bara existerade utan några som helst konflikter med andra eller i sig själva. I högre ålder växte dock andra tankar fram. Jag tittade på min omgivning med klarare ögon och såg vilket pris dom fick betala för att vara en del av flocken och för att inte sticka ut. En del tryckte ner sina känslor ända ner i skorna och trycktes själva ner i sina egna skor. Dom accepterade vänskaper med nazister för att skona sig själva. Förnekade sin bakgrund och låste nyckeln till sitt förflutna med både vanligt lås och överlås. Sen kom resultatet. Drogproblem och ett konstant upp och nedvänt liv för två av mina vänner. Olösta känslor och en uppbyggnad av en mur med adoptionen bakom för en annan. Och mitt i smeten stod jag med båda fötterna på jorden med en klar vision om vad jag ville och vem jag var.

2014 tog min målmedvetenhet mig ner till mitt hemland Sri Lanka där jag återförenades med min familj. Efter nästan 5 års sökande så stod jag öga mot öga med den person som en gång burit mig i sin mage och tagit det svåra beslutet att lämna bort mig. Och helt plötsligt föll 32 års pussel på plats. I mitt hjärta kommer jag alltid att vara lankes, alltid att vara en del av den rasifierade gruppen som står utanför och knackar på samhällets port för att få komma in och ta del av dom gemensamma rättigheterna och gå vidare från utanförskapet. Det är ett val som har gjorts åt mig och som fortfarande görs åt mig när jag faller in i stereotypiska mallar och utsätts för exotifiering och fördomar.

 

Tågstationen i Colombo, Sri Lankas huvudstad

 

Jag fascineras dagligen över hur man tror att minoriteters öden och plats i samhället är ett eget val. Det är bara så mycket som vi har i våra egna händer. För mig har det varit en livslång kamp att få landa i min egen identitet. Den har kantats av rasism, människor med okunskap och en ovilja att förstå adopterades känslor längs nästan hela vägen. Mycket av problematiken som jag har mött är att många lever kvar i tron att adoption bär med sig uteslutande positiva förändringar för ett barn. Idag har jag landat kring allting gällande min egen adoption. Någon sa: Är man någonsin klar med sin adoption? Jag är klar med den psykiska biten och mina frågor är besvarade. Idag har annan kamp tagit form då jag har insett att det finns en stor okunskap kring adoption som skapar svårigheter för vår målgrupp att nå ut och nå fram.

Jag tror aldrig att adoption kommer att sluta att vara komplext. Dels för att adoption alltid startar med ett trauma, att det startar med ett barn som blir övergivet av dem som ska älska barnet mest. Och för vissa så blir det även ett livslångt projekt där man försöker fylla ett tomrum och faktumet att ens liv startade med en blank sida. Däremot tror jag att vi gemensamt kan skapa bättre förutsättningar för adopterade idag om vi börjar lyssna. Och att vi vågar lyssna även på dom historierna och åsikterna som skaver. Tillsammans är vi starka, oavsett målet.

– Yvonne Filomena

Lämna ett svar