oktober 2017

I ett socialt flöde av kvinnor – var finns de adopterade männen och deras erfarenheter? I diskussioner om adoption nämns ofta aspekter relaterade till klass och hudfärg. Klassdiskussionen rör ofta att transrasialt adopterade barn växer upp i områden som ofta domineras av vithet och en förhållandevis hög socioekonomisk status. Diskussionen om hudfärg handlar ofta om […]

”Men du är ju svensk ju” Denna vecka har jag hört det uttrycket minst 3 ggr i olika sammanhang. Bland annat när jag har försökt lyfta problematiken med att vara brun och kvinna. Det provocerar människor att jag räknar in mig till gruppen minoriteter även om jag i slutändan av dagen är just en minoritet.

Jag är uppvuxen i en liten by utanför Borås tillsammans med mamma, pappa och min lillasyster som liksom jag är adopterad från Sri Lanka på 70-talet. Sensationen visste inga gränser den dagen då mamma och pappa anlände med det lilla, mörka, exotiska, fyramånaders knyte som var jag, Maria. När min syster kom två år senare

    ”Grattis, ni har vunnit vårt stipendiat!” sade en glad röst i andra änden av telefonen. Jag satt med Smulan i famnen, hon hade precis somnat, och jag fattade först ingenting. Sedan kom jag ihåg det, jag hade ju skickat in en ansökan för ett tag sedan… och föreningen vann! Jag börjar från början.

Allt jag minns var känslan av hur adrenalinet pumpade runt i min kropp. Jag och min syster som jag träffade för bara någon dag sedan var lika nervös. Vi är en syskonskara på fem systrar och två småbröder som dog innan de fick möta oss andra. Gatan vi stod parkerade på var i en liten stad som heter

En norsk doktorsavhandling behandlar ämnet om föräldrars erfarenheter av uppföljning av språkinlärning efter att deras barn fått cochleaimplantat (CI) inopererat. Avhandlingen hittas här (engelska). Språkvårdare Tommy Lyxell sammanfattar det på ett utmärkt vis på denna sida. En TL;DR, eller på vanlig svenska kort sammanfattning: I intervjuer med föräldrar framgår det att de lätt fastnar i rollen

Mitt inlägg kommer handla om mina tankar efter min Sydafrikaresa i somras. Eftertankarna handlar om kunskap och okunskap om färgseende och färgblindhet, om känslan av tillhörighet och utanförskap och den otroliga kraft och erfarenhet som vi rasifierade adopterade bär på. Innan resan var jag rädd för allt jag kunde utsättas för och behöva ta ställning