Mitt inlägg kommer handla om mina tankar efter min Sydafrikaresa i somras. Eftertankarna handlar om kunskap och okunskap om färgseende och färgblindhet, om känslan av tillhörighet och utanförskap och den otroliga kraft och erfarenhet som vi rasifierade adopterade bär på. Innan resan var jag rädd för allt jag kunde utsättas för och behöva ta ställning till men nu efteråt känner jag stolthet för mitt ursprung och min livserfarenhet. – Sara
Komplexa perspektiv

Sydafrikas historia är som ingen annan. Ingen början och inget slut. Apartheidsystemet som avskrevs så sent som 1994 har påverkat hela världen med dess stereotypa föreställningar om ras. Även har systemet påverkat mig som adopterad på 80-talet från Indien. Gandhi själv bodde en tid i Sydafrika under apartheidpolitiken, där även hans icke-våldsfilosofi föddes. Han reste sedan hem och kämpade för ett fritt Indien. Jag undrar varför min omgivning förblev så tyst när något så hemskt samhällssystem pågick under mina tonår. Sydafrikaner har alltid behövt förhålla sig till komplexa frågor och perspektiv, vilket man förstår av landets historia. I Sydafrika kan varje situation och fråga ses utifrån så otroligt många olika perspektiv tex om ras, individ, klass, genus, kollektiv, ålder, geografisk plats och etnicitet. Ett svar kan aldrig bli tillräckligt tydligt tolkat. Svaret på frågan beror även på vem som ställer den. I Sverige råder annat, vi lever i ett land där vi är vana att se och tolka världen utifrån främst ett perspektiv. Sverige är rikt i materia och pengar men fattigt i detta mer komplext tänkande och att kunna analysera situationer ur flera olika perspektiv. Bristen på olika perspektiv i detta färgblinda land har gjort mig förtvivlad genom åren. Först nu på senare år har jag insett att jag delar denna känsla om utanförskap med andra minoriteter.

Såklart så möter jag även i Sydafrika mina egna fördomar som jag har fått med mig från västerlandets syn på Afrika. Ett perspektiv från ett vitt samhälle, från ett fritt samhälle, från ett tryggt samhälle och från ett samhälle med välfärd. Vi är så vana vid ett förhållningssätt till världen som nästan bara funkar här i Sverige. Hur kan hjälporganisationer ens få visa bilden av ett helt Afrika i svält, där flugor surrar kring barn? Afrika är inte ett land. Så mycket fördomar som ligger kvar från våra föreställningar. Ser att en vit klasskamrat skyndar på sina steg när vi går förbi en mörk gränd med svarta personer i ett hörn, jag blir i deras vita sällskap utmanad av förställningar om utvecklingsländer och vithetsturism som är helt annat från mitt perspektiv som rasifierade.

Jag får fråga på fråga om mitt ursprung men endast av vita personer. Vita äger vingårdarna där svarta jobbar, västerländska ägare till hotell där svarta städar, vita familjeägare till safarilodgerna där svarta är förare för jeeparna och spårar djur. Även i Sydafrika ser man i turistbroschyrer om samhällsprojekt där den vita kvinnan föreläser för svarta barn. Inga svarta eller färgade turister, bara jag. Allt detta trots att majoriteten i Sydafrika är svarta. Jag träffar en kvinna från Zimbabwe som berättar att barn fortfarande adopteras bort till väst. Sydafrika som tillsammans med Brasilien har de största inkomstklyftorna. Det finns de som har pengar och de som inga har. Barn till mammor från Zimbabwe och Malawi som befinner sig illegalt i Sydafrika på jakt efter jobb. Hon skriver sedan till mig och ber om mig om hjälp för att fler barn ska slippa adopteras bort. Det gör ont att pengar styr våra liv.

 

Kunskap

Under min resa kommer jag över boken “We should all be feminists” av Chimamanda Ngozi Adichies som även hennes TED talk från 2012 är inspirerad av. I Nigeria där författaren är uppvuxen är feminism ett svårt samtalsämne som för många leder till många obekväma situationer. Ofta relateras specifika problem som drabbar kvinnor istället med att de drabbar alla människor oavsett genus eller att problemen mer skulle handla om mänskliga rättigheter än kvinnors rättigheter. Men ingen skulle komma på tanken att förklara en svarts mans erfarenhet med att de är allmänna problem som alla människor brottas med. Genuskritikerna säger att de inte ens tänker utifrån ett genus, att det inte finns genus. Och det är just en del av problemet. När jag läser bokens rader befinner jag mig i ett land där alla pratar ras, etnicitet, rasism och diskriminering. Människor delas fortfarande in i svarta, färgade, indier, vita. Överallt berörs ämnet i tidningar, bland människor, på museer, i program på TVn samt i politiken.

Etnicitetsbegreppet blir en ständig påminnelse i ett färgseende land. I Sydafrika verkar det liksom i Nigeria lättare att prata om etnicitetsfrågor än feminism. Jag tänker att dessa rader i boken nästan direkt kan skrivas om för att passa ett land i väst. Sverige ett färgblint land. Här kan vi samtala om feminism men så fort man nämner ordet etnicitet eller rasism så börjar människor runtomkring bli obekväma och man bortförklarar gärna problemen med att alla kan känna sig utanför, att det ändå blivit bättre än förr eller att problemet inte ens existerar. Författarinnan skriver att genusfrågorna gör henne argare än rasfrågor, för att det i hennes samhälle och kultur pratas mycket om ras men inte om feminism. Hos oss är det tvärtom, kanske därför det gjort mig så arg.

 

Tillhörighet

Sverige har så mycket att lära. Ett land i stillhet och frihet som sedan en tid tillbaka är i
förändring. En förändring som kan leda till utveckling om man vågar, vågar ta hjälp, våga gå en annan väg, våga diskutera och förstå att det inte hjälper att vara färgblind längre. Våga se minoriteters samband med utanförskap, konsekvenser och hur man kan förebygga. Okunskap om etnicitetsfrågor har lett till min känsla av utanförskap som orsakat sorg, som i sin tur lett till ilska och skam och minskad livskvalitet. Men i Sydafrika finns kunskap och flera miljoner människor som delar min upplevelse. Jag behöver inte längre skämmas för att tala om min känsla av utanförskap som beror på etnicitet, för jag delar den med miljoner andra människor och i den gemenskapen finns så otroligt mycket styrka. Jag känner tillhörighet i mitt utanförskap och känner stolthet för min färgade hud. Mer än 50 miljoner människor bor i Sydafrika, där majoriteten utgörs av svarta eller färgade. Inte så konstigt att jag känt mig så ensam i min sorg och känsla av utanförskap i färgblint uppväxtland. Men vilken otrolig känsla att komma till ett land där alla förstår mig utan ord, utan att ifrågasättas. Att förstå sitt sammanhang, vara stolt för den man är. Träffar äldre pensionärer som levde sina liv i apartheidsystemet.

 

Möter Mama Nancys ögon och ser en stolthet, trots hon upplevt en svår tid. Nu har hon tillsammans med andra kvinnor efter många år av väntan fått egen mark och startat en trädgårdsodling i utkanten av ett av Sydafrikas största kåkstäder. Kvinnorna har gjort sig självförsörjande på att sälja sina grödor. Möter en av de få svarta vinodlingsägarna som undrar varför systembolaget i Sverige slutat köpa in hans vin.

 

Jag träffar Jackie som är viltdjurspårare i Krugerparken, som säger att inget har förändrats för honom som svart trots ny politik, men ändå går det inte att sluta le i hans närhet. Hur kan man förmedla sån värme och kärlek när man upplevt något så svårt. Hur förlåter man och går vidare? När jag kommer hem med nya insikter vill jag förstå mer. Jag läser om sorg och adoption och utbildar mig till handledare i sorgebearbetning. I höst startar jag en samtalscirkel i Stockholm för adopterade med tema sorg. Det känns fantastiskt att kunna dela med mig av min erfarenhet och kunskap för att hjälpa andra adopterade. Jag kan inte tacka dig nog Sydafrika för att du vände upp och ner på min existens.
Välkomna att höra av er för frågor och funderingar / Sara Sonali Quick
info@hallbaromvarld.se