En nyhetsartikel har väckt en gammal diskussion till liv igen. Hörselskadade och döva barn – skall de få teckenspråk direkt eller skall man vänta?
Egentligen borde det räcka där. Utifrån frågeställningen ovan — finns det ens några alternativ? Egentligen inte, tycker ju åtminstone jag. Och många andra.

Här är nyhetsinslaget om familjen: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/dottern-ar-horselskadad-man-raknade-med-att-vi-skulle-vara-ledsna

 

 

Vården har berättat för dem att det inte är någon brådska med teckenspråk. I en uppföljande artikel (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/sjukvardens-svar-pa-kritiken-man-bor-satsa-pa-talet) förtydligar läkare på Karolinska sjukhuset att ”De flesta vill att barnen ska kunna prata, så de kan kommunicera med barnet på sitt eget språk. Så det vi läkare säger är att man bör ”huvudsatsa” på tal de första två levnadsåren. Men när de väl lärt sig höra och prata kan de lära sig vilka språk som helst, inklusive teckenspråk.”

Där vill jag dra i handbromsen. Hårt. Det är något som inte riktigt stämmer här. Jag förstår att läkare kan ha sin profession först, att de har sin specifika del av läkarrollen som högsta prioritering. Men här tappas någonting på vägen.
Vad? Jo, rätten till en tidig och tillgänglig kommunikation. Rätten att kunna uttrycka sig, och förstå. Rätten att berätta ”jag är hungrig”, ”jag är ledsen” och andra helt basala saker.
Det är nämligen det ett barn får med tidigt teckenspråk – möjligheten att uttrycka sig. Berätta saker. Förstå saker. Mycket tidigare än om det är hörsel och tal som får styra, och man väntar med teckenspråk ”tills hörsel och tal sitter”.

Teckenspråk är nämligen inget kompletterande språk. Det är inget språk som används lite på skoj, lite vid sidan av sådär. Det är ett fullgott, riktigt språk. Det fungerar lika bra som talad svenska, fast man använder händerna.

Vad händer om ett barn får tillgång till teckenspråk tidigt? Barnet kan kommunicera med sin omgivning, beskriva saker som barnet ser, förstå vad föräldrarna berättar, barnet kan beskriva sina känslor och därigenom blir barnet mindre frustrerad. Barnet förstår världen bättre, saker och ting får ett sammanhang och kan diskuteras.
Och vad händer då om ett barn som behöver och har nytta av teckenspråk inte får det? Jo, just det. Mindre tydlig kommunikation, sämre förståelse för saker och ting, oförmåga att tydligt beskriva sina känslor, ökad frustration.

Barnet kommer att stå längst ned på Maslows behovstrappa och stampa när det gäller kommunikation. Inte kommer ungen högre upp, det är ingen som förstår vad ungen försöker berätta.

Bilden ovan beskriver våra basala behov. Och det är ju ungefär så det ser ut när det gäller kommunikation också. Det är ingen som börjar högst upp och säger ”okej lille vän, du är ju ett halvår gammal nu, dags att prata om vad du vill bli när du blir stor”. Nej, det är oftast ”vill du äta?” eller ”snart skall vi sova!”.

Okej – hörselteknik då. Visst vill många föräldrar ha samma förstaspråk som sina barn. Därigenom blir cochleaimplantat, BAHA och hörapparater en viktig faktor. Det är jag helt med på, självklart öppnar hörsel och talspråket många dörrar i samhället som annars kan vara svåra att ta sig igenom. Men teknik i all ära, barnet är fortfarande dövt eller hörselskadat, hur man än vänder och vrider på det. I bullriga miljöer, i badet, när huvudvärken sätter in efter lång användning, när batterierna tar slut, när apparaten krånglar, när apparaten går sönder eller tappas bort. Vips! Superkraften – teckenspråk!

Familjen i inslaget verkar ha ett sunt förhållningssätt. Tyvärr tycker jag att vården missar mycket. Något som förvånar mig i detta sammanhang är att det över huvud taget blev en nyhet av detta. För det är ju ingen nyhet. Så här ser det ofta ut. Föräldrar uppmanas att inte använda teckenspråk, eller använda det så lite som möjligt. Vi har ju en dotter med CI själva, och har fått liknande uppmaningar flera gånger från vården.

Jag tycker att det är synd av flera anledningar. För det första missar man helheten hos individen. Det är så viktigt att barn kan kommunicera över huvud taget – uppmuntra hellre föräldrar att lära sig och använda teckenspråk. Hellre det än att försöka begränsa dem. För vem blir förloraren på ett försenat språk? Jo, barnet. Språkdeprivation är läskiga grejer. Att inte få ett språk är att inte få förståelse för en massa saker, och gå miste om viktig tid av kommunikation. Det gör att själen inte kan växa fritt, utan hämmas.

Vad är viktigt? Rik kommunikation. Tidig kommunikation.

Att undvika teckenspråk i väntan på CI-operation innebär alltså bara att barnet förvägras att lära sig kommunicera med ett språk. Barnet får gå runt i en miljö där barnet inte kan uttrycka sig, och inte förstå det folk omkring säger. ”Prata med barnet även om barnet inte hör dig”. Ja, jo, eller så tecknar du. Vips, så kan barnet berätta vad han eller hon tycker. Det kan ju också vara ett alternativ.

Om man väntar, vad innebär det praktiskt? Först är det väntetid på utredning. Är det små barn så går det i regel rätt fort. Sedan väntar man på operation. Inkoppling. Därefter följer en tid av missljud och anpassningar av apparaterna. För små barn kan det också gå ganska fort. I bästa fall fungerar implantaten bra och barnet tar till sig dem och lär sig tolka ljudsignalerna fort. Då börjar barnets hörselålder på 0, kanske vid ett års ålder. I det fall kan barnet alltså ha missat ganska många månader av kommunikation, en kommunikation som i form av teckenspråk är lättare att förstå och använda än att lära sig höra och forma mun och tunga på det ganska svåra sätt som talspråk ändå innebär.

Hur många ettåringar kan säga ”hungrig”, ”mamma”, ”pappa”, ”katt”, ”ledsen”, ”gråta”, ”roligt”, ”bada”, ”lampa”, ”varmt”, ”kallt”, ”leka”, ”hoppa”, ”ramla”, ”äta”, ”dricka” och ”skratta”?
Svaret: Barn som fått tillgång till teckenspråk tidigt. Tecknen är lätta att lära sig, mycket lättare än att lära sig säga orden med munnen.

Men vänta nu, om man använder teckenspråk… stör det inte talspråksinlärningen?

Kort svar: Nej.

Vem påstår då detta? Jo: Mary Rudner, Professor i Handikappvetenskap vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet. Det finns många fler forskare som säger samma sak. Lyssna på dem – de har fakta på sin sida.

 

Tidigt språk är viktigt. Kör på hörselteknik, kör på talat språk. Absolut. Men glöm inte teckenspråket. Alltid teckenspråk så fort det går!

 

Tillägg 170928: Läs även SDR:s utmärkta pressmeddelande: http://sdr.org/component/k2/item/1669-horselvarden-sprider-myter